ME/CFS

FIBROMYALGI

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt. 

Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre. 

Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på min Iphone.  En hypnosmeditation som hette Heal your body.  Jag blev, trots ganska stark migränliknande huvudvärk, helt avslappnad.  Hur som haver, jag fick en insikt.

Mitt tidigare liv är inte så mycket att sörja egentligen. Jag har upplevt mycket skit, och även om min kropp varit friskare och jag har varit mer aktiv så har jag ägnat min tid att älta det förflutna och bekymrat mig för det förflutna.  Jag har haft mycket ångest, och.....ja....

Idag lever jag med smärtan bredvid mig, mer eller mindre.  Oftast mer. 

Jag har tidigare önskat bort smärtan.

Förbannat den.

Önskat mig vara någonannanstans, i någon annan kropp.  I en fungerande kropp. 

Jag lever med tröttheten och utmattningen. 

Jag har förbannat den.

Jag  har trotsat den.

Jag har känt mig frustrerad, bitter och besviken för att jag inte kan och inte orkar.

Men allt jag har gjort är att ha gjort mig själv illa.  Genom att önska något jag inte kan ändra på.

Allt jag kan ändra är mig själv.  Och igår började resan. 

Min resa.  Vart den går vet jag inte, men den började när jag insåg att jag kan slappna av fullständigt trots illamående, trots intensiv skärande huvudvärk.   

Det kan låta konstigt i andras öron, där sömn och avslappning är en naturlig del.  Men inte ens i mitt tidigare liv, kunde jag slappna av fullständigt. 

Idag låter jag andningen tar mer tid, än jag gjorde i mitt tidigare liv. Och jag har insett vilket kraftfullt verktyg andningen är i smärthantering.  

Jag har en pilatesring som jag köpte för ca två månader sedan. Innan min stora försämring, på den tiden då jag faktiskt trodde att jag skulle kunna komma igång med träningen igen. 

Jag har ringen i sovrummet.  Och bara hade den mellan knäna medan jag slösurfade, vilket är typ allt jag orkar göra just nu, inte ens läsa orkar jag engagera mig till.

Och jag insåg att det faktiskt är något jag kan göra utan att känna mig sämre. 
Träning för min del nu, betyder inre träning som meditation, smärthantering, att bara vara.

Jag tror det kan bli bra.  Kvällarna avslutar jag Glenn Harrolds hypnosmeditationer.

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.

Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden att jag inte sov på 2 veckor. Alls. Efterföljande två veckor sov jag ca 6 timmar...på totalt 4 veckor.  Fick en akuttid hos läkaren, och som skrev ut Mirtazapin.  Och det funkade. Jag somnade.  Hade en normal insomning, var inte zombieartad utan det funkade bra.

Det var bara en enda liten sak de missade att tala om för mig, som gjort att jag valt bort den om jag fått veta. Vilket jag inte fick. 

Jag blev ett kolhydratstinn monster.  Och jag gick upp 21 kg på 3 månader.  Det var inte så att jag åt väldigt mycket mer....bara väldigt mycket kolhydrater.

Så nu har jag under en månads tid dragit ner på Mirtazapinen och slutat helt sedan 4 nätter tillbaks.   So far, all good? 

Så fan heller.  Sömnen är åt helvete igen.  

Min husläkare var helt med på att jag måste sluta med Mirtazapinen.   Men han menade okcså att....."du måste ju faktiskt sova".   Sömnbrist är också en anledning till övervikt.  

"Men jag kan ju inte sova".  Eller inte en sömn värd namnet. 

"Då sätter vi in Zolpidem igen.  Jag vet att du velat sluta med den, men du måste sova!".  

Vet ni vad Zolpidem är för mig?  Knark.  Vägen in till världen av smärtfrihet, bekymerlöshet.   Med en djävligt sur eftersmak.  Två nätter räckte.......nu skiter jag i det här.  Kan jag inte sova, så kan jag inte sova. Då får det vara.

Det är mediciner hit och mediciner dit.  "Vi vill ju så gärna att du ska må bra".   Jag kanske inte ska sova.  Min kropp kanske inte är gjord för sömn.  

Hur som haver så fick jag nog.  Jag och min yngsta son gjorde ett litet experiment.  Jag tog alla mina kvarvarande Zolpidemtabletter och stoppade dem i ett glas med vatten för att se hur lång tid det tog för dem att lösas upp.  Det tog 10 minuter.  Glaset blev mjölkvitt.  Såg väldigt giftigt ut (om man inte gillar mjölk).  Sedan hällde jag ut vätskan i vattnet. 

Vad jag har kvar i medicinväg är smärtstillande.  Resten har åkt all världens väg.  Jag är så trött på det här, att inte veta vad som är biverkningar eller inte.. Och hos mig verkar de flesta mediciner vara biverkan.  Verkan verkar vara bortglömt, men biverkningarna är kvar.

Så nu skiter jag i det här.  Jag ska bli "au nautural".

Men ska man se positivt på saken så har jag gått ner 3 kg sedan jag slutan med Mirtazapinen.  Någon aptit har jag inte heller.  Hos mig är det säkert en fördel. 

Och så har jag fått en officiell ME-diagnos!  Halleluja! 

Så numer ser mina dagar ut som följer :