Igår var jag på gymmet i hela 1,5 timme.  Jag körde styrketräning hela kroppen.  Det kändes bra.  Och idag har jag haft träningsvärk utan like.  Trodde mig inte kunna gå.  Vädret har motarbetat mig en hel del också, då det idag varit -11 grader här.  Näsan har klistrats igen när man andats, och det biter rejält i kinderna.  Så utöver träningsvärken så har kylan gjort värken ännu värre. 

Jag beslutade mig för att testa ett spinningpass imorgon.   Men nu är jag lite osäker eftersom jag, efter att ha gjort ett ärende, kom hem och frös kopiöst.

Jag satt med strumpbyxor, jeans, tröja och tjocktröja, två par tjocka ullsockar, och en varm filt. Frös ändå.  När jag fryser värker muskler och leder ännu mer. Det är som att lederna är fastfrusna. Jag lade mig i sängen, under täcket, fullt påklädd. Somnade, vaknade och hade nästan 39 graders feber, somnade om.  När jag vaknade igen mådde jag bättre och har inte haft mer feber.  Jag har inte mer än normalt ont i halsen heller. 

Troligtvis får jag väl ta beslutet om spinning eller gym imorgon, och utgå från morgondagens allmäntillstånd.  Samtidigt är jag medveten om att det kommer krävas blod svett och tårar att komma igång.  Hos "normala" människor så brukar man tala om just allmäntillstånd och att lita på kroppen.  Har man ont i halsen skall man inte träna, har man ont i kroppen skall man inte träna.  

Jag har dock ont i halsen 10 av 12 månader. Kroniskt med andra ord. Inte jätteont, men skrovlig, harklig, känns när man sväljer.  Enligt läkaren beror detta på att mina halsmuskler är kroniskt spända,  det har något samband med fibron.  Så jag ska inte bry mig om de allmänna råden om att inte anstränga mig med ont i halsen.  Jag är inte sjuk.   Finns tydligen  något som kallas fibrofeber också.  Det är när man känner sig sjuk, det känns alltså som om man har influensa eller är på väg att få.  Det är allt mer sällan jag känner influensasymptomen tack och lov, men det händer då och då.  Tar tempen, och så har jag förhöjd temp, men inte tillräckligt för att läkare och arbetsgivare ska anse en som sjuk.   Men tro mig, man känner sig sjuk!  

Men det är inte på riktigt.  Det är fibron som spökar.  Och enligt läkaren så ska jag mycket väl kunna träna lätt vid dessa tillfällen.   Lätt träning enligt läkaren är; stavgång, powerwalks, styrketräning utan för höga vikter, pilates, yoga etc.  Tänk dig när du ligger sjuk i influensa, 39 graders feber, matt, yr, ont i halsen och så ska du iväg och träna. Röra på dig.  Det är inte lätt kan jag tala om. 

Sedan finns det dessa tillfällen då man är sjuk på riktigt.  När det inte är fibrokroppen som spelar en spratt utan denna gången är det faktiskt feber på riktigt.  Du är sjuk på riktigt.  Känslan är samma.  Symptomen är nästan likadana, med skillnaden att tempen visar på någon grad mer.  Muskelvärken finns alltid.  Hur vet man vad som är på riktigt och när kroppen spelar en spratt? 

Allt som oftast känner jag mig faktiskt som råttan ovanför.  Vill bara dra täcket över mig.  Får jag frågan om jag mår bra så har jag lärt mig att bortse från kroppen.  För kroppsligt så mår jag aldrig bra.  Jag har alltid ont. Någonstans.  Alltid trött.   Jag vill må bra.  Det är min strävan.  Det är därför jag sliter på min crosstrainer nere i källaren.  Det är därför jag går till gymmet.  Det är därför jag tar powerwalks med hunden. 

Någonstans inbillar jag mig att om jag gör detta, till priset att må ännu sämre och få ännu mer ont, under en förhoppningsvis begränsad period, medan jag går ner i vikt och blir hälsosam, att då.....när lederna får mindre belastning, och när kroppen blir van vid att röra sig.  Att jag då kommer  bli mer smärtfri, bli piggare och må bättre även kroppsligt. 

Jag vill orka.  Jag vill vara stark. Jag vill vara pigg. Jag vill kunna vakna upp och inte ha ont någonstans. 

Jag vill välkomna varje dag och hoppa ur sängen ( ja, ja..det kommer väl aldrig att hända)  men istället för att vara råttan i sängen vill jag vara tjejen som välkomnar livet. 

Man skulle kunna säga att det här är första dagen sedan jag igår bestämde mig på riktigt. När det gäller träningen så måste det få kosta blod,svett och tårar tills jag når mitt mål.

Idag vaknade jag och mådde otroligt illa...och kräktes. Jag var osäker på om det var magsjuka eller om det var pga sömnbrist. Jag sover ju inte så mycket på  nätterna.  Hur som haver så blev jag lite besviken på att mitt planerade träningspass på gymmet inte blev av.  Jag gick och lade mig igen, somnade.  När jag sedan vaknade igen så var det magonda och illamåendet borta.

Så jag satte på mig midjebältet och satte fast hunden i kopplet, och tog mina stavar.  Först lät jag hunden nosa och göra sina behov under 10 minuter, innan jag satte igång Runkeeper på min Iphone och gick under 51 minuter 4,8 km. Jag var trött och varm och svettig.  Men det kändes så skönt i kroppen.   Framför allt var hunden glad över att fått en ordentlig promenad, även om han inte fick nosa som han ville på allt han ville.

När jag kom hem så tänkte jag duscha men annat kom ivägen. Några timmar senare så tänkte jag att jag kunde träna något riktigt innan jag går och duschar.  För länge sedan fick jag en träningsdvd med en Fitness tidning som jag köpte.

  Den gratis dvd innehöll ett styrketräningsprogram för alla de stora muskelgrupperna på bara 17 minuter. Hela kroppen.  Jag tänkte att 17 minuter ska väl till och med jag klara.  Och det gjorde jag.....nätt och jämt.  Det var ganska rejält, och för någon så otränad som jag....det brändes kan jag säga.  När passet var klart efter 17 minuter så låg jag på golvet i minst 5 minuter.  Det här programmet tänkte jag köra varannan dag, om jag inte är på gymmet och tränar. 17 minuter...det har jag.

Jag vägde mig idag och låg fortfarande på 92,9 kg.  Så länge jag ligger still och inte går upp är jag glad.  Min vikt brukar annars pendla upp till 5 kg under en vecka.  Men nu har jag legat på 92,9 kg under en hel vecka. Och det är bra.  Jag har ju ännu inte tagit itu med kosten.

  Mage och rygg är det som jag behöver fokusera på. Min core-kärna är otroligt ostabil och muskel lös.  Ofta när jag är ute och går länge så känner jag att ryggen har liksom svårt att hålla upp kroppen. Nu vet jag förvisso inte vad som hör till fibron, men jag tänker att det kan ju inte vara dåligt att träna upp core-kärnan.

Så jag är nöjd med denna dag, kräkningen till trots imorse.

Jag håller på att förbereda mig inför kostförändringen mentalt.  Jag har redan minskat drastiskt på godis och snacks, men inte gjort någon radikal kostförändring. Jag äter ganska dåligt och oregelbundet. Jag har tidigare provat på LCHF och mådde väldigt bra av det, speciellt värken minskade.  Men en dag när min frukost var slut och det enda som fanns var mannens nybakade tekakor. Så var jag tillbaks igen i kolhydratträsket.  Så nu ska jag förbereda mig mer så jag inte hamnar i sådana situationer.  Hade det bara varit jag i familjen så hade jag slängt allt som inte var bra...men jag är i en stor minioritet. 

Ett mål som jag har är att jag i februari månad ska lära mig laga mat. Det ni! 

Så här är det; jag lagar inte mat.  Jag slutade laga mat för flera år sedan när barnen var små. Det var allergier hit och dit. Så jag stod och gjorde 2-3 maträtter varje gång, och vad jag än gjorde så var det äckligt. Till slut sa jag att om de fortsatte klaga skulle de få leva på smörgåsar.  Jag höll mitt löfte. Och under tiden glömde jag av hur man lagade mat.  Att jag sedan har en man som är fantastisk på matlagning har gjort att...jag har legat av mig. Det har varit mycket snabbfabrikat.  Men nu ska jag alltså lära mig laga egen mat, och om ingen annan vill äta må det vara hänt.

        Under några dagar har jag inte kunnat träna.  I söndags tränade jag ca 45 min på Crosstrainern, men i måndags vaknade jag med världens migrän. I går försökte jag träna men fick ge upp innan 10 minuter. Kroppen ville helt enkelt inte.  Idag har jag haft ont i magen och trodde det var magsjuka på G, men som tur är har det inte blivit något. 

Jag tänker göra stavgång till daglig aktivitet då jag nu fått tag på ett hundförarbälte, och med mina bungypumpstavar så blir promenaden mycket mer ansträngande än utan.  Så får jag ingen träning så får jag ändå den träningen.

Ytterligare ett mål under februari är att minska ytterligare 3 kilo. Lyckas jag med det så har jag gått ner 10 kg på 4 månader. 

Jag ska börja ta kort på mig varje månad och lägga ut här i bloggen, för att sporra mig själv mer att vilja se en skillnad på korten.

Så min plan är att från och med nu

1) Gå stavpromenader med hunden á 40 minuter minst en gång om dagen

2) Träna styrka och kondition på gymmet 2-3 ggr i veckan

3) Förbereda mig mentalt och praktiskt för kostförändring i februari.

Hittills har jag gått ner närmare 7 kg och minskat 13 cm i midjan. Tidigare gick jag på en dålig dag ca 1 km på 20 minuter. Nu går jag under en dålig dag ca 1,5 km på ca en kvart. Och det är en rejäl förbättring.

Utalat mål den sista februari;  Väga 90 kg eller mindre och ha minskat med 20 cm i midjan.

Tja...då är det väl bara att sätta igång då!  Fast först ska jag sova.

Jag tänkte ägna ett inlägg åt den eller dem som får mig att må som bäst. Både fysiskt och psykiskt.

När jag fick min fibro-diagnos så sa läkaren, på min fråga, om behandling, då sa hon halvt på skämt och halvt på allvar; - Skaffa en hund, då måste du ut med hunden hur ont du än har. Det farligaste för dig är att hamna i stillhet. Och flytta till någon varmt land, avslutade hon med.

Hemma hade vi redan två underbara katter.  

Den vita katten är den stora personligheten här i familjen och den roligaste katt jag någonsin ägt.  Den gråare katten, Kirre, är en Cornish Rex, som vi köpte 5 år gammal. Uppfödaren hade då La Perm  kattungar. En vit katt unge som jag förälskade mig i. Ett år senare blev han vår och kompis med Kirre.  Mentalt så steg må-bra känslan med katterna. Finns inget som är så mysigt som en spinnande katt. 

Ont hade jag ändå. Och ute var jag inte.  Mannen fick ett hjärnsläpp och sa att vi skaffar hund. Då är jag inte den som säger nej. 

Denna hund. Denna varelse har varit en livräddare på mer sätt än ett.  Dels på ett fysiskt sätt. 

Det är så att jag måste gå ut med honom oavsett hur ont jag har, hur trött jag än är, hur kallt eller regnigt det än är.  Han måste ut och kissa.  De riktigt dåliga dagarna, när jag har migrän, eller väldigt ont.  Då får han nöja sig med ca 0.5-1 km promenad 4 ggr. Det är dagar som jag normalt sett, utan hund inte skulle rört mig ur sängen. Med hund får jag ändå, en dålig dag 2-4 km promenad.

Och normala dagar, eller de dagar jag förutsätter kommer bli normala, är dagar som idag.  När jag är ute 2,5 km 3-4 gånger. Motion jag annars inte skulle ta mig.  Jag märker att min kropp mår bättre av rörelse, även om det gör ont.  Så hunden är en bättre medicin än något annat.  Fast ibland måste jag ju kombinera värktabletter med promenaderna.

Så är det det psykiska. Någon som alltid är glad att se en. Någon som alltid finns där för en kram.  Någon som sover i de mest konstiga, otroliga ställningar så man undrar "hur gör han?" 

Han kan trösta mig bättre än någon annan människa. Han kommer inte med lösningar, han kommer inte med råd. Han bara finns där. Alltid när han behövs.  Och han behöver mig.

Djuren ger en sådan positiv energi att jag känner att jag vill gråta. Kärleken jag känner till dem är lika stor som den jag känner till mina närmaste medmänniskor.  Djur ger så mycket, och jag kan mycket väl förstå de där katt-tanterna som hamnar där de har typ 18 katter. Djur är det bästa som finns. Och för hälsan betyder de så mycket.

Imorgon vet jag att jag kommer komma ut. Jag vet att jag som absolut sämst kommer gå minst 3 km under dagen. Men jag hoppas kunna gå mycket mer med min lilla bjässe. Min stora kärlek!

Jag har ju skrivit att mitt ena mål är att träna 3 ggr i veckan.  Jag kom inte iväg till gymmet.  Därmot så ställde jag mig på Crosstrainern och körde i 40 minuter.  Helt slut blev jag, men jag känner att jag fått mycket bättre kondition på bara en månad.  Sist jag körde på Crosstrainern så orkade 10 minuter. Och då var jag lika slut som jag var idag. 

Anledningen att jag faktiskt gick ner och tränade var inte pga mitt mål, utan för att jag hade ont i huvudet.  Men istället för att ta en värktablett gick jag ner till träningsrummet. Och nu har jag inte ont i huvudet längre. 

Imorgon är det en dejt med gymmet och min träningskompis där.  Ska bli kul.

Att vara hälsosam innebär inte bara att ha en sund vikthållning, tvärtom kan en mullig person vara mer hälsosam än en smal människa.  Om jag som tjock är ute mycket, går, tränar så har jag en mer hälsosam livstil än en smal människa som inte rör på sig.  Som kanske jobbar framför en dator hela dagarna.

Det satsar jag på, att bli hälsosam, att må bra.  Eller så bra som jag kan må. 

Ett sätt att må bra är att utmana hjärnan och kroppen. Att göra något man normalt inte gör.  Att göra något som man kanske inte tror sig kunna göra.  Och jag har två mål. 

Första målet är att lyckas träna 3 gånger i veckan på gymmet. Det innebär att jag måste iväg imorgon om jag ska hinna med det.  Då utmanar jag kroppen, men även mig själv, eftersom jag fortfarande innerst inne, inte riktigt tror att jag kommer fixa detta med träning. 

Andra målet är att göra om möbler. Jag älskar vita möbler.  Jag har letat efter ett vitrinskåp i vitt.  Nya, snygga vitrinskåp kostar skjortan. Åtminstone min skjorta 

Därmot finns en massa begagnade vitrinskåo.  Oftast i furu eller annat mörkare träslag.  Så jag har bestämt mig för ytterligare en utmaning. Och det här är en svår utmaning för det är något jag ALDRIG gjort förr, något som jag alltid haft män till, just för att de är bättre än mig.  Och jag anser att man ska göra det man är bra på. Därför får mannen laga maten, fixa allt med datorerna, och bilen.  Och fixa sådant som kräver verktyg.  Oftast för att jag inte får röra verktygen för att jag gör på fel sätt. 

Men nu ska jag utmana mig själv.  Imorgon skall jag (troligtvis) köpa en sådan här;

Ett vitrinskåo i furu. Tanken är att den ska vara i matsalen.  Men den är inte vit. Och där kommer min utmaning in. Jag ska måla den vit, med allt vad det innebär, i förarbete, osv.   Till min hjälp kommer jag ha skickliga kvinnor som gjort sådant här tidigare.  De kan hjälpa mig med vad jag bör ha för material, och hur jag ska göra.  Men jag ska göra det själv.   Fixar jag det här....vilket jag självklart gör, för annars har jag köpt vitrinskåpet i onödan, så blir jag väldigt stolt över mig själv. 

Och det är också en del av att må bra. Att utmana sig själv, att gå ur sin bekvämlighetszon. 

Något annat jag faktiskt är stolt över är att jag minskat 6 kg i vikt och 13 cm runt midjan under knappa två månader.  Det är väl något att vara stolt över.  Jag är långt ifrån mitt viktmål, men jag närmar mig sakta mitt må-bra-mål.

Idag hade jag tänkt träna.  Men vaknade med migränkänningar, som utvecklade sig till en full migränattack.

Det finns tydligen forskning som säger att träning (löpning) lindrar och hindrar migränen från att bryta ut.

Jag läste om en kvinna som gav sig ut och sprang varje gång hon fick migränkänningar.

Och jag funderar då; vad har de för slags migrän?

Min man säger sig ibland ha migrän. En migrän som gör att han ändå fixar vardagen, jobbar.

Andra säger att de tar en Ipren och tar det lugnt när de får migrän.  Ipren....hjälper möjligtvis mot mensvärk och inflammatorisk värk men inget annat.  Och Alvedon är rena sockerpiller.  Om man kan ta en vanlig huvudvärkstablett vid migrän och uppleva att det hjälper. Är det då verkligen migrän?  För det känns som en ren förolämpning! 

"Jag vaknade med migrän i morse, tog en ipren och en alvedon, och gick till jobbet". 

Är det migrän? För mig är migrän något av det mest handikappande man kan lida av.  Att överhuvudtaget stå upprätt är inte att tänka på. 

Första tecknet för mig, första migränkänningen är att när jag andas in så genom ena näsborren känns det som en pil far upp genom näsborren och in genom hjärnan. Det börjar blixtra och jag blir yr.  Illamående.  Jag kan inte titta, tål inte ljus, tål inte ljud.  Jag måste ligga i ett mörkt rum, med en kudde över huvudet. Det måste vara tyst omkring mig för ljud höjs med 100 decibel. Jag måste ligga still för annars kan jag kräkas.  Det här förstadiet till migränen tycker jag är det värsta.  Någonstans har jag hört att det kallas ögonmigrän.  Det här stadiet varar allt ifrån en timme till...tja en dag.  Ibland tonar det av och den riktiga huvudvärken uteblir.

Men när huvudvärken kommer så är det...obeskrivbart.  För varje andetag så åker hundratals små spjut upp genom ena näsan och in i hjärnan.  Samtidigt så exploderar det. Illamåendet väller upp och minsta rörelse gör en spyfärdig.

När migränen gått över så går det, hos mig över till en kraftig spänningsvärk i hela huvudet.  Jag känner mig kraftigt bakfull upp till ett dygn efter att migränattacken slutat.

I somras hade jag fullbordade migränattacker 2-4 gånger i veckan.  Migränmediciner kapade bara av värsta toppen på smärtan, men var inte mycket till lindring.  Nu äter jag Inderal, en förebyggande medicin som hjälper jättebra.   Såvida jag inte slarvar med den.   Vilket jag gjort denna veckan.

Så ni kanske förstår att blotta tanken på att träna vid migränkänning är totalt uteslutet. 

Därmot så är jag helt med på att träning i förebyggande syfte hjälper.  Men aldrig att jag skulle sätta på mig träningskläderna när jag tror att jag ska få en migränattack.  Vid vanlig spänningsvärk därmot...det är en annan femma. Då är en snabb promenad eller ett träningspass bättre än värktabletter.

Det är natt nu, klockan är mycket.  Jag har mycket att göra imorgon, men känner ändå  nu....att jag vill träna imorgon.  Får se om jag hinner med ett snabbt träningspass.  Kanske hemma om inte annat.