Ingen idé att gråta över spilld mjölk.  Läget är som det är.

Nu är klockan midnatt och jag är helt smärtfri.  Jag har blivit rädd för att gå och lägga mig för de tidigare 3 veckorna har jag vaknat upp till en mardröm.  Genom att vara vaken så länge som möjligt drar jag ut på mardrömmen så länge som möjligt.

Jag har en yoga dvd.  Jag har aldrig använt den, vet inte varför, det har bara inte blivit av.  Den ska jag börja använda nu.  Istället för att tråna efter konditionsträning som jag för närvarande inte klarar.  Yoga sägs vara bra mot både det ena och det andra. 

Pilatespasset som jag hoppades på var även det ett för intensivt pass.

Imorgon blir det kontakt med läkaren igen, och jag hoppas att den manliga bra läkaren är där.  Jag har den senaste veckan fått en ökad svimfrekvens.  Idag försökte jag träna efter en träningsdvd, och jag fick inte ens huvudvärk utan svimmade med en gång, och vaknade lite omtöcknad en bit in i dvd;n.  Jag var lite desorienterad men antog att jag hade tuppat av eftersom jag låg på mage på golvet.   Jag får vara glad så länge jag inte gör illa mig.

Nu blir det säng även för mig.

Jag är inne på min fjärde sjukskrivna vecka. Fortfarande inte ett dugg närmare en förklaring en tidigare, inte heller hur jag undviker attackerna.

Jag vaknar på nätterna och får en attack.  Lägger jag mig tidigt hinner jag med två attacker, en på natten och tidigt på morgonen/förmiddagen.

Jag kände mig så uttråkad förut, tänkte att jag skulle testa en träningsdvd.  Men fick inte ens huvudvärk utan svimmade ganska omgående. 

Nu känner jag att jag håller på att tappa greppet.  Det som fick mig att bli frisk, pigg och nästan smärtfri är det som gör mig sämre nu.   Jag känner att nedstämdheten är och knacka på och att den positiva synen är svårare och svårare att behålla.  När ska det här ge sig?  När är jag i form att jobba igen?  När kan jag börja träna?

Idag känns det ännu svårare för det var idag jag skulle springa vårruset.  Jag vill känna det där välbefinnandet som kommer efter ett bra träningspass.  Jag längtar efter att kunna gå ut och jogga.  Nu kommer jag ju få börja om från början igen. 

Jag svimmar eller håller på att svimma mer eller mindre varje dag. Men jag kräks inte så mycket längre, och det får jag väl ta som en bra tecken.  Smärtattackerna kommer 2-4 gånger per dygn och varar 2-4 timmar varje gång.

Det kanske inte är så konstigt att man blir nedstämd.  Och när jag blir nedstämd finns det tre saker jag vill göra, 1) träning, vilket känns uteslutet 2) Shopping,  kortsiktigt är shopping den bästa medicinen som finns, fast det är dyrt 3)  Tröstätning, och det känns inte heller som ett bra alternativ.

Det är tufft nu.  Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, och som inte skiten med huvudet vore nog, så dras jag med fibroskiten också.  Jag har inte bara helvetesont utan jag har ont också. Men jag ger inte upp.  Jag tänker att jag kanske kan gå VÄLDIGT sakta på CT;n.  Fast jag kommer upp i puls väldigt fort.  Knepig ekvation, men utmaningar är till för att lösas!