Det finns ett ord jag är rädd för.  Det är inte tumör, det är inte cancer, det är inte hjärnlös.

Jag har nu fått en tid för hjärnröntgen, bara för att utesluta ovälkomna gäster. 

Vid samtalet med läkaren igår sa han ordet jag är rädd för. 

Jag berättade att en ny form av huvudvärk dykt upp.  Jag kräks på morgonen, utan någon större förvarning. Mår inte illa eller så. Efteråt så känns det som om två pålar eller horn sticks in på varsin sida av huvudet. Jag kan nästan höra hur skallbenet krasar, och smärtan jag känner är obeskrivbar. Den fortsätter i bakhuvudet och ända ner till svanskotan där den ebbar ut.  När den ebbat ut kommer nästa attack och sedan nästa.  Efter en obestämbar tid av attacker så tuppar jag av/svimmar eller somnar, vaknar igen runt lunch och känner mig mer eller mindre frisk, med bara vanlig normal spänningsvärk. 

Framåt eftermiddagen så känns det som om jag är helt frisk och spinner planer på att träna och jobba dagen efter.  Och dagen efter börjar det om.  Det har varit så sedan i måndags.

Läkaren sa: Det låter som om det är någon form av nervsmärta.  Nervsmärta, detta förhatliga ord.   Hade han sagt att det låter som hjärnhinneinflammation, eller det låter som om du har en tumör eller c-vitaminbrist, så hade man åtminstone kunnat behandla. 

Är det nervsmärta?  Och hur hanterar jag det i så fall? Fibron hanterar jag med motion. Åtminstone gjorde jag det innan jag blev yrkesarbetande.  En huvudvärk som är mer handikappande en migrän?  Nåja...jag ska inte ta ut något i förskott.  Jag försöker tänka positivt. 

Men jag kan inte låta bli att få känslan att det alltid måste vara något.  Att man helt enkelt inte ska få må bra. 

Men jag kommer igen!  Jag kommer igen!