I väntan på att miljonerna ska drälla in publicerar jag min önskelista.  Det kan vara bra att veta att jag fyller år i sommar, så börja spara redan nu.  Utan någon speciell ordning:

Polar ft60  Den är vacker och har allt för att jag ska motiveras till superform.

Jag sålde min balansboll för att den var för liten.  Jag trodde inte att jag skulle sakna den, och troligtvis så kommer ni inte hinna köpa en balansboll till mig innan jag gör det själv. Den här  balansbollen är 75-80 cm. Inte så dyr att jag inte kan köpa den själv.

 Önskedrömmar är inte logiska, och jag vet egentligen inte varför jag hela tiden tittar på löpband.  Men jag vill ha ett.  Inget gåband.  Av någon anledning ser jag mig själv vinna någon snabbdistanstävling så jag tittar på mer avancerade löpband, som detta .  

Den här Monster walk verkar helgrym mot benen. Jag har haft liknande sådant tidigare och de tränade låren grymt. 

Nu är det ju faktiskt så att jag har gymkort, och cykelavstånd till gymmet. Men av någon anledning är det lättare för mig att faktiskt träning blir av hemma.  Kanske för att jag känner mig tvungen att träna minst en timme när jag är på gymmet, för att det ska kännas meningsfyllt att ta sig iväg överhuvudtaget. Jag tycker inte om att behöva vänta in något pass, utan när jag vill träna, då vill jag göra det NU. Väntar jag så försvinner lusten och drivet, och jag kommer inte iväg.  Därför är det bra med mitt lilla hemmagym, som jag gärna utökar 

Nu så här på kvällningen så har jag börjat hosta och känner mig rasplig i halsen.

På hundra dagars utmaningen så har vi via 100 grymma dagar bloggen fått lite att fundera på. Mål, delmål.

Vilken kropp har jag drömt om?  Fram tills något år sedan så har jag drömt av att vara smal.  Kurvig, ha en midja, ingen mage, antydan till magrutor. Jag har velat vara sexig och snygg.  Men att jobba för det har jag inte haft motiovation för.

.   Om jag skulle vakna upp med den kroppen jag drömmer om nu, skulle den i första hand vara smärtfri.  Jag skulle kunna röra på mig obehindrat, jag skulle vara stark, smidig och vig.  Jag skulle kunna gå upp tidigt på morgonen och köra ett löppass på en mil innan jobbet.  Jag skulle orka jobba, och komma hem, orka ägna mig åt barnen. 

Jag skulle orka träna 5-6 dagar i veckan och utan problem gå promenader på en mil med hunden. 

Mina lår skulle inte längre gnugga mot varandra,  och jag skulle kunna ha korta kjolar. Jag skulle vara pigg och glad. Jag skulle känna mig frisk nästan jämt, och jag skulle aldrig behöva tvivla på om huruvida jag var frisk eller sjuk.  Jag skulle inte tänka på träning utan bara göra det.  Jag skulle vara glad om jag vägde 75 kg, men jag nöjer mig med en frisk, pigg kropp. En kropp utan begränsningar.  En kropp som kan springa milen. En kropp som kan springa ett marathon.  En välmående kropp, och ett välmående psyke...  Jag skulle vakna pigg tidigt på morgonen, ge mig ut och springa med hunden.  Jag saknar joggingen. En gång var det en del av mitt liv.  Jag skulle vllja att det blev en del av mitt liv igen. Ett liv utan värk och smärta.

Idag har jag gjort två saker som jag normalt inte skulle gjort.  Dels har jag tränat 30 minuter på Crosstrainern, körde 10,6 km, detta trots att jag inte alls kände för det.  Jag ville inte, men gjorde det iallfall, för det var ändå mer lockande att gå ut en pw i regn och hagel med hunden.  Fortsatte med att köra lite mage.

Jag skulle helt klart behöva en Olga som pushar på ; "Kom igen! Mer kan du! Kämpa!Kämpa! Kämpa!"

Det här med att ta ut sig till sista droppen, det kan jag inte självmant.  Vad jag därmot ska göra nu är att sätta ihop ett litet hemträningsprogram. För jag tränar lite grann på måfå...3*10 crunches här, och lite benlyft där.

Det roliga var att jag hade värk på förmiddagen. Armen gjorde väldigt ont, andra armen har börjat kännas av också. Dessutom känns benhinnorna av, utöver min värk-dress, den där kroniska värken som bara finns där. Så jag ville verkligen inte träna. Samtidigt....vill man vara fin så får man lida pin.  Jag tränade, och körde i mitt tycke ganska hårt också.  Benen darrade när jag klev av crosstrainern och jag slängde mig på yogamattan och körde mage.

Efter duschen var jag tvungen att gå ut med hunden och det var tungt i benen. Men under resterande dagen har kroppen känts trött...men inte ont.  Och jag har inte behövt ta något smärtstillande förrän nu. Så vare sig jag vill eller inte verkar träning vara ett bra sätt för mig att bli kvitt den jobbiga värken.

En annan utmaning idag har varit att sambon har köpt hem potatisskruvar och två chokladkakor.  Och han lämnar dem hemma, fullt synliga.  För ett halvår sedan skulle dessa påsar snabbt blivit uppätna.  Och det har kliat i fingrarna. Oj, vad det har kliat!  Men jag har inte rört dem.  Så den här dagen har varit bra, även om jag inte känt mig på topp.

En extra inspiration har teveserien Biggest Looser varit. Gud vad imponerad jag är av deltagarna!  Min nya idol heter Linda. 

Just det, höll på att glömma att jag lyckats gå ner det jag gick upp, och ligger nu på 92,1 kg igen mot 93 kg förra veckan.

Nu kör vi!!

Dagen efter den första vårjoggen, känner jag av benhinnan i vänstra benet. Min arm värker som attan. Jag kan inte ens lyfta upp och ner tallrikar längre.  

Jag har varit hos ortopeden idag. Kändes förtroende fyllt, och han var mycket mer nogrann, än när jag fick mig gipsingjutna sulor för två år sedan.  Mina fötter är tydligen väldigt udda, så det är tydligen konstigt att jag inte har mer ont än vad jag har.  Synd och skam att det är så väldigt dyrt bara.

Idag har jag inte gjort något utöver hundpromenader.  Jag har två höjdpunkter jag ser fram emot.

Biggest Looser finalen i morgon torsdag.  Vad jag kommer sakna denna serie, nu när den tar slut.

Sedan ser jag fram emot nästa måndag då jag köper löparskorna och sulorna. 

I övrigt så upplever jag en dipp.  Bara att klättra upp igen.

Dag 6 av hundradagarsutmaningen.

Dagen har varit en ren bergodalbana.  Jag hade en rejäl dipp på eftermiddagen när jag kommit hem efter ett ärende. Två av barnen var sjuka och hade inte gått till skolan.  När jag kommer hem så har inte hunden varit ute, trots att jag utryckligt sagt till om det.  Det låg disk överallt, och ingen hade tömt den rentvättade disken i diskmaskinen.   Jag bröt ihop.  Av olika anledningar varav detta var den utlösande så blev jag gråtfärdig.

Sedan arg. 

Jag satte på mig träningskläderna, tog med mig hunden och sedan satte jag på appen Couch to 5 km.  Gick, jogga, gick, jogga. 

Hunden fick lära sig ett nytt kommando också. "Håll min takt!"  Han var riktigt duktig. Vi är nybörjare båda två.  Efter 25 minuter så hade vi gått/joggat 3 km med en fart på 9 min/km. Vilket är rekord för oss.  Sedan fortsatte vi promenera i ytterligare 2,5 km hem.  

Och av någon anledning så var all frustration och ledsenhet borta efter joggingturen. Jaa...jag envisas med att kalla det joggingtur även om jag gick mer än jag joggade.  

Hunden vart glad men trött. Han tyckte det var lite kul att springa bredvid mig.  Och han var mycket mer kontaktsökande än normalt, så jag är glad.

Total promenadmängd idag är 1 mil och 15000 steg.

Dag 6 i hundradagarsutmaningen.  

Idag sov jag inget inatt. Sömn är viktigt för att man ska kunna må bra och prestera. Men sov gjorde jag inte.

På mitt schema idag hade jag tänkt träna MRL.  Men en bautahuvudvärk och osamarbetsvillig arm gjorde den saken svår.

Istället blev det en kvällspromenad med en nyfunnen vän.  Jag tänker på vilken tur jag har haft sedan jag flyttade hit.  Nu har jag ett flertal vänner, jag träffar inte alla lika frekvent men det är lika trevligt varje gång vi ses.  Vänner är bra för måendet.  Vänner som ger energi, som man känner att man blir gladare och friskare av att träffa.  Det finns vänner som är energitjuvar också, men dem orkar jag inte umgås med.

  Jag har tack vare facebook fått en helt ny vän, och hunden min har fått en hundkompis.  Att ha förmånen att umgås med människor som accepterar en som man är och tycker om en som man är, det är få förunnat.  Jag har ett flertal som jag räknar som vänner här i Bålsta.  Jag hade mycket färre vänner där jag bodde tidigare.  Och jag är så tacksam för mina vänner. Ingen nämnd , ingen glömd.  Ibland önskar man bara att det fanns mer timmar på dygnet så att man hinner umgås med alla man vill uppgås med.

Dagens träning blev alltså 2 timmars promenad under 7 km.  Totalt under dagen har jag gått 15000 steg eller 1 mil.  Det får jag vara nöjd med för att vara en dålig dag.

   Dag 5 på 100 dagars utmaningen, och min största utmaning är att försöka tolka min kropp.  Jag har äntligen kontaktat en naprapat som förhoppningsvis ska få bukt med min arm.

Min kropp var inte med mig på träningen idag heller. Jag körde 10 minuters crosstrainer men den har börjat gnissla och låta så att den röstar över musiken. Jag står helt enkelt inte ut med oljudet mer än maximalt 10 minuter. Då är jag iallafall lite uppvärmd. Så premiärinvigde jag min gymstick.

Tyvärr fick jag inget flöde alls, och tränade bara i 15 minuter. Total 15 minuters träning med andra ord. 

Att tolka kroppen är inte det lättaste. Jag kan tycka det är jättesvårt att veta när jag är sjuk, när jag inte är sjuk, när jag bara har en dålig dag, eller när jag faktiskt kan pressa mig och när jag inte kan pressa mig.  Så jag har beslutat att göra som läkaren säger. Pressa mig, tills kroppen säger ifrån.  Det gör den ganska fort om den inte är med på saken. 

Någonting som många av de tävlande i 100 dagar har gjort är att de lägger ut sina före bilder nu. Man behöver inte göra det förrän sista juni, när man samtidigt lägger ut sina efter bilder.  Och jag har funderat....vågar jag?  Jag som inte ens badar för att jag tycker jag är för tjock. 

Men samtidigt så känns det som att om jag lägger ut bilder så har jag "commitat".  Då måste jag visa på förändring.   Eller så väntar jag tills jag har några bilder som faktiskt visar på förändring.

Jag får fundera lite till....

Min träningsvecka som jag hoppas kunna följa om jag får vara frisk och kry, är som följer;

Måndag;  MRL (Mage,rumpa, Lår)

Tisdag; Zumba

Onsdag; Hundpromenad

Torsdag; Powerwalk 5 km

Fredag; hundpromenad

Lördag; Powerwalk/ crosstrainer

Söndag; spontant.

Det är den fjärde dagen av de 100 dagarna.  Träningsvärk i benen, och skavsår lite här och var.

Idag var det väldigt svårt att resa rumpan och vare sig gå ut med hunden.  Jag hade tänkt ställa mig på Crosstrainern, men hade väldigt svårt att gå ner till källaren och ställa mig på den.  Till slut tvingade jag mig. Satte på bästa träningsmusiken, och började köra. 10 minuter in på passet och jag börjar få in ett flow så säger det pang! i huvudet.  Värsta huvudvärken och jag får sluta.  Får vara nöjd med 10 minuter och att jag försökte.

Ärligt talat så är inte viktnedgång mitt primära mål. Det hade varit väldigt roligt om jag gick ner i vikt också, men jag tänker inte svälta mig.  Mitt mål är att kunna jogga igen. 

Sedan vill jag ju naturligtvis kunna klä mig i bikini utan att behöva skämmas.  Kan jag komma in i en vana där jag tränar 3-4 gånger i veckan så är jag väldigt nöjd.  Kan jag dessutom komma in i en vana att inte behöva bli sjuk och få ont i tid och otid så blir jag ännu gladare.

Ett litet steg närmare målet.  Idag var jag ute i vårvädret och powerwalkade med hunden. Jag har så svårt att lämna honom hemma så jag tänker att om jag kan öka min kondis så kan han också det.  Och idag gick det mycket snabbare än de sedvanliga 12 min/km. Hela 10 min/km under 6 km gick vi.   Jag tror att om jag joggar några steg och inte har hunden med så skulle jag kunna minska det ännu mer. 

Men som konsekvens så av denna pw så har jag fått hemska skavsår på insidan av låren. Jag får nog börja sätta på mig riktiga träningskläder när jag är ute och powerwalkar.

Nu har jag tagit mina förebilder. Men de lägger jag inte ut förrän jag kan visa någon betydande skillnad i kroppstorlek. I juni lägger jag ut dem. Men jag fick en liten chock.  När man ser sig i bara underkläder på kort så ser man verkligen hur tjock man är.  Och det här året är det verkligen beach 2012 som gäller.