För lite mer än 10 år sedan fick jag en liten flicka via kejsarsnitt.  Vid detta snitt tog inte bedövningen som den skulle.  Jag var bedövad de två översta hudlagren och sedan en obeskrivbar skärande smärta.  Man hällde lokalbedövningsvätska rakt i snittet på mig, men smärtan var endock den värsta jag upplevt.  De knappt 6 minuter snittet tog från det att jag kände smärtan till att jag var ihopsydd var de längsta i mitt liv.  Men jag stod ut, för jag fick något underbart i slutändan. Min dotter. 

Efteråt har jag alltid använt denna situation när jag har beskrivit min smärta för läkare.  På en skala 1-10 så var snittet en klar tia. Så när man frågat om min värkproblematik så har jag jämfört med snittet,och ligger då ca 4-5. Spänningshuvudvärk ligger på en 3;a kanske.  Migrän runt 8. Värsta tänkbara smärta har alltså varit när jag blev snittad och inte bedövningen tog.  Det finns säkert ännu värre smärta, som jag inte kan föreställa mig. Att vara fångad inne i ett eldhav och brinna i kroppen kan jag tänka mig är värre.

Det var då det. Nu har något annat fått överta nummer 10 på skalan.  Och den smärtan ger mig ingen bebis som belöning, inte ens en hundvalp.  Det jag upplever på morgonen, den smärtan har fått överta plats nummer 10. 

Jag vaknar, kräks och det är i sig inte trevligt, men gör inte direkt ont.  Men pålarna eller hornen som stöts in i hjärnan och ända ner till svanskotan det är 10. Värre än att bli snittad utan bedövning.  Jag kan liksom inte göra annat än att leva i smärtan där och då.  Fokusera på att andas och fortsätta andas genom stötarna tills jag somnar eller tuppar av. 

Jag undrar hur det är möjligt att ligga på högsta tänkbara smärtnivå under morgon och förmiddag.  Jag fick ju en känning av det även efter mitt träningsförsök igår, även om det mer var en 8:a än en tia. 

Men hur är det möjligt att ligga på en 10;a på morgonen och under kvällen bara ligga på en 3-4;a på kvällen?

En sak är säker dock, och det är att i längden kommer jag inte fixa detta. Jag har ett liv att leva också, och kan inte börja dagen kl 13. Eftersom jag inte vet varför jag har det så här eller vad som triggar så finns en rädsla att det kan komma när som helst. När jag inte kan lägga mig i sängen.  När jag är ute och kör bil...livsfara. Och jag vill inte bli rädd för att leva...

Jag har sedan gårdagens träningsförsök inte vågat mig på att träna igen, men imorgon tänkte jag testa att köra lite styrka och se hur kroppen svarar på det.