Jag kom på sent i gårkväll att dottern skulle till tandläkaren tidigt idag. Det kunde bli spännande att kombinera ihop helvetesvärken med tandläkarbesök.  Jag vaknade kl 07 av en händelse, fast jag ställt klockan på 06.30 Alla barnen sov. Vi hade 15 minuter på oss.  Jag fick eld i baken, störtade upp ur sängen, samtidigt som stöten gick genom huvudet. Jag vrålade till och gick in och väckte barnen.  Jag tog värktabletter. Starka värktabletter. Delade dem så att de inte skulle ta så lång tid på sig innan de började verka. 

Jag fokuserade enbart på mig, andningen och det jag gjorde.  Att köra bil med helvetesvärken var en utmaning, men gick bättre än förväntat.  Hos tandläkaren satt jag ner och fokuserade enbart på mig själv. Jag vet inte vilket intryck jag gav, men jag kände ändå att jag ville testa att ta iväg henne till tandläkaren.  Någongång ska jag ju börja jobba och fixar jag inte det här så fixar jag absolut inte att jobba.  När tandläkarbesöket var färdigt så lämnade jag av dottern på skolan och åkte hem. 

Ni vet under en förlossning när man har värkar, då har man fullt upp med att ta sig igenom värkarna, man är så inne i sig själv, och blir man störd så blir man nästan ett monster " men föd själv då!!!" .  Detta är det närmaste beskrivning jag kan ge om vad jag går igenom. När jag kom hem så kändes det som om syret var på väg att ta slut, och det var en ren befrielse att lägga sig i sängen, blunda och lägga en kudde över huvudet.

När jag vaknar igen så smattrar det på taket.  Helvetesvärken har gett sig men jag hade en konstig känsla i huvudet.  Tinningarna hade ingen känsel, och huvudet kändes som en hjälm av blåmärken, ömt och svullet. 

Jag blir mer och mer trött, trots att jag inte borde det. Spänningsvärken är värre än normalt.  Jag försöker att inte ta värktabletter när jag "bara" har huvudvärk men jag ska ju fixa att vara mamma också.  Inte nog med att den här skiten gör att jag inte kan träna eller jobba, men jag har ytterst lite tålamod med barnen.  Jag har blivit ljudkänslig, och är det hela tiden, inte bara när det är som värst.  Men nu har jag klagat nog för idag.

Ingen idé att gråta över spilld mjölk.  Läget är som det är.

Nu är klockan midnatt och jag är helt smärtfri.  Jag har blivit rädd för att gå och lägga mig för de tidigare 3 veckorna har jag vaknat upp till en mardröm.  Genom att vara vaken så länge som möjligt drar jag ut på mardrömmen så länge som möjligt.

Jag har en yoga dvd.  Jag har aldrig använt den, vet inte varför, det har bara inte blivit av.  Den ska jag börja använda nu.  Istället för att tråna efter konditionsträning som jag för närvarande inte klarar.  Yoga sägs vara bra mot både det ena och det andra. 

Pilatespasset som jag hoppades på var även det ett för intensivt pass.

Imorgon blir det kontakt med läkaren igen, och jag hoppas att den manliga bra läkaren är där.  Jag har den senaste veckan fått en ökad svimfrekvens.  Idag försökte jag träna efter en träningsdvd, och jag fick inte ens huvudvärk utan svimmade med en gång, och vaknade lite omtöcknad en bit in i dvd;n.  Jag var lite desorienterad men antog att jag hade tuppat av eftersom jag låg på mage på golvet.   Jag får vara glad så länge jag inte gör illa mig.

Nu blir det säng även för mig.

Jag är inne på min fjärde sjukskrivna vecka. Fortfarande inte ett dugg närmare en förklaring en tidigare, inte heller hur jag undviker attackerna.

Jag vaknar på nätterna och får en attack.  Lägger jag mig tidigt hinner jag med två attacker, en på natten och tidigt på morgonen/förmiddagen.

Jag kände mig så uttråkad förut, tänkte att jag skulle testa en träningsdvd.  Men fick inte ens huvudvärk utan svimmade ganska omgående. 

Nu känner jag att jag håller på att tappa greppet.  Det som fick mig att bli frisk, pigg och nästan smärtfri är det som gör mig sämre nu.   Jag känner att nedstämdheten är och knacka på och att den positiva synen är svårare och svårare att behålla.  När ska det här ge sig?  När är jag i form att jobba igen?  När kan jag börja träna?

Idag känns det ännu svårare för det var idag jag skulle springa vårruset.  Jag vill känna det där välbefinnandet som kommer efter ett bra träningspass.  Jag längtar efter att kunna gå ut och jogga.  Nu kommer jag ju få börja om från början igen. 

Jag svimmar eller håller på att svimma mer eller mindre varje dag. Men jag kräks inte så mycket längre, och det får jag väl ta som en bra tecken.  Smärtattackerna kommer 2-4 gånger per dygn och varar 2-4 timmar varje gång.

Det kanske inte är så konstigt att man blir nedstämd.  Och när jag blir nedstämd finns det tre saker jag vill göra, 1) träning, vilket känns uteslutet 2) Shopping,  kortsiktigt är shopping den bästa medicinen som finns, fast det är dyrt 3)  Tröstätning, och det känns inte heller som ett bra alternativ.

Det är tufft nu.  Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, och som inte skiten med huvudet vore nog, så dras jag med fibroskiten också.  Jag har inte bara helvetesont utan jag har ont också. Men jag ger inte upp.  Jag tänker att jag kanske kan gå VÄLDIGT sakta på CT;n.  Fast jag kommer upp i puls väldigt fort.  Knepig ekvation, men utmaningar är till för att lösas!

Idag blir det ett dagboksinlägg. Dels för mitt eget komihåg, och även så att jag kan skriva ut det och ge det till läkarna som inte riktigt hajjar hur det känns och hur jag mår.

Som förhållningsorder fick jag av läkaren igår, att försöka leva som vanligt, trots huvudvärken. Undvika sängen och inte ta smärtstillande förrän det var absolut nödvändigt.

Kära blogg, 

Klockan ringde 06.30, och jag gick upp och väckte barnen. Attacken började, men jag tänkte att jag skulle vara stark och göra som läkaren sagt.  Yngsta sonen försökte göra mig medveten om att han inte kunde hitta sina skor.  Jag försökte andas ungefär som när man ska föda barn. Bli ett med smärtan, in och ut. 

-Mamma!  Var är mina skor?!

- Vet inte, var lade du dem igår? Andas in, andas ut.

- Mamma, hjälp mig  leta!  Jag letar mig fram till verkligheten. Ser skorna ligga gömda bakom hundkorgen. 

-Där!  Benen viker sig på mig och det svartnar framför ögonen.

-Mamma, du ser ut som du ska dö, säger yngsta sonen. 

-Mmm, säger jag, stapplar in till vardagsrummet och sätter mig i soffan.  Doktorn har ju strängt förbjudit mig att ligga i sängen ( "då blir du bara sämre")

-Hej då mamma!

-Mmmm, säger jag, och håller händerna för ögonen för ljuset gör ont även när jag blundar.

-Hej då mamma!

-Mmmmm Hej då, mumlar jag, någonstans medveten om att han kommer säga hej då mamma ända tills jag svarar honom.

Knivskarpa smärtor skär igenom skallen, kniven fortsätter skära upp nacken, ryggkotorna, och ner mot svanskotan.

Jag öppnar ögonen och ljuset skär in i ögonen. 
Jag är inte illamående, jag ser inte dubbelt, inte blixtar, synen är som vanligt, fast ögonen gör ONT.

Nu skiter jag i läkarens förhållningsorder, tar mina smärtstillande, och lägger mig i sängen med kudden ovanför huvudet.

Vaknar av att sambon ringer och klockan är lunch.  Går ut med hunden. Skallen är spänd och öm.

Åker och handlar.  Står vid fruktdisken när jag skriker till.  Folk tittar på mig, och jag gör mitt bästa för att släta över skriket, när smärtan överföll mig, helt utanför mönstret.  Fick använda all koncentration jag hade för att slutföra köpet, och sätter mig och väntar i bilen.  Jag kan ju inte åka hem med helvetesmärtan.  Andas in och andas ut.   Plötsligt knackar det på fönstret, jag hoppar till, och drar ner fönstret.  Gubben berättade att han ville bara kolla att jag var okej, för jag blundat, och startade aldrig bilen.

Han hade parkerat sin bil för att handla när jag kom ut med mina varor och satte mig i bilen.  När han hade kommit tillbaka från sin handling så satt jag kvar i bilen med slutna ögon.

-"Måste ju kolla så du inte låg död därinne".   Hade varit avsvimmad runt en kvart i bilen.  Jag tackade och försäkrade att det inte var någon fara.  Åkte hem igen. Lätt skakad.

Det är en sak att svimma av i sängen hemma, en helt annan att tuppa av ute.

Jag känner mig maktlös och omskakad.  Om man får så ont att man svimmar, det är så ont att kroppen inte mäktar med smärtan.  Hur kan jag vara frisk då? 

Jag var hos läkaren i dag igen.  Den manliga läkaren jag träffat tidigare var ledig så jag fick träffa en kvinnlig läkare som jag inte har så mycket förtroende för.  Idag lyckades hon trycka ner mig i skorna rejält. 

Hon  menade att min huvudvärk berodde på att jag var spänd, och det vet jag att jag är.  Jag har spänningsvärk, och det har jag haft kroniskt sedan 12 års ålder.  Men vansinnesmärtan är inte spänningsvärk. Faktum är att det är missvisande att kalla det huvudvärk. Det är ungefär som att jämföra ett blygt barn med ett autistiskt barn.  Som att säga att det autistiska barnet bara är blygt. 

Jag berättade att jag för en månad sen var i gång med träningen, joggade...och där avbröt hon mig, och talade om för mig att jag inte kan jogga med knät.   Jag fortsatte med att berätta att jag mådde mycket bättre när jag har tränat.  Hon talade om för mig att jag ska fortsätta träna, men inte jogga. 

Hon viftade bort smärtan, svimningarna, och kräkningarna med att jag var spänd.  "Du måste slappna av".

"Du ska nog kunna vara tillbaks till jobbet snart".  " Lev som vanligt och bry dig inte om huvudvärken".

Då brast det för mig och jag började gråta. 

"Jag har ju så ont att jag inte kan koncentrera på något annat än att ta mig igenom det. Jag svimmar ju av smärtan!" 

"Det blir bra det här", säger hon och skriver ut mer Citodon, men jag fick absolut inte ta den kombinationen av de tabletterna som hjälpte och som den manliga läkaren sa var okej. 

Jag kände mig ordentligt nertryckt i skorna när jag gick därifrån.  Som om jag låtsas. Inbillar mig.  Som om jag borde skärpa mig.  

Och så blir jag så barnslig, och tänker att jag ska minsann visa...är det så de vill ha det så jobbar jag väl nästa vecka kosta vad det kosta vill.  Och träna kunde jag ju göra. Jag ska ju inte bry mig om att jag har en smärta som går att jämföra med värsta förlossningsmärta.  Med start i morgon, jag har längtat efter träningen.  Säger läkaren att det är ok, så är det väl sant.  Eller hur?

Andra blogginlägget idag, men det blir gärna så att när livet flyter och man mår bra så glömmer man av att blogga, men när man mår dåligt behöver man få det ur sig.

Något som är lite småjobbigt och oroväckande utöver just huvudvärken är min svimningskänsla. Jag tupper ju gärna av när jag har smärtan.  Och det tror jag att jag gör för att....det är kroppens sätt att hantera smärtan.

Men även när jag inte har ont i huvudet utan känner mig närmast bra så känner jag mig många gånger svimfärdig. 

Igår när jag hjälpte mannen att laga mat, då hade jag inte SÅ ont. Jag stod och vispade i såsen, och kände mig sådär matt, och det började svartna för ögonen, och jag fick böja mig framåt.  Ibland när jag står i kö till kassan i affären också.  Det är lite obehagligt.  Det har till och med hänt att jag fått köra in till kanten när jag kört bil för att jag blivit yr.  Jag har inte speciellt lågt blodtryck utan det är normalt tydligen.

Under november till feburari hade jag också en period med väldigt diffusa symptom. Jag var jättetrött och somnade hur som helst.  Kunde sova i 18 timmar.  Jag var jätteyr, och svimmade när jag var ute med hunden, och tuppade även av en gång i bilen.  Jag hann precis stanna bilen.  Jag hade ont i kroppen, men framför allt var det tröttheten och yrseln somm var jobbig.  Även då visade alla prover att allt var bra.  Till slut kom vi på att det kunde vara biverkning från en ny medicin jag börjat äta, och när jag slutade med den medicinen blev jag bättre. 

Så det första vi gjort nu är att gå igenom de mediciner jag tar för att se om något kan orsaka detta jag har nu.  Men icke....

Nu känner jag att jag måste sova...innan jag svimmar.  Jag blir mer yr för varje andetag.

Man kan tycka att efter 3 veckor borde värken/smärtan ge med sig.  Men icke.

Jag har äntligen hittat ett sätt att dämpa den värsta smärtan, men det innebär en kombination av två olika sorters starka värktabletter.  Det tar bort all slags smärta i hela kroppen, i gengäld får jag en gigantisk klåda som biverkning, och blir ganska groggy.  

Numer så kommer smärtan inte enbart på morgonen, utan kan dyka upp på natten om jag går på toaletten.

Mönstret verkar vara att det kommer efter att jag ställt mig upp och gått några steg. Då jäklar....

Jag gjorde ett försök att träna förut.  Jag ställde mig på Crosstrainern och körde väldigt lätt. Efter 5 minuter började jag bli svettig och anfådd ( i normala fall brukar det ta 15 min) och pang!!  Jag försökte först bita ihop och fortsätta, men det gick inte.  Gick av, satte mig, andades, och försökte sedan testa svingen med Kettlebell. Bet ihop, och skrek rakt ut. Smärtan går inte att beskriva, men inte med bästa vilja i världen kunde jag fortsätta.  Nu har jag tagit min starka kombination av värktabletter.  Jag grät. 

Vad händer?  Varför blir det så här? Gråter......

Igår fick jag ett nytt läkemedel utskrivet som läkaren hoppades skulle hjälpa mot smärtan.  Och nog hjälpte den, mot spänningsvärken efteråt, men inte mot min vanliga smärta.  Nu har jag fått ytterligare en ny värktablett, och hjälper inte den så finns det inget som hjälper, som jag kan ta hemma.   Så nu har jag beställt den här boken.

Migränyoga.  Jag måste ge det en chans.  Nu har jag försökt med diverse värktabletter och inget rår på smärtan.

Jag beställde även denna boken;  

För nu känner jag att jag börjar falla neråt igen.  Trots att jag kämpar emot. Men det känns nästan lite hopplöst att inte veta varför jag får skallen uppkarvad varje morgon eller hur man får det att sluta.

Jag vill definitvt försöka må så bra jag kan under de perioder av dygnet som smärtan inte anfaller, så jag tänker gå mer promenader ute, och läsa mer böcker.  Jag har en benägenhet att hamna framför datorn, och så flyger tiden iväg.  Att läsa är jobbigare, jag har inte tålamod att vänta på en handling utan jag måste fångas från första sidan.  Jag har jättemånga böcker som väntar på att bli lästa.  Men datorn är mer lätttillgänglig.  Det måste bli ändring på det.  Det är sällan jag sitter och njuter framför datorn, men har flera minnen av att jag har njutit av att läsa en bok. 

Jag blev glad när jag vägde mig imorse också. Vågen visade på 90.6 kg.  Snart har jag nått mitt första delmål.  Och då ska jag klippa mig