Nu börjar det hända saker.  Jag har gått ner -1 kg sen förra veckan. 

Är nu stolt ägare till 91,9 kilon istället för 99,9 kilon.

Jag kan nu räkna in 11 träningstillfällen under feburari månad. 

En annan lite rolig sak är att jag i november månad köpte en brudklänning. Jag såg den  på en köp och säljsajt, och den var i lite större storlek.  Jag kan väl lika gärna vara ärlig och tala om att den var i stl 44.  Jag tyckte den var så himla fin. Jag tänkte att det skulle vara lättare att få tummen ur om vi redan hade brudklänningen.  Jag provade den och den var för liten.  Den gick inte att dra upp i ryggen. Den kunde med tvång dras upp över rumpan och svanken, sedan var det stopp.  Men jag köpte den ändå, för jag tyckte den var fin.  Om jag skulle bli gift skulle det ändå inte bli före sommaren.  Igår provade jag den för att se hur tajt den satt nu.

Nu satt den perfekt.  Och i sommar kommer den vara för stor. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer stå brud. Men hey....

Jag har inte hållt mina mål med att laga lchf, utan har fick ge upp det, då det är omöjligt att köra kolhydratfritt i  den här familjen.   Men jag borde kunna hålla mitt mål med att kunna hamna under 90-kilosträcket till den 1/3.

I måndags var jag på mitt livs första MRL-Pass.  Mage Rumpa Lår. 

För att sammanfatta det så här; Jag överlevde.  Jag var osäker, men jag överlevde.  Det är bra!  Sedan var det säkert roligt för andra när jag wobblade fram och tillbaks på den jädra bollen som instruktören slutligen fick hålla fast för mig.   Tekniken var lätt.  Kruxet var att man behövde både balans och muskler, vilket jag har noll av båda.  Men jag överlevde!  Fast ibland var döden nära " åh de 8 sista, 8,7, 6......" Då flåsade skärselden min i hälarna.

" 5, 4, 3, 2 "  Nu jävlar dör jag!  " 1..bra jobbat!"  Pust och flämt, jag lever!

Dagen efter går jag upp ur sängen, sätter mig på toaletten....men kan inte resa mig.  Ända upp till diagfragman bränner det, tillslut tar jag dörrhandtaget till hjälp och häver mig upp.  På insida lår känns det som om jag har blyklumpar, och jag staplar omkring med särade ben.  Jag känner riktigt hur musklerna växer i magen, men är likförbannat lika fet varje gång jag ser mig i spegeln.

Dag tre tror jag att jag blivit snittad igen. Hur effektiv kan en magträning vara egentligen, sån där träningsvärk har jag aldrig haft.  Det känns dock väldigt bra att ha förtjänat träningsvärken.  Nu ska den skitkroppen få igen för gammal ost!  Nu ska jag ge den smärta! 

Idag skulle jag träna igen......var planen.  Jag har ju ett halvt gym nere i källaren och tänkte köra lite crosstrainer och testa en träningsdvd. På väg ner för trappan klappar någon till mig. Känns det som.  Får plötsligt jätteont i huvudet, och börjar må illa. Så börjar jag se konstigt också.

Först trodde jag nästan att jag fått en stroke så jag gjorde det där testen som man kampanjar för.   Men jag hade ingen stroke ( mig veterligen)  så jag tar en migräntablett.  Efter en stund svettas jag som en gris, så visar det sig att jag har feber!!    Dottern har varit hemma i feber så något skit surrar omkring i huset, men jag blev ändå sur.  För nu har den stora delen träningsvärk gett med sig och jag tänkte ge kroppen stryk igen.  Men jag får vänta några dagar. 

Jag måste skryta med också att jag varje dag har gått minst 5 km och uppnått minst 10 000 steg på stegmätaren!

Denna veckan har jag tränat hela 4 ggr. Dock bara en gång på gymmet. Egentligen skulle jag ha tränat på gymmet igår men hade två barn hemma då, så det blev hemträning istället. 

Jag ser ingen skillnad, men jag känner skillnad främst i magen och ryggen.  Under allt fläsket finns det lite magmuskler. 

LCHF fick jag lägga åt sidan, det fungar helt enkelt inte i min familj. Därmot tänker jag äta nyttiga kolhydrater, fullkorn osv.  Lite pasta istället för mycket. Lite ris istället för mycket. 

På något sätt tycker jag att det borde ge någon skillnad ändå om jag utesluter den största delen av onyttliga kolhydrater och socker. Och jag åt ingen chips idag till melodifestivalen. Jag bröt traditionen.  Förvisso åt jag vindruvor, ost, och kex, men inte alls så mycket som jag brukar.

Jag längtar efter att den här låten, Norges vinnarlåt, kommer ut, så jag kan spela den under träningen.  Jag älskar, fullkomligt älskar denna, och hoppas den kommer vinna hela internationella melodifestivalen.

Jag har verkligen bestämt mig för att komma iform, och nu kan inte så mycket hindra mig.  Jag har sett att jag kan träna på gym, att det inte är farligt och att det inte är  några farliga människor där.  När jag var på gymmet i måndags var det så härligt, för det var jag och några gamla tanter där.   På många gym känns det som att man måste gå ner 20 kilo först innan man kan börja träna där, för tränande är modelllika tjejer och killar som är skitsnygga.  Och som fet och otränad vågar man sig knappt in på ett sånt ställe.  Men på mitt gym, där vågar jag mig in!

Dessutom vet jag nu att jag kan träna hemma.  Jag kan klä om till träningskläder ( och nej, det har jag inte kunnat tidigare..att klä om har varit en oöverstiglig tröskel)  gå ner för trappan och antingen köra järnet på krosstrainern eller träna styrka eller använda någon av dvd;erna.  Jag kan!!  Och det kan tyckas för er vara bagatellartat.

Men träningen har aldrig varit mitt problem.  Problemet har varit 1) att komma iväg och faktiskt göra det 2) att komma igång igen efter sjukdom, och eftersom jag blir sjuk ganska ofta så har det varit väldigt svårt att träna.

Men nu har jag kommit igen även om jag varit sjuk. Och det är stort! 

Jag har tränat trots att jag haft benhinneinflammation, fast inte just benen.  

När jag får huvudvärk eller om jag får ont, så tränar jag först.  Har jag fortfarande ont efteråt så tar jag smärtstillande då, men många gånger har huvudvärken gått över eller smärtan har försvunnit under träningen.

Jag är faktiskt sjukt nöjd med mig själv.

Jag börjar med det positiva.  Jag har tränat två gånger denna vecka.

I måndags då jag var på gymmet, körde crosstrainer och helkroppstyrka i maskinparken under 1,5 timme.

Igår körde jag 30 minuter crosstrainer och 15 minuter core.

Dessutom var jag ute och gick 5 km med hunden.

Jag har under tiden jag haft hunden inte kunnat bära hans 15 kilo foderpåsar, eller kunnat hälla i det i hans fodertunna. Igår fixade jag det.  Det måste innebära att jag börjar bli lite starkare.

Viktmässigt har det inte skett någon skillnad på några veckor, men jag fick en positiv överaskning igår.  Hösten/vintern 2010 köpte jag ett par termobyxor i storleken XXL. De satt som en smäck, de satt så bra att n är jag böjde mig ner så gick knappen sönder.  Men eftersom det inte fanns några XXXL så har jag haft dem ändå. och de har suttit hyfsat bra även utan byxknapp.  Men numer åker de ner hela tiden. Och jag provade en XL och en L.  Och jag kunde ha L!!  Tyvärr satt den som en smäck också, så jag köpte XL som är Lite stor..., men jag kunde ha L!! 

Till det negativa då...igårkväll började jag känna av en begynnande benhinneinflammation i bägge benen.

Det är inte första gången jag har benhinneinflammationer, jag får det superlätt.  Men än så är det inte fullt utvecklat, det har inte svullnat upp än, så jag har gått hopp om att det kommer lägga sig med hjälp av lite vila, stödstrumpor och värme.

Som om inte detta vore nog så har jag börjat få en fullfjädrat inflamation i axeln/skuldran!  Jag har känt av axeln/Skuldran länge men först efter att jag börjat styrketräna har smärtan blivit riktigt kännbar.

Det strålar även ut i armen och fram till handleden. Även om det är värst precis vid  "axelkulan".

Jag hade ju kommit igång med träningen. Jag tyckte ju det var roligt.  Jag såg till och med fram emot det. Varför blir det så här då!!!

Tur att jag ska till läkaren på måndag, för uppföljning av prover och för smärtutredningen.

Vikten ligger still och jag har läst mycket om att LCHF kan ha en positiv inverkan på smärta. Så denna dagen är min första LCHF dag.   Det kommer krävas en hel del av mig socker beroende som jag är, och att låta bli brödet lär bli den största utmaningen.

Och idag känner jag mig deppig och hade gärna smällt i mig en chipspåse...fast jag vet ju att det bara gör saken värre, så därför gör jag mig en äggomelett istället.

En sak som jag känner är viktig när man ska ändra sitt liv, eller sitt sätt att leva, är att ha bra förebilder.

För mig har mitt liv inte blivit som jag föreställde mig när jag var ung.  Jag har mer i bagaget än jag önskar någon annan.  Detta har satt sina spår, kroppen glömmer inte även om psyket försöker.  Hos mig har det resulterat i kronisk smärta.  Att vakna varje morgon och ha ont någonstans.  Att gå och lägga sig och ha ont.  Det är väldigt nedbrytande att ha ständigt ont.  Det är nedbrytande att inte kunna slappna av för att musklerna är spända och smärtar. Jag sover aldrig mer än 4-5 timmar per natt. Även det är nedbrytande i långa loppet. 

För att inte gå ner mig helt har jag blivit tvungen att ändra min attityd, som tidigare har varit att ha sett glaset som halvfullt och tyckt synd om mig sjäv, till en jävlar anamma-attityd för att inte låta kroppen vinna över mig.

Jag har personligen svårt att se mig själv som smal, så därför är mina förebilder så bra för de gör att jag inser att jag kan om jag sätter manken till.  En stor förebild vars blogg jag läst i snart ett år, under tiden jag har funderat och tyckt synd om mig själv, så var det ändå denna bloggen som öppnade mina ögon. 

Olga Rönnbergs blogg, och hennes medverkan i Biggest Looser fick mig att verkligen komma i kontakt med mitt eget jävlar anamma. 

Sedan bara någon månad tillbaks så hittade jag en ny blogg.   Robine har inte bara en blogg utan även en facebook grupp som jag blev medlem i.  Och vilken fantastisk grupp! Så peppande och motiverande. Mycket kunskap på ett ställe. 

Jag räknade mina träningstillfällen under de två senaste veckorna och har tränat 6 gånger under två veckor. Det är ganska bra för att vara mig.  Vilken står still, den rör sig varken upp eller ner , så det är väl positivt.

Mätte midjan också, och den hade minskat. Totalt har jag minskat -17 cm runt midjan sedan i mitten av november.

Så jag får vara nöjd. Jag var på gymmet idag och tränade 15 minuter på Crosstrainern och ytterligare 60 minuter styrka, mest ben, rygg, mage och tog det väldigt försiktigt med armarna. 

Jag känner mig väldigt nöjd med mig själv.  Jag får försöka komma ihåg den här känslan när de dåliga dagarna kommer.

Jag tittar på Biggest Looser och blir så imponerad av dessa människor.   De tränar 6-8 timmar om dagen.  Jag undrar hur de orkar?  Jag funderar på mig själv.  Kan jag gå ned så mycket i vikt? 

Jag är arbetslös.  Mina dagar ser ut så här; vid 11-tiden går jag upp, och går ut med hunden minst 40 minuter en bra dag. 20 minuter en dålig dag.  När jag kommer hem äter jag frukost/lunch.  Sedan sätter jag mig vid datorn, tiden försvinner och ungarna kommer hem från skolan.

Nu har jag utmanat mig själv.

Efter att jag skickat iväg barnen till skolan skall jag INTE gå och lägga mig igen.  Då skall jag gå ut med hunden, och äta frukost.  Sedan VARJE VARDAG  mellan 11-12 skall jag iväg till gymmet och köra antingen 20 min rodd om det är en dålig dag eller 20 min rodd och 40 min på löpbandet.  Varje dag tills jag får jobb.  Klarar jag detta? 

Naturligtvis måste jag se till att belöna mig.  Jag är som mina barn, jobbiga saker kräver bra belöningar. Och vad för belöning än vet jag inte, men vad jag vet är att den dagen jag lyckas nå 80 kg, då ska jag åka till Spa Selma Lagerlöf.  Dit har jag velat i många år.  Ända sen det byggdes faktiskt.  Men jag behöver även kortsiktiga belöningar som när jag klarat av en vecka. Vad ska jag unna mig då?  En påse chips till melodifestivalen kanske?

Kan 1 timmas cardioträning 5 dagar i veckan ge något viktmässigt?  Vi får se, med start imorgon.

Idag har jag velat fram och tillbaks om spinningen jag planerat ikväll.  Lite svårt att veta om man är sjuk på riktigt eller om det är kroppen som spelar spratt.  
Jag har frusit hela dagen. Inomhus har jag gått med strumpbyxor, jeans, tröja och tjocktröja. 

Det har varit runt -10 utomhus, så det har inte varit speciellt kul att gå ut.  Hade jag inte haft hunden hade jag nog inte kommit ut alls idag.

Tack vare hunden har jag ändå varit ute flera gånger.  Och eftersom det varit så jäkla kallt har jag gått fort. Så fort jag kunnat utan att behöva springa.  7 km har vi gjort under tre omgångar.  Vi höll ett tempo av 12 km/h vilket jag får anse mig vara nöjd med, då jag så tidigt som i julas gick 2,5 km/h.  Japp!  En kilometer tog mig 20 minuter innan jag kommit fram.  Nu är jag lite nyfiken på om jag skulle kunna hålla samma tempo, 12 km/h,  en längre sträcka, som 5 km eller 7 km. 

Sonen har haft feber i två dagar nu, så jag tror att det var ett bra val att inte spinna idag.

Jag läste i dagens Metro att rodd var en alldeles förträfflig träning för kroppen.  Så imorgon, tänkte jag mig till gymmet, bara för att köra rodd i 20 minuter. 

Mitt stora problem är egentligen inte träningen utan att få in en vana att komma iväg till gymmet. Att sätta på mig träningskläderna, sätta mig i bilen och köra iväg och parkera utanför gymmet är det överlägset svåraste momentet.  Utöver att hålla sig frisk nog för att kunna komma iväg till gymmet.

Så ambitionen är att ta mig iväg till gymmet 3 ggr i veckan för att köra 20 minuters rodd. Då får hela kroppen sig en genomkörare. 

Jag känner att jag är lite otålig vad gäller viktnedgången. Jag är ju en sådan där människa som helst ville gå ner i vikt igår när jag väl bestämt mig.  Och min kropp verkar ha bestämt sig för att inte släppa på något mer än dessa 6,1 kg jag redan gått ner. De andra sitter som berget.  Och jag vill verkligen inte ge upp mina chips när det är melodifestival. Och det är melodifestival varje vecka.  Just det här med kosten känns jättejobbigt.

Jag har lidit av ätstörningar mellan 17-24 år, främst bulimi, och jag har inga sunda kostvanor alls. Många gånger glömmer jag av att äta, mycket känner jag inte för att äta,  mat för mig är...ångestladdat.  Men klockan är för mycket för att älta om kosten.

Nu ska jag försöka sova.