Förra veckan köpte jag en Kung Fu Massage-krage .

  Det är nog ett av de bästa köpen jag har gjort.  Jag skulle nog vilja påstå att det är så nära en riktig massör man kan komma.  Den tar verkligen i, och tar mer på djupet.  Finns i 10 nivåer, men jag brukar alltid ha den på de högsta nivåerna, de som tar i ordentligt.  Den ser ganska begränsad ut, men man kan banne med använda den nästan hur som helst.

Idag har jag haft en extrem träningsvärk i högra vaden, och den är stenhård.  Det är ju naturligvis inte någon riktig träningsvärk för jag har ju inte tränat vaderna...eller något annat för den delen heller.   Så jag har använt massagekragen.

  Det gör ont  på ett njutningsbart sätt när den sätter igång, och även om inte vaden slappnar av helt så minskar spänningen helt klart.  Och för nackont och huvudvärk är den underbar. 

  Alla massagesitsar kan slänga sig i väggen, och ja...jag har en massagesits också. 

En sådan här:  

Och den är inte alls lika bra/skön.  Det bästa med massagekragen är att den är såpass liten att man kan ta med den om man är ute och reser.  Jag är jätteglad för mitt köp.  Jag kan definitivt rekommendera den!

Jag vet inte....Jag mår inte så bra inom mig själv. 

Solen har liksom gått ner inom mig. 

Jag påbörjar min åttonde månad som sjukskriven.  Alla prover är bra.  Det finns inget som visar att jag skulle ha någon påvisbar sjukdom.  Smärtplåstret tar ner smärtnivån väsentligt, och det är bra. 

Det är dock det enda som är bra också. Ibland så känns det som om det vore bäst om jag flyttade till någon etta med djuren. 

Allt jag känner är skuldkänslor.  Jag är en dålig mamma, som inte orkar med mina barn. Jag orkar inte engagera mig, jag orkar inte vara glad, jag orkar inte ens vara arg. 

Jag väcker barnen på morgonen innan skolan. Jag har ingen helvetesvärk, inte ens ont.

Jag kan dock inte hålla uppe ögonen.  De värker och när jag måste vara titta känns det så jobbigt.  Jag blundar, och somnar oftast om igen när barnen gått till skolan.  Vaknar timmar senare, och tvingar mig gå upp för hundens skull.  Han måste ut.  Då är det oftast bra i ögonen igen.  De är piggare, orkar vara vakna.

Jag känner mig meningslös. En belastning.  En belastning för mina barn som inte har en mamma som orkar vara engagerad i dem. Som inte orkar höra deras höga röster. Som inte orkar vara glad i närheten av dem.

En belastning för min sambo som tvingas jobba och jobba för att försörja oss. 

Som har en kvinna som går hemma hela dagarna och inte ens kan laga mat.

Det som gjorde livskvalité gör mig sjuk.  Det som fick mig att må bra gör mig sjuk. 
Jag funderar på vad jag har att se fram emot.  Jag ser inte fram emot helgerna. Jag ser inte fram emot vardagarna. 

Jag går ut med hunden. Jag är ute med hunden minst 1,5 om dagen.  Ibland hinner jag längre, ibland bara runt kvarteret.  När orken finns, när jag känner mig piggare.  När det är skönt att vara ute och gå.....då orkar jag inget dagen efter.  Jag önskar att jag kunde känna mig lättad över att slippa helvetessmärtan,  men denna..."ögonmigrän" i brist på bättre ord, gör mig sängliggandes ändå halva dagarna.

Solen har gått ner, och jag försöker förtvivlat se stjärnorna någonstans på himlen.

Jag vet att de finns där.

Att finna dem därmot är svårt.

Ännu svårare när mörkret och kylan på utsidan stormar på insidan.

Vem är jag när jag inte orkar göra något?

Vad mår jag bra av när kropp och knopp protesterar mot det jag brukade må bra av?

Tidigare hade jag flytt till mina föräldrar, shoppat på Gekås och "bootat" om.  Nu orkar jag inte.

Jag vet inte ens om jag orkar åka ner till jul.  Jag vill, åh vad jag vill. 

Men jag vill ju kunna vara dottern, systern, mamman, partnern.  Jag vill inte bara vara, jag vill ju leva?

Men vart tog livet vägen? 

Hur hittar jag vägen igen?

Vart tog stjärnorna vägen? 

Om jag bara lyckas se en enda stjärna, bara en enda så jag orkar leva och navigera i mörkret.

I min jakt efter stjärnor väljer jag att ignorera att jag gått upp 3 kilo.

Jag har lite beslutsångest det ska jag inte sticka under stol med.

Så jag hoppas på att få lite input, feedback och kommentarer på de val jag har.

1)  Jag har fått Norspan smärtplåster sedan 5 veckor tillbaks.  Det är helt fantastiskt. Många gånger har jag inte ens huvudvärk när jag vaknar.  Jag är trött, framför allt trött i ögonen.   Så även om jag har inte har ont, så kan jag nätt och jämt hålla ögonen öppna.  Jag väcker barnen, får iväg dem till skolan, och sedan får jag en sådan trötthet i ögonen, och måste bara sluta dem.  Jag blundar, halvslumrar till 11-12-tiden, vilket var den tiden som helvetesvärken brukade ge med sig när jag hade den. 

Jag är ofta yr igen.  Jag var bra en period, men sedan en magsjuka för 3 veckor sedan har jag varit yr mer eller mindre konstant.  Ser dubbelt och trippelt, ser dimmigt, speciellt på morgonen. 

Kom på att Norspanplåstret ger yrsel, dimsyn, trötthet och illamående som bivärkning.  Men jag har sällan ont.

2)  Sluta med Norspan plåstret.  Ha min helveteshuvudvärk på mornarna, och känna mig osäker på huruvida jag kommer fixa att överleva rent mentalt.  När jag har min skärelds huvudvärk, där knivarna skär inom mig och klubbar mig med spikklubba, så måste jag vänta ut, leva igenom, leva med, tills det slutar.  Ocn när det slutar är hela kroppen spänd, spänd nacke,  ont i axlar och rygg.  Efterföljade "vanlig spänningsvärk" av det svårare slaget. 

Men yrseln är bättre och förhoppningsvis är jag inte lika trött.

3)  Jag har just nu träningsförbud.  Det innebär att jag rekommenderas att inte göra något mer ansträngande än att jag kan hålla mig frisk av det.  Under ett antal veckor har jag bara promederat.  Och jag inte inte haft feber.

Men undertiden har jag fått ont i andra delar av kroppen, som kommer sig av svaga muskler och felaktig hållning. 

Jag vill gärna komma igång att träna.  Träning kapar nämnligen bort en vill del av smärtan, men ökar en en annan del av smärtan.  Träning jag blir svettig av, har åtminstone tidigare gjort att jag fått mindre huvudvärk, starkare kroppshållning, men dessutom sjukare.   Dagen efter träning har jag feber och influensakänslor...ja..tänk er influensa i 2-3 dagar.  Innan min helvetesvärk började så tränade jag,

blev sjuk,

blev frisk,

tränade,

blev sjuk,

blev frisk

tränade,

blev sjuk

blev frisk

tränade osv osv...Tills en dag smärtan från hell uppstod.

Rent mentalt kände jag mig lite starkare, lite piggare, lite mindre ont de dagar jag inte var sjuk.

Så ska jag skippa smärtplåstret och slippa yrseln, dimsynen och illamåendet,  och välkomna smärtan från helvetet och troligtvis ett psykiskt breakdown med det. 

Eller ska jag med norspanplåstret försökt träna lite lätt, bara lite,  blir jag sjuk så tar jag det lugnt tills jag blir frisk osv.  Jag känner att jag MÅSTE röra på mig, även om det kommer innbära träningsvärken från helvetet.  Träningsvärken från helvetet kan jag ta,  det är värken jag inte behöver göra något att för att förtjäna som jag inte tycker om.

Pest, Kolera eller Helvete?   Vad ska jag välja?

Jag satt härom kvällen och tittade igenom smärtläkaren Björn Bragès föreläsningar. Jag blev smått förälskad i honom och önskar att alla läkare hade hans insikter och framför att vilja att ta del av ny forskning, och hans patientbemötande. Hade jag kunnat så hade jag mycket gärna blivit hans patient.

Den är 5 timmar lång men finns mer uppdelat här:

Smärtguiden

Sedan mitt inlägg om mina ben så drabbades jag av någon form av magsjuka.  Jag har lyckats med bedriften att gå ner 3,5 kg på  tre dagar.  Nu får jag behålla maten men är så matt och orkeslös att det inte är klokt.  Jag kan knappt stå upp.  Det är okej så länge jag ligger, men att stå och gå innebär akuta svimningskänslor.  Men det blir läkartid på måndag.  Jag kan skriva på datorns tangetbord, men igår kunde jag knappt hålla kniven när jag åt.  Och till och med jobbigt att bläddra blad när jag läser en tidning eller bok.  Men jag har inte så ont, utan det är snarare en enorm utmattning, utröttning.  När jag står och går så är jag så trött i låren, det känns ungefär som när man gjort en massa Squats och benböj, benen darrar nästan av utmattning.  Hela jag darrar av utmattning. 

Det kommer kännas otroligt skönt när jag återgår till det stadie jag var i, förra veckan.  Lite perspektiv är alltid bra.