Av mina hundra grymma dagar så blev hälften av dagarna verkligen grymma. I bokstavlig bemärkelse.

Mina hundra dagar avslutades ganska abrupt veckan efter valborg.

Mätbara resultat;

Vid 100 grymma dagars start så joggade 200 meter och fick blodsmak i munnen

Den 22 mars tog en powerwalk för mig på en distans av 3.30 km 41 minuter och 4,76 km/h

Den 14/4 joggade jag 2,80 km på 28,58 minuter på 5,8 km/h.

Den 21/4 gjorde jag mitt rekord. Sprang 4.3 km på 33 minuter 7,30 km/h.

Vikt vid början; 96 kg

Vikt nu: 91.6 kg

Midja vid början; 103cm

Midja nu; 98 cm

Sedan vet ni alla som följt denna bloggen att det gick käpprätt åt helvete, ena halvan av dagen är jag invalidiserad av en smärta som jag nog fått för alla mina synders skull    Och blir yr och svimmar av fysisk ansträninging.  Och då räcker det med ansträngningar som att rensa kattlådan, i förrgår så tuppade jag nämligen av samtidigt som jag satt och rensade kattlådan.   Alltså upplevelsen var ju inte rolig, men man kan ju inte annat än skratta åt det.  Jag tyckte det luktade kattskit och kattpiss i näsan under ett helt dygn efteråt.

I början av alla hundra dagar tog jag kort på mig.  Syftet var ju att jag utan problem idag skulle kunna springa 5 km på 30 minuter.   Och jag tror faktiskt att om jag bara fått vara frisk och kry så hade jag sprungit runt milen nu. Jag hade tänkt springa tjejmilen i september.  Nu blev det ju inte ens vårruset som jag anmält mig till. 

Hur som haver....Eftersom jag blottar mig själv så mycket så tog jag ju bilder idag också.  Otränad.  Några kilon mindre men inte så det syns.  Inte i mina ögon.

    Min hud har förändrats väldigt mycket under tiden.  Jag har tex blåmärken överallt nu. Och jag kan själv inte se någon större skillnad.  Något som dock har förändrats med dessa grymma dagarna är att jag som inte på närmare 5 år vågat visa mig i baddräkt nu inte har några större problem att faktiskt visa mig. Jag har ju visat mig för halva Sverige, eller åtminstone för den delen som läser min blogg. I smyg eller öppet.

Och jag kan säga så här; att den dagen läkarna friskförklarar mig, eller då jag åtminstone kan motionera utan att tuppa av, så sätter jag igång igen.  Jag kommer få börja på noll igen, men nu vet jag att jag klarar det. Och jag vet att träning är ett bättre smärtstillande än vilket annat piller som helst. 

I går var en bra dag för mig.  Jag hade några tjejkompisar på besök, och det är en sådan må-bra-faktor, även om man mår dåligt att ingå i en social gemenskap där man kan vara sig själv.  Men natten blev en mardröm, för runt midnatt satte helvetesattackerna igång.  Sömntabletter och smärtstillande gjorde att jag somnade tillslut, men hade fortfarande attacker på morgonen.  Jag har haft extra långvarig smärta idag, även om det är hanterbart nu, så mår jag inte på långa vägar bra.  Men även för att man känner sig fördjävlig, behöver man inte se fördjävlig ut. Är riktigt nöjd med min nya frisyr, färg och nya ögon.

Nu kommer en tid av förändring.  Idag har varit första dagen jag ätit inte helt LCHF, men nästan.

Jag har även fått hem mina glasögon och linser, och om jag får säga det själv, så ser jag jädrigt bra ut.

Ett av paren jag köpte var slipade solglasögon. Och det är inte ofta jag framhäver mig själv och säger att jag tycker jag är snygg eller så, men fasiken vad snygg jag blev i solglasögonen. 

Jag köpte även ett par blåaktiga glasögon, det syns inte så bra på bilden. Det är mer vardagsglasögon. Jag har dem på mig i skrivande stund och jäklar vad jag tycker att jag passar bra i dem.

Och så mina lite mer eleganta glasögon. Love them!! Kanske syns på bilden också.  Det var dottern som tog bilderna och hon sa åt mig hela tiden att jag skulle posera och le. 

Och här är jag utan glasögon.  Jag börjar med daglinser.  Nu på sommaren är det pollen och skit, men jag vill kunna ha linser på mig då och då.  Ungarna har inte vant sig än vid att jag har linser. 
Jag hoppas ju att snart komma igång med träningen så då kommer jag bli ännu snyggare  

Imorgon har jag beställt tid för klippning.  Lite kluven är jag faktiskt för jag gillar ju mitt hår, men jag är så urbota trött på det.  Bara att få förändra mig lite får mig att må bättre, även om jag egentligen inte mår bättre.

God natt!

Jag klipper in ett utdrag av det dokument som läkaren fick av mig.

Sömn

Har aldrig haft bra sömn.

Utan sömntabletter sover jag ca 3-4 timmar. Har gjort så i ca 12 år. Vaknar ofta

Med sömntabletter (Zolpeeden) somnar jag, men anpassningen och acceptansen sker snabbt och dosen bör höjas hela tiden för att ge effekt.

Utan sömn är Spänningshuvudvärken kraftigare och hela jag mår sämre.

Sedan började jag känna av träningsvärk i armar och ben, utan att ha tränat.

I feburari 2011 fick jag diagnosen fibromyalgi av Dr xxxx (Dr Wahlundsläkarmottagning)

Började med Venlafaxin, och blev något bättre.

Började träna och varje träningspass slutade med feber och sjukdom i ca 2-3 dagar. Smärtan värre. Till läkaren igen som talade om utmattningsdepression trots att jag jobbade 75%.

Jag kan när som helst känna att någon sparkar på mitt smalben. Det kan även hända att mina fötter bränns, eller att jag trampar på glas.

Jag har myrkrypningar, och ofta domningar i armar, ben och fötter.

Tryptisol har minskat myrkrypningar och domningarna nattetid.

 Jag har ofta ledvärk, höger armled, många gånger även fingrarna, fötterna.

 Jag har mycket blåmärken och får blåmärken väldigt lätt, ofta vet jag inte varför jag har fått dem.

Och istället för Tryptisol , som skulle kunna orsaka svimning eller öka tendenserna, har hjälp väldigt bra mot mina "restless legs" som jag tydligen har också.  Jag ska istället ta denna

Sedan började jag känna av träningsvärk i armar och ben, utan att ha tränat.

I feburari 2011 fick jag diagnosen fibromyalgi av Kersti Adjeleri (Dr Wahlundsläkarmottagning)

Började med Venlafaxin, och blev något bättre.

Började träna och varje träningspass slutade med feber och sjukdom i ca 2-3 dagar. Smärtan värre. Till läkaren igen som talade om utmattningsdepression trots att jag jobbade 75%.

Jag kan när som helst känna att någon sparkar på mitt smalben. Det kan även hända att mina fötter bränns, eller att jag trampar på glas.

Jag har myrkrypningar, och ofta domningar i armar, ben och fötter.

 Tryptisol har minskat myrkrypningar och domningarna nattetid.

 Jag har ofta ledvärk, höger armled, många gånger även fingrarna, fötterna.

 Jag har mycket blåmärken och får blåmärken väldigt lätt, ofta vet jag inte varför jag har fått dem.

Istället för tryptosol så ska jag nu använda Sifrol, som tydligen ska vara ett bättre medicin mot detta.   Dessutom skulle jag sluta med inderalen,  så nu sitter jag här med hjärtklappning, hjärtat rusar. Fötterna trummar och ja....sömntablett har jag också tagit och förväntade mig att jag skulle somna.  Icke då.  Kroppen vill upp och Zumba!

  Men det är ju en dum idé.  Varför hjälper inte värktabletter och mediciner på mig?  Imorgon får jag ju ringa till läkaren ändå och säga att fötterna dansar tango när jag vill sova.  Hjärtat och övre delen av kroppen gör sig redo för en joggingtur.  Slappna av?  Vad är det.!    Hur många sömntabletter skall jag ta innan jag kan sova.  Läkaren sa att det var viktigt för mig att jag faktiskt sover på nätterna, och inte bara 2-3 max 4 timmar.  Jag håller med honom helt.  Men troligtvis måste jag nog läggas in då, så jag kan få det injecerat.

Så imorgon blir det kontakt med fk;s handläggare och även ringa läkaren igen, för hjärtat försöker köra på racerbarna och det är inte så himla lätt att sova då. 

Förästen, så fråkade läkaren hur jag åt.  Och jag beskrev väl på ett ungefär.  Han berättade att han hade haft många smärtpatienter som blirvit nästan friska när de gått över till att utesluta kolhydrater och socker.  Inofficiellt bad han mig att testa LCHF i två veckor för att se hur det kändes.  Och när en läkare säger så....då lyder jag.  SÅ däför åt jag upp HELA Jordgubstårtan idag, för imorgon är första dagen i min LCHF liv.  

Natti,natti!

Så kom då dagen som jag väntat på.  Dagen då jag fyller 25 år.......   Jag menar 37 år.

Dagen började som vanligt med 2 citodon och 1 ipren.  Jag fick vara kvar i sängen till 9. 

Och nej, jag får inga födelsedagspresenter på morgonen.  Det är det värsta när man flyttat hemifrån, att det där roliga med att fylla år liksom försvinner.

Mannen hade tagit ledigt för att köra mig till Uppsala, och alla tre vilddjuren skulle följa med, för under tiden jag skulle vara på neurologen så skulle de vara på Fyrishovsbadet.  Jag sa till barnen att jag i födelsedagspresent ville ha lugna, tysta och snälla barn som inte bråkar.   Det fick jag ju inte naturligtvis. Under bilturen satt jag med hörselskydd och blundade nästan hela vägen. Vid Ackis släppte mannen av mig och åkte vidare till badet. 

Och på ett sätt var det bra att jag var hos läkaren under min dåliga period.  Han gjorde en hel del neurologiska tester och kom fram till att jag har mindre känsel på vänster sida av kroppen, och är även svagare på vänster sida.  Jag har ganska dålig balans, och jag höll på att tuppa av ett antal gånger därinne.

Så vad kom han fram till då?  Ingenting.  Det han oroar sig mest för är svimningarna.  Helvetessmärtan är jobbig, och obehaglig, men ofarlig.  Yrseln och svimningarna är därmot farliga, både för mig och omgivningen.  Och han tyckte inte om att det blir värre när jag anstränger mig.

Så jag ska få en kallelse till en hjärtspecialist för att se om det är hjärtat som spökar.  Jag ska även sluta med 2 av mina mediciner som kan påverka blodflöde och hjärtrytm, för att se om svimningarna lättar.

Jag ska även få göra ett ryggmärgsprov.  Fördelen är att det kan ge läkaren bra med information, nackdelen är att jag kan få ännu värre huvudvärk.  Yippie!

Minst en månad till kommer jag vara sjukskriven, och i augusti trodde han att vi skulle veta vad det här beror på. Och förhoppningsvis att det är något som går att behandla.   Men prioritet 1 är alltså att få bort svimningarna eftersom det försämrar min övriga hälsa.  Det känns bra att något görs nu. Konkreta saker.

Han bekräftade också att många av hans patienter som kommer med smärta har fått depression eller andra psykiska diagnoser innan.  Och hade jag inte haft tur med min manliga husläkare så hade jag nog fortfarande haft den kvinnliga läkaren som bara höjt mina antidepressiva doser.

Jag fyllde ju år också!  Det glömde jag av.  När jag kom hem så  kom ett blombud, och jag fick en fin bukett av mina svärföräldrar.  Sedan kom en kompis över med en söt blomma också, och sa grattis. 

Pengar fick jag av mina föräldrar, och nu skiter jag i att jag inte lyckats gå under 90 kg än, jag kommer nog klippa mig ändå.  

Bjuder på en filmsnutt på en mycket lycklig hund under midsommarafton. 

Tack och hej från mig

Jag försöker. Gud jag försöker!

Jag har så många bra saker att tänka på

.   

Mina djur är just nu det som får mig att gå upp på morgonen. De är just nu mer värdefulla än något annat. För de bråkar inte, de skriker inte, de säger inte en massa dumma saker. Och de tycker alltid om mig.  Lyssnar alltid. Finns där för mig.  De är just nu det enda positiva jag känner att jag har runtom mig.  De tillför positiv energi. Men sedan är det svårt att tänka positivt.  

Imorse vaknade jag som vanligt. Då tog jag två stesolid och en ipren.  Det funkade.  Jag somnade om.  Somnade om utan att behöva lida av helvetesvärken. 

Så kommer kvällen. Ångesten.  Ångesten över att behöva somna och sedan vakna till en mardröm.  Läkaren  sa att jag gott och väl kunde ta stesolid även på kvällen.  Det har jag gjort.  Helvetessmärtan kom på besök också.  Extra medicinering.  Citodon och stesolid, det om något borde väl sonka ut mig.  Göra mig trött, obekymrad. 

Men nej....trots lugnande har jag gråtit.  Jag har försökt känna efter var det muskelavslappnande satt in, och spänningsvärken är borta.  Jag är avslappnad vid tinningarna, pannan.  Men  smärtan finns där likväl ändå.  Jag hade hoppats att jag inte skulle bry mig om smärtan.  Jag fick uppfattningen om stesolid var så starkt. 

Eller är det skillnad på den stesolid som injiceras och det man tar som tabletter.  För jag är inte lugnare.   Lite mer avslappnad kanske, men lika jävla ont. 

Men nu är det bara 3 dagar kvar tills jag skall till neurologen. Och jag är rädd att jag har byggt upp förväntningar som de inte kan uppfylla.  För jag förväntar mig att de ger mig ett svar, ger mig någon tablett  som gör mig fit for fight. 

Och finge jag prioritera, så vill jag kunna träna igen.  Jag vill kunna använda träningen som smärtlindring.  Jag vill använda träningen som avslappning.  Jag vill använda träningen för att ta mig tillbaka till livet.  Det jag lever nu...det är inget liv.  Eller inget kvalitativt liv.  

Nu tror jag stesoliden börjar sätta in så smått.  Då tror jag att jag går och lägger mig.  Och som vanligt försöker jag tänka positivt och utgå från att jag vaknar utan helvetessmärta.   Att jag är frisk.  Jag hoppas på det fortfarande. 

'  

Nästa vecka, på min självaste födelsedag, har jag tid hos neurologen.

För att förbereda mig, och underlätta för honom har jag börjat skriva ett dokument där jag sammanfattar min värkproblematik sedan ungdomen.  Än så länge har jag bara rubriken huvudvärk, men redan hunnit fylla ett A4.

Och när man sätter sin problematik på skrift sådär, så kan jag inte låta bli att undra "hur orkar hon?" .   Känns inte som om det är mig jag skriver om.  För allt i mitt liv är ju inte jämmer och elände.  Nästa rubrik kommer bli Svimning. Sedan Känselstörningar.  Koncentrations och uppmärksamhetsproblematik.  Och motorisk försämring.

Det kommer bli mycket.  Och jag är nog dödligt sjuk. Undrar hur jag överhuvudtaget kan leva och överlevt när jag mått som jag mått, och haft så ont som jag haft.

Jag var hos läkaren idag. Igen.  Jag ska få prova på att ta lugnande iställer för smärtstillande.  Det smärtstillande hjälper inte ändå. Under mina attacker med helvetesmärta vill jag helst bli så sonkad att jag inte bryr mig om något. 

Jag vet inte om det här kommer hjälpa, men han tyckte att om jag bara tar citodonen för att jag blir lite dåsig av den och har lättare att somna ifrån smärtan, så är det bättre med riktigt lugnande istället.  Och det kan han ju ha rätt i.  Det är ju ändå ingen ide att äta läkemedel som inte hjälper.  Sjukskrivningen har förlängts till 15/7 nu, sedan är det väl neurologen som tar över antar jag.  Ska bli spännande att se vad de kommer fram till.

En nackdel med att vara sjukskriven är att alla dagar är likadana.  Jag hade tex ingen aning om att det är midsommarafton imorgon.  Jag trodde att det var under helgen.

Nåja, vi har inga planer ändå, eftersom jag är invalidiserad första delen av dagen. Nu ska jag gå och lägga mig därmot och hoppas på att det blir en bra dag imorgon. 

Trevlig midsommar!

Den här dagen har varit...började faktiskt ganska bra.  Helvetessmärtan var inte överdrivet långdragen.  Redan vid 10 stod jag på benen.  Jag har städat och läst idag. Nu på kvällen var jag ute med hunden.

!

Jag var ute med hunden, var i centrum då en man (halvfull) frågade om jag hade pengar till cigaretter.
-Nej, så jag och fortsatte gå.

Då kom han efter mig, tog tag i min axel, och när jag vände mig om sa han att då tar han mobilen istället.

Och så tog han tag i mobilfodralet som jag hade runt halsen.  Jag lyssnade på musik och hade snäckor i öronen.

När jag ganska skarpt sa till honom att låta bli mig, så ställde Akiro sig framför mig mellan honom och morrade.

Jag har aldrig sett honom morra och han såg ganska läskig ut faktiskt.

Killen släppte mobilen och höll upp händerna, sa att det var lugnt och backade bakåt. 

Akiro fortsatte morra tills han hade gått iväg. Och kanske gjorde jag fel, men jag berömde Akiro oerhört för beteendet.

När jag kom hem och berättade det här så sa sambon att jag måste anmäla det här för polisen. Så nu har jag pratat med polisen i två omgångar, som tyckte det var jättebra att jag anmälde.  Själv så tänkte jag att det inte var så mycket att anmäla för jag hade ju inte blivit av med något. 

Nu vet jag att Akiros beskyddarinstinkter är större än jag trodde.  Jag trodde att han säkert skulle gå emellan om någon hoppade på mig, men denna mannen tog bara på mig.  Kanske var det min kropphållning/röst i kombination med att mannen luktade öl som gjorde att han reagerade.  Och om sanningen ska fram så blev jag lika paff som mannen när hunden ställde sig framför mig och visade tänderna och morrade. 

Och när jag svimmar är han där och hjälper mig.  Min älskade, älskade hund!  Vad skulle jag gjort utan dig?

De två sista dygnen kommer inte gå till historien som några av de bättre.  Natten till måndagen, runt midnatt, så fick jag helvetessmärtan innan jag somnade.  Satt vid datorn, och pang, så var den där och attackerade mig.  Det blev inte mycket sömn den natten.  På måndag morgon satte det igång igen.  Vid 11.30 stod jag på benen igen.

Sambon tyckte att jag skulle pröva att lägga mig tidigt så jag har värken på natten istället för på morgonen förmiddagen.  Så igår somnade jag väl runt 22.30.  Vaknade strax efter 01, och det var kört igen. Jag lyckades inte somna ifrån det inatt, utan slumrade bara lätt från och till med gnäll och stön. Det gick inte över på morgonen som sambon hade hoppats på utan jag hade närmare 11 timmar av helvetessmärta.  Periodvis funderade jag faktiskt på att ta livet av mig.  Hade jag vetat att man fått hjälp om jag åkt in till akuten så hade jag gjort det.  Men mina tidigare erfarenheter har visat att man inte får någon hjälp eller riktig smärtlindring, det enda man får göra är att vänta, vänta och åter vänta.  Sedan får man träffa en läkare som berättar att alla provsvar ser bra ut, att det inte är något farligt, och att jag får fortsätta utredningen hos husläkaren. 

När helvetessmärtan släppte så var jag öm i  hela huvudet och hela nacken. 

Jag borde ringa min husläkare igen, för jag känner att jag har tappat drivet.  Det finns inget jag ser fram emot. Varje kväll är jättejobbig, för det kommer en morgon efter natten.  Sunda förnuftet säger att jag har mycket att vara glad för, och mycket att leva för.  Sunda förnuftet kan rada upp en mängd bra saker som händer under dagen.  Saken är den att det inte når känslorna. Det känns inte bra. 

Jag var och handlade 12 kg hundmat förut.  De knappa 200 metrarna från kassan till bilen så fick jag stanna 4 ggr för att inte tuppa av.  Musklerna värkte ordentligt, som om jag bar på 50 kg istället för 12 kg , med båda händerna.   Idag har det varit extra yrsligt, och illa.  Jag har varit helt slut efter den närmast sömnlösa smärtnatten.

All den här osäkerheten, att inte veta vad det här beror på, att inte veta på när eller om jag kommer kunna gå tillbaks till jobbet.  Att inte kunna planera något är fruktansvärt.  Vi kommer inte kunna resa någonstans i sommar. Jag har liksom inget att se fram till.  Det finns inget som driver mig framåt.  Allt jag gör är en ansträngning nu.  Att plocka ur diskmaskinen, alla vardagsbestyr som tidigare gått mer eller mindre på automatik kräver en rejäl ansträning nu.  Att behöva be om hjälp hela tiden för att man inte orkar eller för att jag blir svimfärdig.   En sådan enkel sak att ringa till läkaren känns nästan  omöjlig, eftersom man måste ringa kl 08 på morgonen, och sedan vänta på att de ringer upp.  Sedan koncentrera sig på vad de säger och att få fram till man själv vill säga under tiden då man har som ondast, det känns som en omöjlighet. 

Jag känner att tröttheten har överfallit mig.  Jag är trött på att vara.  Vill bara bli frisk. Smärtfri.
Jag har kommit förbi den gränsen där positivt tänkande är möjligt.  Det som gäller är att hålla näsan ovanför vattenytan. Inte drukna.  Överleva.