Jag är en fågel.

En nykläckt fågelunge.

Jag vill flyga.

Jag behöver lära mig flyga.

Håller jag mig på marken lurar faror.

Om jag inte kan flyga, då kan jag inte leva. 

När jag sträcker ut mina vingar och flyger,

känner vinden smeka, och solen värma

Då kraschar jag. Faller.

Hur illa det blir beror på hur högt jag flugit

Jag måste lära mig

Flyger jag inte, tar katterna mig.

Flyger jag för lågt, och faller så gör det inte så ont.

Tar några steg, försöker kasta mig ut igen.

Att flyga är livet

Jag måste lära mig sväva bland molnen

När jag flyger för högt, när jag ser solen,

Då flaxar jag med vingarna, flyger jag för högt,

så kraschlandar jag.

Kan inte gå,  skadad.

Jag måste lära mig flyga så lågt att jag inte skadar mig om jag faller

Jag måste lära mig flyga så pass högt att inga katter kan ta mig

Jag måste få en balans, flyga lagomt

För döda fåglar flyger inte

Idag har jag mått så bra! 

Jag vaknade förvisso med en vetenskap att jag verkligen hade ett huvud. Ett sprängande och skärande sådant!

Jag vaknade om igen och tog med mig Akiro i spårkopplet.  Vi tränade inkallning och han fick springa lös i den 15-meters intervallen linan gav honom.  Han var så lycklig och jag blev så lycklig.   Pulsmätaren visade på medelhög och hög puls men det kändes bara bra.  När jag kom hem så vilade jag, och fick för mig att jag skulle göra om i hobby/träningsrummet.  Nu kan jag gå ner dit och få vara i fred.  Mycket kvar att göra innan det blir det mysiga rum jag vill ha, men det kommer.

Efter att ha lyft lite byråer från ett ställe till ett annat så vart jag slut.  Stolt över vad jag gjort. 

Pulsen peakade i max i 20 minuter =lika ansträngaande som tjugo minuters snabb jogging

Hur som haver så vilade jag och gjick ut med hunden igen.  Och jag mådde bra!   Jag hade feber, och ont i halsen, och jag var trött.  Men jag mådde bra. .

Jag gjorde jag något jag aldirig gjort förut , jag hade bokat mig tilll Facelift på Mölarmassage på Hälsoterassen.

Jag hade ärligt talat inte någon större tro på detl

  Det kunde väl vara kul att testa.

Det var famtastiskt!  Jag har egentligen inga ord men för mitt spända ansikte, panna, käkar, huvud så var det underbart.  Jag mådde jättebra resten av dagen.

Det har varit ganska bra dagar faktiskt. Jag tror att det ljusare vädret har något att göra med det. 

I fredags så var jag ganska nedstämd, det kändes inte som om det var mycket till liv.

Jag har dock den bästa psykologen som finns, så när jag  gick ifrån honom så kändes det hoppfullt igen.

Jag måste finna ro i att jag inte kan göra det jag tidigare kan göra,  och han hade letat fram extra enkla pilatesprogram som man bara gör på golvet.  För att jag ska ha något att testa.

Idag har jag gått lite mer än 3 km med hunden, det har gåt sakta, och jag har väntat in min puls.

Och jag pillat och pulat med hobby/träningsrummet.  Tanken är att det ska bli ett mer rofyllt yoga rum.

Men nu på kvällen kraschade jag.  Jag mådde nog för bra, och var väl för aktiv. 

Men jag känner mig mer hoppfull nu än förra veckan. 
Jag har ont i benen och fötterna, jag  har ont i ena armen och framför allt en jävla huvudvärk som dök på.  Det sover vi bort.  God morgon, imorgon har jag planer .....    

..det är just nu inte helt enkelt.

Jag hade tid på smärtmottagningen idag.  Tog bussen till Uppsala, träffar en trevlig läkare som menade att de inte utredde smärtorsaker utan REHABILITERADE när man fått en diagnos.  Detta visste tydligen inte min husläkare som ville ha hjälp av bedömning av min smärtproblematik och behandling.

Smärtläkaren menade att min smärtproblematik inte lät som fibromyalgi dock, och vad huvudet anbelangade hade hon ingen aning. Så hon tyckte (med all rätt kan jag tycka) att jag var tvungen och få en ordentlig diagnos, och klarhet i vad yrseln ( jag fick för övrigt lägga mig på britsen och prata med henne, för jag höll på att svimma sittande), svimmningarna, febern, huvudsmärtan och huvudvärken och resterande värk berodde på, innan det gick att sätta in någon rehabiliterande behandling.

Framför allt så ingår det ju mycket rörelse och motion i kampen mot smärtan, och man vill ju gärna veta att jag inte blir sämre.  Hittills nästan ett år sedan jag blev sjukskriven har jag inte blivit bättre utan bara sämre. 

Hur som haver,  jag gick i från sjukhuset i ogjort ärende.   En bit därifrån så fipplar jag med mobilen för att leta efter en speciell affär, svimmar och tappar mobilen som spricker på baksidan.

En vänlig tonåring hjälper mig upp.  Det blir alltid lite kaos för när jag druttar ihop offentligt, så vill de alltid ringa ambulans, så måste jag övertyga dem att jag är okej, och att jag brukar svimma.  Men det är klart, utifrån sett så ser det säkert läskigt ut.

Inne i Forumgallerian, så vet jag faktiskt inte riktigt vad som händer, men jag kom ut därifrån med en Samsung Galaxy Tab och ett abonnemang som inte alls var planerat. Eller ens önskvärt.  Jag brukar aldrig stanna när det gäller de där mobilzera försäljarna, men av någon anledning, troligtvis hjärndimma, så gjorde jag det. Och kom inte därifrån innan jag skrivit på papper.  Jag kände mig halvt våldtagen.  Det blir till att häva köpet imorgon.

När jag kommer hem lägger jag mig på sängen med en sprängande huvudvärk, och naturligtvis har katten kräkts på min sida av sängen.

Nu blir det godnatt för hela slanten, för jag är dödstrött, och vill bara att en ny dag ska börja.  Och förhoppningsvis blir morgondagen lite bättre.

Min sambo pratade med mig. Berättade saker om min nya kvällsmedicinering jag inte hade en aning om.  Jag fick för cirkus två veckor sedan Venlafaxinet utbytt till Sertralin på morgonen och Mirtzapin på kvällen.  Det har funkat hyfsat. Jag somnar inte så snabbt men somnar på kvällen till skillnad mot inte alls.  Men tydligen har beter jag mig väldigt konstigt, och säger saker jag inte kommer ihåg.  Och det känns ju läskigt, när ens egen sambo tycker att jag beter mig läskigt.  Så det är bara att sluta med den medicineringen också.  

Det finns delar av mig som villl av sluta all medicinering av mig...bara för att se vad som är jag, och vad som är biverkningar/medicin. 

Jag kanske ska prata med läkaren om att sluta med både mirtza...som jag förövrigt kommer lägga av med redan ikväll,  och Sertralin på morgonen.   Testa att vara utan i 2-3 veckor, känna hur det känns i kroppen.
För något jag inte gillar med någon antidepp är dess negativa inverkan på känslolivet.   Vem vet...jag kanske rent av mår bättre av att sluta med all form av medicinering, och istället fokusera på meditation och mindfullness. 

Det här är inget pang på-beslut utan något jag funderat på en tid.  Jag har ätit så väldigt mycket mediciner, och olika preparat.  Läkarna skriver ut hit och dit, och ändrar här och där.  Ibland känner jag mig som en liten laboratorieråtta.  Men nu  efter min och sambons diskussion så känns det mer angeläget.

Jag kommer sätta ner och snart sätta ut sertralinet också.  Jag vill bara få ett GO! från läkaren också.  Blir jag mycket sämre igen så får jag väga fördelar och nackdelar,  eller gå tillbaka till något som är välbeprövat.

Den här nya medicineringen har inte bara gjort att jag gör saker jag är omedveten om utan den har fått mig att gå upp i vikt också,  närmare 6 kg på två veckor.  INTE BRA!

Så på måndag har jag bestämt mig för att lägga om kosten helt. Och de tre första dagarna ska jag bara dricka måltidsersättningar och återgå till en mer kolhydratsfattig kost. Eftersom jag inte kan träna så är det kosten jag måste satsa på, och de senaste dagarnas användande av pulsklocka har gjort att jag har sett att jag under en normal dag för mig, gör mig av med 1434 kcal, och jag får säkert i mig det tredubbla. Men jag måste göra mig mentalt stark att stå emot frestelser och sådant som familjen kan tänkas släpa hem.  

Jag behöver bli stark...överhuvudtaget!

Efter min superbra lördag, så kraschade jag helt dagarna efter.

Jag har varit väldigt trött, yr, matt, svag,  haft ont i halsen, haft ont i ögonen, mått illa och haft klåda. 

 I tisdags så somnade jag vid 23, och igår skickade jag iväg barnen till skolan vid 8, hade en jävligare huvudvärk än normalt, så jag tog två citodon och gick och lade mig.
En stund senare så ringer det på dörren, och där står sonen. Jag frågade vad som hade hänt och om han var sjuk. Han tittade på mig som om jag vore tokig och sa att skolan var slut.
När jag tittade på klockan var den 14.20. 
Hade ont i kroppen och huvudvärk. Ändå somnade jag vid 22 igår.

Och så vid ett tillfälle när jag låg och läste kände jag att pulsen ökade, hjärtat slog hårdare som det känns när man är ute och går riktigt snabbt och nästan är på väg att börja springa.  Det är ofta det händer, så jag tänkte att jag sätter på mig pulsbältet och pulsklockan.

Sist jag använde pulsklockan var i april, alltså nästan för ett år sedan.  Då var min vilopuls strax under 70. 

Nu var vilopulsen strax under 100. Arbetspulsen låg på runt 130-140, och det var när jag typ plockade ut disken ur diskmaskinen, satt och åt osv. 

När jag var ute med hunden så visade klockan att jag tränade högintensivt.  Det var en lugn kort promenad och jag var uppe i över 160 i puls.  För ett år sedan krävdes det ungefär 10 minuters jogging för att jag skulle vara där.

I går kväll så sammanställde jag pulsklockans data, och den visade att jag under de 7 timmarna jag var vaken hade tränat högintensivt i 1 timme, och medelintensivt under 4 timmar och lågt under resterande.

En rejäl försämring under ett år.

Jag kommer fortfarande på mig själv att vilja börja träna igen.  Att vilja börja jobba igen.

Men jag får nog vara nöjd med att läsa, och att kunna gå kortare promenader. 

Nu är jag jättetrött igen också skulle väldigt gärna gå och lägga mig och sova.

Det är inte ofta det händer. 

Idag hände det.  Jag vaknade utan min jävliga huvudvärk, och kunde gå upp tidigare än jag normalt gör. 

Ute var det blå himmel och sol. Vackert vårväder. Jag gick ut med hunden och gick hela 1,5 km.  Normalt orkar jag inte gå en meter över 1 km utan att behöva vila en stund.  När jag kom hem med hunden, så bar jag ner mina träningsmanicker som jag haft ståendes i vardagsrummet en lång period, till träningsrummet.

Sedan så dammsög jag vardagsrum, matsal och hall.  Tvättade golvet, vilket var väldigt välbehövligt, golvet såg mer grått ut (av all sand som Akiro släpar in). 
När jag gjort detta känner jag att jag börjar bli trött, så jag vilar lite.  Går ut med hunden igen, och när jag kommer tillbaks tar jag tag i köket.  Gör rent spis, diskbänk och arbetsbänken, dammsuger och tvättar golvet.

Sen så tar jag äntligen ner julgardinerna från köksfönstret. Efter det tar det stopp. 

Jag är så glad över att jag fått en dag där jag fått känna mig frisk, och haft ork. Det känns helt fantastiskt!

Jag har sedan i tisdags börjat på en ny medicinering, och det känns som om den hjälper. Jag sover bättre och livet känns lättare, även om jag har lika ont som vanligt och är lika trött som vanligt.  Förutom idag då, då jag kändes som helt frisk.  Det är en underbar känsla, och jag hoppas jag får uppleva den känslan fler gånger.

Kvällen slutade dock inte lika bra.  Min stora favorit var Yohio

 Kvällens resultat                 Resultatet jag velat se

Idag har jag fått massage.  Jag var hos en riktig massör och fick riktig massage i en timme. 

Det var nog det skönaste jag varit med om på riktigt länge.

För några dagar sedan så kom jag och tänka på att om jag varit en hund så hade jag troligtvis avlivats.  En hund som har ont hela tiden, som inte orkar med sina promenader, utan bara gör de viktigaste behoven. En hund som mest hela tiden ligger och inte orkar...och som inte blir bättre.  Jag hade nog avlivat en sådan hund. 

När jag tänker på att mina bästa dagar är som de tidigare dagar då jag blev förkyld och hade känslan att "imorgon vaknar jag nog med influensan",  då kan jag tänka att jag hade nog haft det bättre som hund.

Det är inte så att jag vill ta livet av mig eller så, men tanken på att det här är något kroniskt, gör mig rent ut sagt livrädd.   Om det är så att jag kommer ha det här tillståndet resten av mitt liv, då känns det som om djur har större rättigheter än oss människor. 

Jag kommer boka in en massageomgång varje månad, för att få ha något att se fram emot.  Det är inte mycket jag kan göra, inte mycket jag orkar göra.  Det finns inget att se fram emot.

Något som jag är glad över att jag orkar göra är att läsa.  Tidigare när jag jobbade så hade jag inte tid att läsa, och hade jag tid så hade jag ingen ork.

Nu läser jag mycket, och en hel del på engelska. 

När min kognitiva förmåga försämras, och jag känner mig nästan senil, så är det en stor glädje att inse att jag fortfarande har förmågan att läsa och förstå engelska. 

Djuren ger mig livskvalité också, även om jag kan känna att jag oftare får dåligt samvete över hunden.  Han är anledningen till att jag kommer ut överhuvudtaget,  men samtidigt orkar jag inte gå längre en max 1,5 km.  Hunden verkar inte klaga men jag får dåligt samvete över att jag inte orkar vara den hundägaren jag vill vara.

Jag måste hitta fler saker att kunna se fram emot mer än ev massage.  Det kostar en hel del pengar, och det jag kommer inte kunna boka massage så ofta som jag skulle vilja.  

Det är svårt att hitta livskvalité nu. Jag tycker det.