Det känns som att välja mellan pest eller kolera.

Jag pratade med läkaren igår som sa att de inte kunde göra mer för mig nu, mer än att vi avvaktar röntgenresultatet.  Idag var det som vanligt.  Fast jag har inte kräkts på två dagar!  

Men helvetesvärken var där ändå.  Försökte stå ut en stund, sedan tog jag två citodon.  En stund senare blir jag yr och somnar/svimmar.   Så vaknar jag igen strax innan 12.  Av att en påle körs in i skallen på mig.  

Så ska det inte vara.  När jag vaknar ska jag må bra och känna mig frisk, så har det varit tidigare i veckan.

Men klockan var mycket och jag var tvungen att ta ut hunden kosta vad det kosta vill.  Tog ytterligare en citodon och gick den lilla runden på 800 meter med hunden.  Kände mig svimfärdig, och tack och lov så har jag en stor hund, så jag tog tag i honom, lutade mig framåt.  Och så stod vi och "pussades" en stund innan jag kände att jag kunde gå tillbaks. 

Nu är jag fullproppad med diverse värktabletter, ligger i sängen.  Har ont, är yr och har ont i ögonen.  Läkaren gav mig ett alternativ och det var att läggas in.  Jag känner att jag stretar emot, men nu när jag har lika jävla ont trots att klockan är halv tre....Jag vill inte läggas in.  Det finns inget som är så långtråkigt än att ligga på sjukhus. Det ger mig ångest bara att tänka på det.  

Jag vill bara bli frisk. Känna mig frisk.  Är det för mycket begärt?