Jag är Buzzador och fick ett härligt paket i början av veckan.

Jag fick ett paket med Pantene Pro-V, som jag aldrig använt förut. 

Speciellt imponerad blev jag av deras balsam.  Jag har ännu inte behövt borsta håret.  Jag tänker defintivt testa det på dottern som har oredigt hår värre.  En positiv överaskning med andra ord.

Jag fick även en inpackning och en spray som jag inte testat än.  Det ska bli spännande.  Nu är ju mitt hår ganska lättskött, värre med dotterns.  Så det ska bli intressant att se om de fixar dotterns hår. 

Nu till något helt annat nämligen fötter.  Jag blev så glad i början av veckan för jag hittade mina hälstrumpor.  Ni vet, när man städar och sedan lägger man saker på en bra plats, där man vet var det är.

Och sedan när man ska använda det så har man ingen aning om var man lagt det.  Precis så.   Hälstrumporna köpte jag för mina otroligt fula hälar. De var hyfsat billiga, och jag trodde egentligen inte på dem.  Men eftersom jag avskyr att fila fötterna så tänkte jag ge dem en chans. 

Och jag älskar dem!  Så mycket att jag var tvungen att göra en liten film  på vad hälstrumpor faktiskt är.  Helt ärligt, så har mina hälar aldrig varit så fina sedan jag började använda dem.  Speciellt om man har sprickor eller väldigt torra fötter så är de helt fantastiska!

Jag måste bara påpeka att när filmen gjordes så hade de varit försvunna,...ja, eller väldigt väl undanstoppade, under några veckor.  

Dessa helt fantastiska strumpor som man kan använda både på dagen och på natten köper man hos  Hjälpsam   .

När jag började använda dessa strumpor i ....ja i början av sommaren tror jag det var...så hade jag dem dag och natt under ca 3 dygn, och jag trodde inte mina ögon när jag drog av dem och hälarna var nästintill babylena. 

Jag fick ett telefonsamtal av svärmor.

-Vet du vad ME är? frågade hon.

- Öh...jag på engelska?

Nä, hon hade läst en artikel och tänkte på mig när hon läste den.

-Du säger ju att du blir sjuk efter att du har tränat.

- Öh, ja..., men förstod fortfarande inte vad det var för något hon pratade om. 

Efter samtalet var jag tvungen att googla på ME.  Och jag känner mig något omtumlad, för är det någon som beskrivs i diagnoskriterierna så är det jag.  Följande har jag kopierat från rme.nu

Nedan följer en översättning av de senaste internationella kriterierna för sjukdomen.

1. Utmattning
   Oförklarlig ihållande eller ständigt återkommande utmattning, både fysisk och mental, som avsevärt är nedsättande för aktivitetsnivån.

2. Sjukdomskänsla/utmattning efter ansträngning
   Det finns en onormal fysisk och mental uttröttbarhet, även efter den minsta ansträngning. Snabb muskulär och kognitiv utmattning, tillsammans med en tendens att patientens tillhörande symtom förvärras. Det finns en onormalt långsam återhämtningsperiod, oftast längre än 24 timmar.
   

    

   Jag började söka läkare för att jag blev sjuk varje gång jag tränade. Många gånger räcker det med en aktiv dag med shopping eller utflykter 

3. Sömnstörningar
   Patienten känner sig inte utvilad efter sömn. Störningar i antalet sömntimmar och i dygnsrytmen.

    

   Extrema sömnstörningar skulle jag säga, vaknar aldrig utvilad, oavsett när jag vaknar, och har jättesvårt att sova även om jag är hur trött som helst.
   

4. Smärta
   Smärta kan upplevas i muskler och/eller leder och är ofta utbredd. Det finns oftast en signifikant huvudvärk av en ny typ, ett nytt mönster och en ny svårighetsgrad.

    

   Ja, det här vet ni ju redan...
   

    

5. Neurologiska/Kognitiva manifestationer (minst två symtom måste uppfyllas)

   • Förvirring
   • Koncentrationssvårigheter
   • Försämrat korttidsminne
   • Desorientation
   • Svårigheter att processa information
   • Tappning av ord
   • Överkänslighet mot ljud och ljus
   Typ alla utom möjligtvis det sista, fast det beror ju på hur starkt ljudet eller ljuset är.  Men 6 av 7 möjliga

1. Minst ett symtom från två av följande kategorier
   a. Autonomiska manifestationer

   • Ortostatisk intolerans, (NMH)
   Det hade jag faktiskt ingen aning om men när jag googlade så uppfattar jag det som ja...det stämmer
   
   • Postural ortostatisk tachycardi (POTS)
   Det här vet jag inte heller vad det var men det verkar stämma det med.
   
   • Fördröjt lägesrelaterat lågt blodtryck
   Detta vet jag inget om
   
   • Svimningskänsla
   Öh...dah...inte bara svimningskänsla. Men ofta känner jag mig yr och svimfärdig ja.
   
   • Illamående
   • Matsmältningsbesvär
   • Urinträngningar och nervös blåsa
   • Hjärtklappning med eller utan rytmstörning
   Jag har ofta hjärtklappning.
   • Andnöd efter ansträngning
   Eller näradöden upplevelser.
   
   • Extrem blekhet
   
   

   5 av 9 möjliga.

   
   

   b. Neuroendokrina manifestationer

   • Onormal och dagligt fluktuerande kroppstemperatur
   • Perioder av svettning
   • Återkommande feberkänsla
   • Kalla fötter och händer
   • Intolerans mot extrem hetta och kyla
   • Uttalad viktförändring
   • Symtomen blir svårare under stress
   7 av 7 möjliga
2. 
   

   c. Immunologiska manifestationer

   • Ömma lymfkörtlar
   • Återkommande halsont
   • Återkommande influensaliknande symtom
   • Generell sjukdomskänsla
   • Ny överkänslighet mot mat, medicin och/eller kemikalier
   4 av 5 möjliga.
   

I övrigt kan jag väl säga att jag inte tränat något mer sedan kettlebell passet i torsdags.  Jag bidde sjuk igen. 

Och nu är klockan 02 och jag sover inte.  Jag är jättetrött, men somnar inte.  Imorgon blir det ingen träning heller, för efter läkaren så ska jag till chefen för rehabsamtal, och att fara omkring sådär...

Nu har jag huvudvärk...måste släcka och försöka sova iallafall.

God natt!

Jag har varit vaken sedan igår morse, har alltså inte sovit någonting inatt. 

Trötthet sätter sina spår. 

Jag har upptäckt att jag har muskler någonstans innanför fläsket.  En lite rolig upptäckt...framför allt när jag nös och det gjorde ont i bröstmusklerna.  Och axlarna, och magen. Framför allt magen börjar jag känna en liten korsett innan för det dallriga.  Förra året fick jag ingen kontakt med några magmuskler alls.

Det positiva med att vara i så dåligt skick som jag är i, är att jag förhoppningsvis kommer se/känna resultat ganska snabbt. 

Det negativa är att jag har en benhinneinflammation på G, och är pyttsvullen ont i min högra ostabila fotled ( den som inte ville på uppvärmningen igår) 

Men dagen har varit en deppdag. Jag har till och med ätit onyttigt idag. Föll för frestelsen och köpte snacks..kolhydrater och kcal i mängd. 

Känner mig tjock,ful, fet och finnig....Jag vet att det mesta beror på a) jag har inte sovit alls  b) Det brinner/kyler i kroppen...med det innebär att jag går omkring med is kring fötter och knäleder, samtidigt som armar, nacke, kinder och tinningar brinner.  Ingen trevlig känsla.  Och träningsvärk, vilket faktiskt är en något trevlig känsla.   Den kan jag stå ut med...men jag tycker inte jag förtjänar att gå omkring i en isvak...och flera strumpor hjälper inte.

Imorgon var planen att ta mig iväg till gymmet igen, men jag får nog avvakta benet och foten.  Någon som vet hur man förebygger och rehabar benhinneinflammationer?  Och gärna hur man stabliserar fotleder som är som gummiband?  Jag tar gärna emot tips....

Nu tänker jag gå ut med hunden, och sedan kommer jag nog säga godnatt till barnen. 

Jag ger inte upp!  Jag kommer inte sluta kämpa!

 Idag har jag varit på ett kettlebell-pass.

Det var...en intressant upplevelse. Jag insåg att min form är nog värre än jag trodde den var.

Jag hade nog kunnat tycka det var roligt om jag inte blivit så yr och svimfärdig hela tiden.

Uppvärmningen gick bra, så när som på att jag stod på huvudet när ena fotleden vek sig.

Det såg nog värre än vad det var, och jag är ju ganska van vid att snubbla numer.  

Och det var bra att jag trillade också, för det hände när vi sprang/hoppade sidledes.  

Varför var det bra?

Jo, för att förra veckan kände jag mig väldigt sugen på att ta upp judon igen. Jag lade av med det i tonåren, men känt mig sugen när barnen tränat judo (vilket de inte gör längre).  

Så jag tänkte att jag kan iallfall testa och se om kroppen fixar det.  Och nu fick jag svaret; nej mina fotleder fixar inte snabbare sidledes rörelser, vilket är mycket som judon innebär.   Så judo kan jag sluta fundera på.

Efter att ha fallit omkull, och intygat att jag mådde bra, fortsatte passet. 

Men efter att gjort grundsvingen några gånger, så fick jag den där berömde känslan att det svartnar för ögonen, och marken blir ostadig.  Paus. Testar igen.  Marken blir ostadig.

Troligtvis var det den här framåtlutningen som var boven, kände samma sak i måndags när jag skulle köra marklyft.  Av någon anledning verkar jag inte fixa snabbare framåtlutningar.  Tack och lov så hade instruktören andra övningar som inte innebar framåtlutningar.  

Jag kan dock inte minnas när jag var så slut sist.  Det kändes faktiskt periodvis som om...att nu dör jag.  Bröstet sprängde och det gjorde ont! Så jag orkade inte hela passet, det kändes som om jag satt större delar av passet.

En sak är säker, att när jag har min 48-timmar EKG så ska den vara min följeslagare på Kettlebell passet. För nog är det väl musklerna som ska värka, och inte hjärtat/bröstområdet?

Hur som haver, såvida jag inte skrämde instruktören tillika en vän till mig ( hade det inte varit för henne hade jag aldrig vågat gå på passet alls) så kommer jag fortsätta. 

Och med hunden som vittne, så lovar jag att i oktober ska jag klara ett helt pass med 4-kilos kettlebell.

Nu när livet är upp och ner, ibland med smärta så stark att döden känns som en befrielse, och ibland när inget vill sig så har jag ett hemligt verktyg.  Jag började med det för 1-2 år sedan, jag minns faktiskt inte.  Livet kändes inte värt och leva och jag hade ont ständigt.  Jag klagade hela tiden.  Det fanns inget jag kände mig glad eller tacksam över.   Jag hade läst en bok av Mia Törnblom och hon hade skrivit om en tacksamhetsdagbok.

Varje kväll skulle man skriva tre saker som man var tacksam över.   Och det var svårt att skriva.  I början blev det "Jag andas"  "jag åt"  "jag lever". 

Och jag kunde väl inte säga att jag var så tacksam över just de påståendena.  Men så småningom blev det "solen sken"  " jag var ute på promenad"  "mysstund med katten". 

Det blev lättare och lättare att se saker att vara tacksam och glad över i vardagen, även om det var pest.

Och det är pest nu.  Det känns som om min kropp har börjat införliva min helvetessmärta, till en kronisk regelbunden återkommande åkomma som inte har någon tanke på att lämna mig. 

Men idag är jag tacksam för att jag faktiskt tränade om än lite.

Just idag är jag tacksam för min dotter.

Jag är tacksam för min hund som är lika lat som jag en lat dag.  Jag behöver inte känna dåligt samvete för att han inte kommer ut tillräckligt ofta.

Jag är tacksam för att min kropp blir mindre.

Det är viktigt att hitta saker, händelser i vardagen som man kan känna sig tacksam över,  annars tar de negativa känslorna över.   Framför allt är jag tacksam över den här latmasken till hund.

Kortfattat;

Jag har haft kronisk huvudvärk sedan jag var 14 år.  Började få huvudvärk vid 11-årsåldern (när jag fick mens), och när jag var 14 år fanns den där ständigt.  Ibland bättre och ibland värre, men ständigt närvarande följeslagare. 

Vid 16 år, började jag käka panodil.  Apoteket fanns på vägen till skolan.

Jag har gjort utredningar på huvudvärken, jag har gått hos sjukgymnast, avslappning. akapunktur, dunkat skallen i väggen ( kortsiktigt det som hjälpt bäst 

Värktabletter blev mina vänner.  Ibland receptbelagda.

Inget hjälper, berättade jag för läkaren, redan vid 20-årsåldern, vilket var då migränen började bli mer frekvent förekommande. 

Självklart visste jag och vet fortfarande att man inte ska ta värktabletter. Och jag har gjort uppehåll, slutat med värktabletter, med sömnbrist, smärta som följd.  Men så har jag fått feber eller muskelinflammation, och då fått febernedsättande=värktabletter...och om igen.

Jag har inte haft någon riktig motivation att INTE ta värktabletter, för lindringen i smärtan har varit viktigast. Och när jag arbetade var det helt nödvändigt för att kunna arbeta alls. 

Nu har jag kommit igång med träningen. 

Men imorse kräktes jag.  Osäker på om det är magsjuka eller annan skit.  Först i eftermiddags åt jag, och jag har haft en satans huvudvärk.  En vanlig dag hade jag tagit en bamyl eller ipren, och så hade det varit bättre.

Men i helgen läste jag följande artikel:

Värktabletter ökar risken för muskelskador   

Och sedan hittade jag detta inlägget.

Främst är det detta som motiverat mig att faktiskt ta steget till att INTE ta fler värktabletter;

"Normalt sätt stimuleras proteinsyntesen kraftigt av träning där proteinsyntesen kan ligga flera hundra procent över basnivåer vid korta tidpunkter, denna effekt blir dock kraftigt förminskad vid använding av NSAID läkemedel vilket kan leda till försämrade resultat av träningen."

Jag tränade igår, och har ganska bra känningar i rumpan och låren. Och jag vill naturligtivs inte att den tiden jag tränar ska bli ineffektiv. 

Så förut när jag stod i valet och kvalet...antingen tar jag en Bamyl....eller så tränar jag. 

Jag tränade.  Inte högintensivt, och inte länge.

10 min ganska lågintensivt på Crosstrainern, men tillräckligt för att bli varm och svettig, sedan

10*3  hantelcurl (biceps)  3 kg på hantlarna.

10*3 hammercurl

10*3 enarms tricepspress bakom huvudet.  3 kg på hanteln, men det räckte och blev över.

Slutligen 10 reps stående  rodd med 8 kg kettlebell.

Jag gjorde allt i ett sträck, utan större vila.  Det tog ca 15 min totalt, svetten lackade...och när jag gick upp för källaren hade jag inte längre huvudvärk.  Detta är andra dagen helt utan värktabletter. 

Men min motivation är inte att sluta med värktabletter "för att det är dåligt" eller för att de "ger bivärkningar" eller för att de i förlängningen gör värken värre. 

Utan för att jag vill att den träning jag utför ska ge resultat, och jag har ätit värktabletter länge. 

Nu har huvudvärken kommit tillbaks, men inte i samma omfattning som tidigare.

Testar att blogga från mobilen. Får se hur det blir.

Idag var jag på gymmet för första gången sedan i maj,  och det kändes grymt bra.  Jag började med löpbandet och sprang...nånstans mellan 10-15 minuter och avslutade med löpning i 15 minuter och sprang totalt närmare 5 km enligt löpbandet.  Hur som helst så märkte jag att min tidigare träning faktiskt gett lite resultat i magmuskulaturen för jag hade en mycket bättre hållning när jag sprang, och det kändes inte lika jobbigt som det tidigare gjort.

När jag tittar mig i spegeln så tycker jag att jag är lika tjock som alltid.  Men jag hittade kort som jag tagit på mig i juni förra året, 2011.

Nedanstående bilder är tagna i slutet av juli det här året.  Och fet är jag fortfarande, men nog är det en ganska hyfsad skillnad ändå?

Vid samma tid nästa år hoppas jag kunna visa en betydligt mer slimmad kropp, och framför allt friskare kropp.  Ibland är det bra att ta kort. Även om spegeln visar en fet kossa så visar bilderna att kossan förlorat lite kroppsvolym och kanske inte är redo för slakt än