Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.  

Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det gjorde inte jag.  Det är en stor seger.  Jag har skurit ner rejält på kolhydraterna men äter frukt, och fullkornsbröd.

Men det vita mjölet och sockret går helbort. 

Inatt kom min katt tillbaks efter att ha varit på rymmen i 16 dagar.  Han försvann den sista maj, och vi har sörjt honom som död, då han är en innekatt som inte har någon aning om hur man klarar sig ute.  Trodde vi.

Men i natt jamades det på terassen som vi haft öppen hela perioden ifall han skulle hitta hem. Något vi inte hade större hopp om.   Men in kom en smal, hungrig katt in.  Vi har varit så glada, och han som tidigare inte varit speciellt kelen, har suttit i knät hela kvällen.  

Så vad ska jag göra nu när jag inte kommer ha någon dator?  Jag kommer nog läsa en hel del. Har massa med olästa böcker.  Jag hoppas min kropp kommer vara snäll med mig, så jag slipper ha alltför ont, och vara alltför trött.  

Jag kommer ha min första kväll utan Mirtazapin ikväll.  Den känns dock hittills inte alls lika svår att sluta med som venlafaxinet.  Jag börjar bli haj på det här med att sluta med mediciner. 

Nästa gång jag har tillgång till datorn,  får ni höra hur det gått.

Både med viktminskningsförsök och medicinavvänjning. 

Då säger jag tack och hej för mig på en stund! 

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME   

Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.  

Jag har gått upp 20 kilo sedan i mars. Det är inte roligt, speciellt som jag inte kan träna.  Och Gudarna ska veta att jag vill. 

För någon dag sedan fick jag en aha-upplevelse.  Jag åt chips.  Plötsligt insåg jag att chipsen är precis som sömntabletterna.  Något som smakar gott när man äter, men som ger en sur eftersmak.  När jag började tänka på chipsen som sömntabletter, som en drog, istället för något jag kan unna mig, så blev det lättare att inte äta.

För mig har viktmiskning alltid inneburit ett....ja lidande, en väntan tills man kommit så långt att man får börja äta igen.   Jag har kunnat känna chipsmaken och varit så sugen.  Jag insåg plötsligt att det var precis samma sak med sömntabletterna.  Det är inget annnat än en förbannat drog!   Eftersom jag vet att jag kan sluta med beroendeframkallande tabletter, så vet jag att jag kan sluta med snacks som chips och ostbågar. 

Jag håller även på att dra ner på medicinen som orsakat denna viktuppgång. Mirtazapin, denna förbannade medicin. Hade någon berättat att man går upp i vikt något så jävligt, så hade jag hellre tagit sömnlösheten. 

Varför kan inte läkare berätta om för och nackdelar när de skriver ut mediciner?  Varför måste jag som patient vara mer påläst än läkare? 

Sakta men säkert håller jag på att sluta med mina mediciner, bara för att ha de smärtstillande kvar.  Som det känns nu så kan jag inte bli så mycket sämre. 

Nu väntar jag på att min yrsel och svimningskänsla ska ge med sig så jag orkar gå och handla.  Bilen är på reparation, borta andra veckan och jag märker hur invalidiserad jag känner mig.  Jag måste väga alla aktiviteter på guldvåg.  Att gå 1 km till affären, handla, och gå hem, då fixar jag inte mer den dagen.  Samtidigt så kan jag bli tokig på att vara vara inne.   Ibland VILL jag faktisk gå iväg och handla.  Jag vill det, och jag vill göra det.  Jag kanske vill köpa det där lilla extra som mannen inte handlar, som en tidning eller en ögonskugga, eller något på hälsokosten.