Allt eftersom tiden går så ändras man som människa och när jag för ett år sedan valde hund så gjorde jag det efter premisserna jag hade då.  Jag ville ha en promenadkompis, någon som tvingade mig ut.  Och jag ville ha någon att träna lydnad med och kanske agillity.  Fick höra att Leonbergern passade in på detta. En allroundhund.  Vad jag fick var en urhärlig självständig nallebjörn.  Promenader är inte speciellt roliga, och han ligger helst och sover.  Det passar mig jättebra under mina sjuka perioder.  Träna lydnad,  roligare saker finns tycker han.  En lite stund går bra om det vankas gott godis, men inte alltid går det att motivera honom med godis. Han tröttnar snabbt.

Att följa med på jogging eller powerwalks är han inte heller förtjust i.  2 km räcker gott tycker han.  Att lufsa i sitt eget tempo gör han därmot gärna. Nosar länge och gärna,  kissar var fjärde meter, och jag får kryp i benen och drar till honom och säger åt honom att komma.  15 minuter  per kilometer är mer hans tempo, och låter jag honom inte få honom för många kiss och luktpauser så kommer vi ner till ca 13 minuter per kilometer. 

Jag nämnde min frustration för hundinstruktören på hundkursen.  Vet hunden om att jag inte har godis med mig så lyssnar han inte alls på mig. Har jag godis, så lyssnar han i viss mån...tills han tröttnar, och det gör han ganska snabbt.   Nu tränar jag lydnad på varje promenad, kontaktövningar, inkallning osv.  Ibland är han jätteintresserad, ibland inte alls.  Mina tidigare hundar har inte alls varit så "svåra", utan de har velat lyda.   Efter att ha pratat med andra leonbergägare och hundkännare har jag fått reda på att Leonberger inte alls är någon allround hund.  Släkt med Molosserhundarna så är de självständiga gårdshundar.   Tillgivna på egna villkor, snälla men självständiga.  Ingen brukshund, ingen hund som är tänkt att träna lydnad med.  Ingen hund som man bör träna agillity med.  De trivs bäst att ligga kring sin flock och hålla ett vakande öga på omgivningen. 

Nämnde min frustration för instruktören, som berättade att han aldrig behåller en hund som inte uppfyller hans syfte.  "Det är oschysst mot mig och mot hunden".  Nu tävlar ju instruktören i lydnad, men han menade att om jag inte ansåg att hunden uppfyllde mina behov så uppfyller troligtvis inte jag hans behov heller. 

Och han menade att hundar mår bäst där de får känna sig tillfredställda. 

Och det får mig att tänka lite.  När jag köpte hunden uppfyllde han de behov jag hade, men under tiden har mina behov utvecklats.  Jag vill kunna ta med mig hunden på mina powerwalks, jag vill kunna jogga med hunden.  Jag vill kunna träna lydnad och förvänta mig att hunden gör som jag säger, inte att den gör som jag säger när DEN känner för det.   Men även om det finns raser som kanske skulle passa mig bättre, rent egoistiskt, så älskar jag ju denna hunden.  Jag har väldigt svårt att se mig omplacera någon av mina djur, ens av något så allvarligt som allergi. 

Nu passar Akiro mig utmärkt.  Han fångar upp mig när jag svimmar, han väcker mig när jag svimmar, han är alltid där för mig och jag behöver aldrig känna mig tvingad till några långa promenader.  Faktum är att jag tror att han anser att de promenader jag ser som korta, tycker han är helt perfekta.   Nu kunde jag inte ha en hund som passar mig bättre.  Men jag har ju inte tänkt att vara sjuk i tid och evighet.  Men inte man väl bara sälja ett djur sådär.  Jag har väldigt svårt att förstå synsättet.  Jag äskar ju hunden !   När jag är frisk och när jag orkar vara ute så blir jag mest frustrerad.  Men han är ju den han är.  Rasen är ju sådan,  felet är mitt som inte researchade tillräckligt innan. 

Hur ser ni läsare på saken?  Kan ni sälja och omplacera djur hur som helst?   Hundinstruktören berättade att hunden glömt efter 3 veckor, och att det är människan som gör det svårt för sig.  Men lika lite som jag kan sälja mina barn ( vilket ibland kan kännas mycket lättare) lika lite vill jag göra mig av med min hund, även om han inte uppfyller de förväntningar jag hade.  För jag älskar hunden trots fel och brister.  Är jag ensam om det?  

Jag läser på blocket om hundar som säljs när de är mellan 6 månader och 2 år.  De är så många, och jag vill gärna ta hand om alla om jag kunnat.  Därför gör det ont att överhuvudtaget tänka tanken att göra mig av med min hund bara för att han inte uppfyller de behoven jag har, och skulle önska av honom.