Idag blir det ett dagboksinlägg. Dels för mitt eget komihåg, och även så att jag kan skriva ut det och ge det till läkarna som inte riktigt hajjar hur det känns och hur jag mår.

Som förhållningsorder fick jag av läkaren igår, att försöka leva som vanligt, trots huvudvärken. Undvika sängen och inte ta smärtstillande förrän det var absolut nödvändigt.

Kära blogg, 

Klockan ringde 06.30, och jag gick upp och väckte barnen. Attacken började, men jag tänkte att jag skulle vara stark och göra som läkaren sagt.  Yngsta sonen försökte göra mig medveten om att han inte kunde hitta sina skor.  Jag försökte andas ungefär som när man ska föda barn. Bli ett med smärtan, in och ut. 

-Mamma!  Var är mina skor?!

- Vet inte, var lade du dem igår? Andas in, andas ut.

- Mamma, hjälp mig  leta!  Jag letar mig fram till verkligheten. Ser skorna ligga gömda bakom hundkorgen. 

-Där!  Benen viker sig på mig och det svartnar framför ögonen.

-Mamma, du ser ut som du ska dö, säger yngsta sonen. 

-Mmm, säger jag, stapplar in till vardagsrummet och sätter mig i soffan.  Doktorn har ju strängt förbjudit mig att ligga i sängen ( "då blir du bara sämre")

-Hej då mamma!

-Mmmm, säger jag, och håller händerna för ögonen för ljuset gör ont även när jag blundar.

-Hej då mamma!

-Mmmmm Hej då, mumlar jag, någonstans medveten om att han kommer säga hej då mamma ända tills jag svarar honom.

Knivskarpa smärtor skär igenom skallen, kniven fortsätter skära upp nacken, ryggkotorna, och ner mot svanskotan.

Jag öppnar ögonen och ljuset skär in i ögonen. 
Jag är inte illamående, jag ser inte dubbelt, inte blixtar, synen är som vanligt, fast ögonen gör ONT.

Nu skiter jag i läkarens förhållningsorder, tar mina smärtstillande, och lägger mig i sängen med kudden ovanför huvudet.

Vaknar av att sambon ringer och klockan är lunch.  Går ut med hunden. Skallen är spänd och öm.

Åker och handlar.  Står vid fruktdisken när jag skriker till.  Folk tittar på mig, och jag gör mitt bästa för att släta över skriket, när smärtan överföll mig, helt utanför mönstret.  Fick använda all koncentration jag hade för att slutföra köpet, och sätter mig och väntar i bilen.  Jag kan ju inte åka hem med helvetesmärtan.  Andas in och andas ut.   Plötsligt knackar det på fönstret, jag hoppar till, och drar ner fönstret.  Gubben berättade att han ville bara kolla att jag var okej, för jag blundat, och startade aldrig bilen.

Han hade parkerat sin bil för att handla när jag kom ut med mina varor och satte mig i bilen.  När han hade kommit tillbaka från sin handling så satt jag kvar i bilen med slutna ögon.

-"Måste ju kolla så du inte låg död därinne".   Hade varit avsvimmad runt en kvart i bilen.  Jag tackade och försäkrade att det inte var någon fara.  Åkte hem igen. Lätt skakad.

Det är en sak att svimma av i sängen hemma, en helt annan att tuppa av ute.

Jag känner mig maktlös och omskakad.  Om man får så ont att man svimmar, det är så ont att kroppen inte mäktar med smärtan.  Hur kan jag vara frisk då?