Nu börjar en period av året som jag gärna skulle vara utan.

Om jag fått bestämma skulle året bestå av April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, December.

December har endast existensberättigande på grund av julen.  Om vi flyttar julen till...låt oss säga...midsommar, så skulle december gärna få försvinna från året också.  Men jag är helt okej med att Sverige flyttar sin breddgrad också...så det är mellan 20-25 grader året runt också. 

För med kylan kommer fibrosmärtan i full galopp.  Och för mig är det värst i benen och fötterna. 

Jag har fått förmånen att testa en Shiatsu-fotmassage. Om ni klickar på bilden så kommer ni till inköpsstället.

Jag kan bara säga en sak om den här. Såvida ni inte har någon som med varma händer kan eller för den delen vill, kan massera era fötter, så är det här grejen.  Störtskön!  Finns 3 olika massageprogram, och det är störtskönt att sitta och titta på teve och få sina fötter masserade.

Enligt sjukgymnastens rekommendationer har jag börjat jogga igen. Den här gången försöker jag ta det lugnt och inte jogga mer än 15 minuter åt gången 2-4 gånger i veckan.  Och det är skönt att jogga, det är nästan bara då min  hjärna slappnar av, och min spänningsvärk försvinner. 

Men cirka två timmar så, när efter att jag duschat, och varvat ner...så får jag frossa, och min värk kommer i dubbelt upp.  Och den sitter i form av frossa i fötter och smalben/vader.  Föreställ er att ni har fötterna i en hink med isvatten upp till knäna ungefär.  Jag får även mycket lätt feber.  Men jag har joggat 30 minuter sedan i torsdags.  Imorgon är det dags igen. 

Jag hoppas fortfarande att det är cirkulationsproblem jag har när jag är så kall om fötterna/benen. 

Jag har redan börjat med tights under byxorna.  Har fler lager strumpor på fötterna. Det är riktigt jobbigt.

Till viss del hjälper fotmassagen, men allra bäst hjälper min fotvärmare.

Jag kan inte hylla denna aparat nog. Enda nackdelen är att man inte kan gå omkring med den, för då hade jag gjort det hela tiden.

Dags att sluta fokusera på det jag inte kan/mäktar med och fokusera på det jag kan.

• Jag kan gå!
• Jag kan läsa!
• Jag kan skriva åtminstone på datorn.
• Jag kan gosa med hunden.
• Jag kan leka med hunden
• Jag kan fortfarande skratta
• Jag kan njuta av solen och den friska luften
• Jag kan kramas
• Jag kan ha roligt i vänners sällskap
• Jag kan fortfarande göra tråkiga saker som tvätta, sätta igång diskmaskinen, och även städa någon enstaka gång.
• Jag tycker det är kul att sätta sprätt på pengar!
• Jag kan köra bil
• Jag kan åka buss och tåg

Det är ganska mycket jag kan och mäktar med om jag bara tänker efter.

Speciellt kan jag njuta av mina älskade djur!

Det jag varje dag nu. 

Jag vet inte hur det känns, men jag kan tänka mig att det känns såhär.

Jag känner mig helt slutkörd.

  '

Jag hittade en skala där smärta är tydligt beskrivbar. Och fem mornar i rad har jag legat på 7-9. Dagtid ligger jag på 3-5, och nattetid 7.   Men vad som är värst är inte smärtan i sig, utan den extrema trötthet/orkeslöshet jag har i kroppen.

Varje dag känns det som om jag knuffar går i tuff uppförsbacke.  En kort promenad med hunden, en tur till affären....det känns som om jag har nyligen gjort något väldigt, väldigt ansträngande.

Minsta ansträngning gör mig helt slut.  Att gå en promenad med hunden kan kännas gott när jag väl är ute för att jag får frisk luft eller för att hunden helt enkelt gör mig glad.  Fast när jag rör mig känns det som om jag sprungit ett marathon dagen dessförinnan. 

Jag kan inte begripa hur jag inte kan orka. 

Jag hade tid till läkaren idag, men jag orkade bara inte åka iväg till läkarmottagningen. Det är helt sjukt! 

Hade det bara varit för smärtan så hade jag motionerat bort den, med devisen hellre riktigt träningsvärk än oförtjänt smärta.  Men när 2 km långsamma promenader känns som om jag går uppför en 80 graders lutande backe med en stor jävla hantel i båda nävarna....Det går väl över!

Snälla säg att det här bara är en kortvarig försämring. Börjar bli förtvivlad nu.

Jag har haft några dåliga dagar.  Tre dagar i rad har jag vaknat med helvetessmärtan, och jag har även haft rejält ont i ena benet.  Det har varit som om någon vridit om en kniv i högra smalbenet.  Först trodde jag det var en benhinneinflammation då jag var ute och gick en halvmil i måndags.  Men det blev värre.

Jag har ätit en hel del smärtstillande de sista dagarna och inte kommit upp från sängen förrän vid närmare lunch. Det känns hur deprimerande som helst.  Men för att inte drukna i alltför mycket negativt så skall jag inte tråka ut er med hur jag mår.

Jag har inte skött kosten så jättebra och när jag ställde mig på vågen häromdagen hade jag förväntat mig att jag gått upp flera kilo, men i själva verket hade jag bara gått upp några hekto. Så det är bra   

Förra veckan införskaffade jag mig en Malibi Pilates stol för en billig penning, och 3 dvd till.

Och till skillnad från nästan alla mina andra träningsprylar så har jag använt denna en liten stund varje dag.

Jag sitter framför teven och liksom cyklar på den.   Jag har ännu inte gjort något helt pass på den för jag har inte varit i sådant skick att jag orkat med något längre. Därför är den så bra för jag kan göra korta, korta pass på den och åtminstone hålla igång blodcirkulationen.

Imorgon har jag haft min "King of Heart" i två veckor, och jag ska skicka tillbaks den till Akademiska.  Det ska ärligt talat bli skönt att slippa elektroderna (förvisso bara två elektroder men ändå). 

Och jag har köpt en baddräkt så nästa vecka kan jag börja gå på simhallen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få tillbaks mitt liv för det känns som om det har blivit stulet. Men på något sätt måste det gå...

 Jag har haft några bra dagar, och nu kommer baksmällan.  Igår var jag och gjorde ultraljud på Akademiska. Hjärtat ser bra ut, det verkar som att till 99% INTE är hjärtat som krånglar. Och det är skönt.  Då vet jag att kan träna. 

Vad som inte är helt bra därmot är denna baksmälla jag får efter en dag då jag varit fysiskt aktiv.  Jag gick faktiskt hela 10 km igår, inte i ett sträck, men....eh..um....jag gick vilse i Uppsala och fick mig närmare 4 km promenad jag inte hade räknat med.  

Och allt sammantaget i går, så hade jag gått 10 km.

Igår kväll kom febern, imorse kom mensen och en sjujävla mensvärk, och helvetessmärtan på det.

Idag är energinivån lika med noll.  Orkar ingenting. 

Jag dammsög tv-rummet och fick gå och lägga mig.

Jag plockade ut disken och fick gå och lägga mig.

Jag går ut en kort sväng med hunden och får gå och lägga mig. 

Jag plockar in en maskin tvätt och får gå och lägga mig.

Jag har så svårt att acceptera den människa, den personen jag har blivit.  Som inte orkar någonting.

Jag vill ju!

Jag vill så gärna! 

Jag vill träna!

Jag vill jobba!

 Jag vill tjäna pengar!

Jag är en människa som tidigare pluggade dubbelt, hade småbarn med sömnsvårigheter.  Jag fixade det! 

Och nu...orkar jag inte mycket alls.  

Jag har så svårt att acceptera den människan jag blivit. För jag vill ju...jag vill så jävla mycket! 

När man lever ett liv som jag, med daglig värk och smärta, trötthet, utmattning och nada ork,  så är det otroligt viktigt att leva i nuet.  Att ta till sig det är bra här och nu.   Det är dock en konstform jag inte är så bra på än.

Jag har dock blivit mycket bättre på det jämfört med ett år sedan.  

Den här helgen har varit en helg där jag mått ganska bra.  Har orkat lite mer.   Jag har fikat med vänner, handlat på ett köpcenter, och dessutom rengjort skåpsluckor i köket. 

Idag kom jag inte upp förrän vid 13-tiden.  Jag väckte barnen och kände att allt bara snurrade.  Benen kändes som om jag sprungit maraton.  Inte för att jag någonsin gjort det, men de kändes som jag inbillar mig att det skulle kännas.  Fast utan tillfredställelsen. 

Så när barnen var väckta fick de klara sig själva och jag stapplade tillbaks till sängen. När jag vaknade igen så tittade jag på klockan som visade att klockan var 12.58.   Mentalt så ville jag hoppa upp ur sängen och springa ut med hunden (som låg och sov han med).  Men det tog mig ytterligare 5 minuter att gå upp från sängen. 

Promenaden med hunden tog jag i hundtakt.  Jag stressade inte honom, utan han fick nosa och kissa så mycket han ville.  1,5 km tog mig över 30 minuter.

Är man en sådan som värderar sitt liv i prestationer, vad man kan åstadkomma och vad man har åstadkommit så är det väldigt svårt att inse att man är bra och duktig även om man inte orkar prestera något.

Och det är vad jag gjort idag.  Inte presterat någonting.  Jag har inte gjort någonting av värde, mer än gått ut med hunden. Det är allt.  Jag har varit så fruktansvärt trött.   Jag har inte haft speciellt ont, inte mer än normalt.  Huvudvärk, förkyld med ont i halsen, öm i ögonen.  Men denna trötthet.  Denna matthet! 

Det är lätt att sjunka ner i "tyck-synd-om-mig-träsket".   Och det är lätt att bekymra sig och fundera över morgondagen, framtiden. 

Men jag är ändå så i nuet att jag har vett på att njuta av vindruvorna som växer i växthuset, att jag har börjat läsa en bok som stått i bokhyllan i flera månader utan att jag orkat läsa den.  Idag orkade jag börja läsa den.  Och imorgon kommer jag läsa klart den. 

Just i detta NU, mår jag ändå rätt så bra.  Nu när jag äter vindruvor och bloggar.  NU mår jag nästan bra.

På något sätt ser jag mig fortfarande som tonåring.  Därför tar det emot att behöva acceptera att jag åtminstone i nuvarande läge och med min nuvarande motarbetande kropp inte kan träna "på riktigt".  Inte jogga, inte styrketräna på gymmet. Inte något av det jag vill göra eller testa på. 

Jag har insett att jag behöver något som jag....inte föraktat...men som varit väldigt ångest framkallande. Något som är skonsamt.  Jag behöver börja om från början.  Och vill det sig illa kanske jag bara kommer fortsätta i början. Men jag måste fortsätta. 

Träningen jag måste börja med är simning, styrketräningen är vattengympa.  Jag har ärligt talat aldrig gillat att bada. Bara att gå in i duschen är ångestladdande.   Det finns inget värre än att duscha offentligt!

Och så klagar simhallen på att folk inte duschar, när de går och badar!  (Obs denna bild är inte tagen från duschen i ortens simhall, den duschen är ännu sunkigare). 

Men som sagt, ska jag komma någonstans i livet så måste jag börja simma, och gå på vattengymnastik i den varma basängen. 

Nu har jag inte tränat riktigt sedan...kettlebellpasset.  Och jag märker hur smärtan avsevärt ökat och jag fryser mycket oftare. 

Så beslutet är taget att jag ska börja simma/vattengymnastisera när ekonomin tillåter.

Men då kommer vi till kanske det största problemet. 

Det är så att min baddräkt är för stor. Någon måtte ha dragit ut den väldigt för när jag provade den så ...ja... man kan väl säga att förra året fyllde tuttarna ut kuporna ganska rejält, men nu så sladdrade magen, rumpan ( alltså överflödigt tyg) och tuttarna var för små för kuporna och tittade liksom ut, och detta i obadad tillstånd.  Så för att följfölja mina planer och bli tant på riktigt, så måste jag ha en ny baddräkt.

På orten lokala butiker finns inga snygga som motiverar mig. Därmot på nätet finns många snygga.

Men storlekar?  3XL, 2XL, XL?  Stl 48, 46, 44 eller 42?  Hur vet man vad som passar?

Och i slutändan, när dräkten kommer på...

Jag brukar lida av frusna fötter.  Eller iskalla fötter.   Jag kan vara varm och svettas i övrigt, men fötterna och vaderna fryser som om jag hade dem i isbad.

Det är inte mycket som hjälper mot detta. 

I höstas/vintras så kunde jag ha strumpor+ två ullstrumpor på varandra, och en filt omkring fötterna.  Ändock frös jag, och mannen tyckte jag var tokig. Och jag antog att det kunde se väldigt tokigt ut att sitta i behå,  och ånga samtidigt som man sitter med en massa strumpor och filtar runt fötterna. 

Så jag köpte ett fotbad.  Men att ta kastruller med varmt vatten till ett fotbad till vardagsrummet (som typ var enda lämpliga platsen att använda den) , var bökigt.  Nu står den undangömd i tvättkällaren.  Den kommer säkert bli använd igen till vintern igen.  Någongång.

Men så fick jag av en händelse tag på den här.

Eller fick tag på...jag köpte den.  Mest för att den såg så varm och mysig ut, och skulle kanske kunna ersätta filten.   Men mer än så.  Den har som ett värmeelement i sig och den vibrerar.   Och den funkar!

När jag har den på fötterna så har jag ersatt isbadet med värme.  Den är helt otroligt skön för frusna fötter.   

Den här är helt ärligt, det enda, utöver hett vatten som funkat på mina iskalla fötter.

Nackdelen med hett vatten för just mina fötter är att även om jag tycker det är skönt och fötterna värms upp, så blir fötterna i praktiken skållade.  Vilket man inte behöver oroa sig för den här.

Så har ni frusna fötter MÅSTE ni köpa den här!  Ni hittar den  på Hjälpsam .