Det finns inte tillräckligt med svordomar för hur frustrerad jag känner mig.   Jag försöker ha en positiv attityd. Jag försöker verkligen.  STORA SMILEYS!  

Jag har i större delen av mitt liv varit en människa som sett glaset som halvtomt. Som tyckt synd om mig själv. Ältat och vältrat mig i självömkelse och sett alla andra som mer lyckade människor än mig.  Jag har förväntat mig misslyckande och inte varit förvånad när jag misslyckats.  De saker jag lyckades med....ja...de såg jag nog inte eller ursäktade med att alla har tur någongång.  Så vart det en period i mitt liv då jag knappt kunde gå, det var bara ont,ont, ont och allt var bara fel,fel,fel.  Jag började känna att jag var en belastning åt dem jag älskade.  Jag kunde gå åt två vägar.

    Jag kunde ta livet av mig. Att leva mitt liv i värk och smärta tilltalade mig inte.  Eller så kunde jag välja livet.  Jag valde livet.  Jag började skriva en tacksamhetsdagbok.  Tror det var Mia Törnblom som gav ett sådant råd.  Tre saker skulle man skriva varje kväll, som hänt under dagen, något man var glad över, tacksam över eller stolt över, något som varit bra eller roligt. .   I början så bestod meningarna mest av.   1. jag andades.  2) Såg på House 3) Jag kunde gå.

Så småningom blev meningarna 1) Solen sken 2) Jag var ute 3) Barnen klagade inte på maten.

Senare fick jag utöka antalet meningar för jag såg fler fördelar med varje dag.  Denna handling har medfört att även när det varit som mörkast, när jag haft som ondast så ser jag något bra med varje dag. 

Denna vecka har varit jobbig för mig.  Jobbig för att jag varit sjukskriven.  Jobbig för att jag i perioder får så ont i huvudet att jag på rent allvar vill hugga huvudet av mig. 

Imorse vaknade jag, sprang och kräktes som vanligt.  Sedan skyndade jag mig att fixa sonens ryggsäck då han skulle på scoutmöte.  Pang! Säger det i skallen.  Noshörningshornen trycks in genom skallbenet och smärtan fortplantas ner till svanskotan.  Jag slänger i mig värktabletter och lägger mig i sängen.  Så fort ena smärtan ebbat ut kommer en ny attack, igen och igen och igen.  Hade något gett mig en köttkniv och sagt det går över om du skär av dig skallen............då hade jag gjort det.   Blir yr av smärtan trots att jag är sängliggandes och sedan tuppar jag av.  Jag vet inte om jag svimmar eller om jag somnar, men när jag vaknade igen några timmar efteråt, så var värken borta. 

Trots detta tycker jag ändå jag haft en bra dag idag.  Vackert väder, och jag har gjort saker som varit roliga.  Eftersom jag tyckte jag mådde bra och att jag känner att bristen på motion gör att fibrovärken i armar och ben förvärras så ville jag testa att motionera.  Detta gjorde jag tryggt på Crosstrainern hemma.  Fem minuter och sedan sa det Pang!  Den här gången var det en kniv som kördes in i sidan av huvudet.  Försökte uthärda, men det var bara att kliva av, sluta och ta en dejt med värktablett och säng igen.

Och även om jag försöker se positivt på saker så gör bristen på träning mig så frustrerad, just eftersom jag vet att min fibro blir värre utan rörelse och motion.  

Just nu känns det som om jag går omkring på ett minerat område och när som helst kan en mina explodera, det gör att jag inte kan slappna av riktigt.  Jag spänner mig, och det är inte heller bra. 

Om 2,5 vecka är det tänkt att jag ska springa vårruset.  Jag hade som mål att klara 5 km på 30 min.  Nu har jag inte tränat på över en vecka.  Och jag VILL träna!  Dagen innan vårruset har jag fått tid för hjärnröntgen.  

Men nu är frustrationen stor. Jag vill komma igång nu.  Och jag vill inte ha ont i huvudet mer.  Jag vill inte kräkas.

Vissa menar att man ska acceptera sin situation som den är, och visst, visar det sig att jag har hjärncancer eller annat så får jag göra det.  Men om allt ser bra ut?  Om smärtan bara finns hos mig?  Hur ska jag då kunna acceptera?  Jag måste lära mig att dansa i regnet.