Riktigt underhållande!  En manlig läkare försöker återskapa en förlossningsituation genom att simulera ett värkarbete.  Hur klarar män förlossningsmärta?  Se själv!

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=6AdFdmE9A84

Jag har mått riktigt bra sedan jag fick Norspan plåstren, de har sänkt smärtintensiteten påtågligt.  Men idag...eller redan igår hände något riktigt obehagligt.  Jag åt en pizza till middag igår och drabbades av ett illamående som inte var av denna jord. Tyvärr kräktes jag inte, för det hade nog lindrat.

När värsta illamåendet lade sig så fick jag huvudvärk, en rejäl grjej så jag fick ta ytterligare ett par smärtstillande utöver plåstret jag har.  Och sömntabletter till natten. 

Idag vaknade jag och kunde inte röra benen. De var tunga och domnade, det stack överallt, men jag lyckades inte röra på benen eller lyfta dem.  Barnen fick komma och massera mina ben, och de fick agera amatörläkare.

"Rör jag foten nu?" 

"Kan ni känna att jag trycker foten mot din hand?"

Till slut så fick jag ta händerna till hjälp och slängde benen och fötterna över sängen.  Och där satt jag, och tillslut så fick jag såpass mycket styrka i benen och fötterna att jag kunde stå och gå på dem.  Jag gick ut med hunden och det kändes vingligt.  Ett fot i taget.  Jag kände den kalla blåsten runt benen, men jag kände fan inte när jag satte ner foten.  Jag hörde det.  Det kändes som...jag föreställer mig att man har bomull i ben och fötter, och då är det inte så lätt att uppbåda någon styrsel.  

Det kändes jobbigt att andas,  jag hade inte ont i huvudet, utan det kändes mer som ett tryck. Väldigt svårt att beskriva.  Jag gick mindre än en km med hunden,och när jag kom in så föll jag ihop och började gråta. 

Min älskade 10-åriga dotter, hjälpte in mig till sängen och kramade mig.

Det känns jobbigt och ansträngande att andas, benen är tunga och jag mår illa.  Jag har varit på vippen att ringa ambulansen ett par gånger, men kommit till sans.  Vad kan de göra?  Vad kan någon göra? 

Jag var hos min läkare idag.  Ny vårdcentral men samma läkare som tidigare.  Den enda som jag upplevt ha respekt för mig och bemöter mig med empati.  Så jag håller fast vid honom så länge jag kan.

Jag har haft ett par tuffa veckor. Mycket helvetesvärk,  så mycket som 40-50 timmar där jag ligger mer eller mindre pall i sängen och inte kan göra så mycket mer.   Fibrovärken som blir värre och värre ju kallare det blir.

Nu ska jag få prova något som jag inte hade någon aning om fanns.  Norspanplåster.  Det är tydligen ett plåster med långtidseffekt. Jag ska ha det i en vecka och sedan sätta på nytt, och på något sätt ska det pyttsa ut smärtstillande varje timme.  Fråga mig inte hur det funkar.  Det ska bli intressant att se OM det funkar. Jag fick lägsta styrkan och om en månad ska vi göra en utvärdering.  Jag fick även en remiss till smärtenheten på Akademiska.

En annan skillnad mellan denna läkaren och de tidigare jag träffat är att han inte har kategoriskt definierat feber till 37,8.  

Han frågade mig vad min normala temperatur är och jag berättade att min grundtemp ligger på 36,6-36,7 och då har jag feber när jag ligger på 37,5.  Den här läkaren ger mig hopp om läkarkåren. 

Något som jag har märkt har en något smärtlindrande effekt är riktigt bra böcker.  Det är typ den enda glädjen jag har kvar som inte gör mig sämre.  Jag tycker om att promenera, och jag gillar att shoppa, och träna, men allt verkar göra mig sämre.  Inte lugna kortare promenader med hunden men allt som är intensivare. 

Jag har under en tid känt mig väldigt glömsk, och nästan dement. Och för att bevisa för mig själv att jag har en gnutta hjärna kvar och inte har förlorat allt, så började jag läsa en Trilogi på engelska.

Och de böckerna har verkligen fängslat mig.  Första boken kunde jag inte släppa,  andra boken var bättre än den första. Nu läser jag den tredje, och när jag läser böckerna så glömmer jag allt. Till och med smärtan. 

Jag har haft ett par riktigt dåliga veckor, där jag varit överjävligt trött och utmattad, haft smärta och värk.

Jag har inte skött kosten alls.  Jag har varit sugen och låtit suget ta överhanden. Och jag orkar inte ens ha dåligt samvete eller bekymra mig för att ha gått upp i vikt.  Jag känner mig som en fånge i min egen kropp. 

Jag har extremt svårt att acceptera att min kropp inte vill det jag vill. 

Sånt jag tycker om, sånt som gör mig glad,  jag orkar knappt sånt längre. 

Långpromenader med hunden kan jag göra i  undantagsfall.  Träning  är mer eller mindre uteslutet, det följs av sjukdom som låg feber och influensakänsla under 2-3 dagar.

Sådant som att gå och shoppa, som jag i normala fall älskar, orkar jag knappt heller längre.  Jag vill. 

Det finns så mycket jag vill!

Men så säger min kropp något annat.  När jag joggar, då mår jag bra.  Det är jobbigt, det är svettigt och jag är anfådd, men när jag joggar kopplar hjärnan bort allt och det är en av väldigt få gånger som jag känner att jag kan slappna av.   Jag tycker jag förtjänar att må bra....men det är 3 timmar av må-bra-hormoner som sedan följs av 2-3 dagar av må jädrigt dåligt.

Jag har haft funderingar på att åka ner till min släkt på andra sidan Sverige, besöka Gekås och träffa familjen helt enkelt.  Men jag blir utmattad av blotta tanken.  Jag vill...åh så jag vill.  Men orka? 

Mitt mentala jag är fortfarande en ganska aktiv ,pigg tjej som vill mycket.  Mitt mentala jag är ganska smart.

Mitt fysiska jag, min kropp,  håller på att förgås av smärta, trötthet och utmattning.  Min hjärna som tidigare varit ganska användbar, och hyfsat intelligent,  den har drabbats av minnesförlust. Kommer inte ihåg, glömmer allt, och jag börjar känna mig närmast dement.

Jag vet inte hur jag ska vända detta.  För vända måste jag.....om jag bara visste hur.

Inte för att jag bryr mig så JÄTTE mycket om hur många läsare jag har, men någon kommentar då och då är roligt att få.  Speciellt som om jag går i valet och kvalet att sluta med denna bloggen  och istället göra en mer anonym blogg.  Men har jag någora läsare här så kanske jag stannar kvar.  Det är ju ett litet bök att börja på nytt.