Dottern har varit sjuk idag, så jag har varit hemma.  Mina ben har känts tunga och stela. Men jag bestämde ändå att jag skulle ut och springa i vårvädret.  När jag skulle sätta på mig byxorna var vänster smalben helt svullet. Benhinneinflammation från helvetet var på besök.  Ingen löpning de närmaste dagarna iallafall.

.  

Gäller att hitta bra inneskor att ha på jobbet. Jag står och går hela tiden, och det var efter en arbetsdag som benhinneinflammationen dök upp och inte efter en joggingtur. 

Jag har insett att träningen inte blir av när jag kommit hem satt mig.

Så jag har beslutat mig för att jag på måndagar och onsdagar ska ta bilen till pendelstationen, och i bilen ska jag ha träningsombyte.  Så när jag kommer hem från jobbet, tar jag bilen och åker omgående till gymmet. Det är enda sättet för att träningen ska bli av.  Och när jag kommer hem från gymmet blir det utgång med hunden. 

Joggingen tar inte lika lång tid som gymmet och jag är mer motiverad att gå ut och jogga än att ta mig till gymmet, så joggingen kan jag ta under helgen eller någon av de andra dagarna.

Så imorgon börjar jag. Packar träningsväskan ikväll och tar bilen till pendeln.

Idag har det varit en full vilodag. Jag har varit väldigt trött, och benen har varit trötta, och huvudet har haft exploderat och sprängt. Det blir en tidig kväll ikväll. Och en full dag imorgon.

Jag har börjat arbeta.  Det tar musten ur mig, så jag kommer inte prioritera bloggandet. Jag hoppas verkligen jag orkar hålla igång träningen men just i detta nu känns det pessimistiskt.  Jag kommer igen. Men kanske inte denna veckan.

Dagen har gått i mensvärkens tecken. Tänk dig någon som ger dig en spark i solarplexus.  Magen har ömmat och molat. 

Men jag gick ut och joggade ändå.  I hela 4 km!  Utan att stanna. Utan att gå.  Okej, det gick inte snabbt, det ska jag villigt erkänna.  Ca 8 min/km . 

4 km på 33 minuter.

Pulsklockan visade att jag legat mer eller mindre på övre delen av pulsnivån.  Så det var ganska högintensivt, trots att det inte gick särskilt snabbt.  Med det här så har jag klivit över en tröskel som jag aldrig trodde jag skulle lyckas med.  Att springa 4 km har för mig varit lika otroligt som om jag skulle springa 4 mil.  Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det.  Men det gjorde jag.  För 1,5 år sedan så var jag i så dåligt skick att jag nätt och jämt kunde gå. Jag hade så ont, och jag har kronisk benhinneinflammation.  Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna springa pga min gamla knäskada, pga mina knepiga fötter. Då var jag glad bara jag kunde gå en promenad utan att bli liggandes i flera dagar.  Jag ville kunna fungera. 

Idag joggade jag 4 km.  Jag går en mil.  Och jag mår bra av det.  Nu vill jag bara njuta av att må bra. Av att inte ha ont.  Jag vill njuta av att jag är så jävla bra!

Jag var hos läkaren idag för att få reda på vad som är fel med armen.  Och det visade sig att jag har tennisarm, eller tennisarmbåge, eller musarm, olika namn för samma tillstånd.   Behandlingen var tydligen....träning.  Träning var också behandlingen för mina överrörliga leder som ibland knixar och hoppar. Att stärka muskulaturen runt lederna. Så jag kommer inte ifrån träningen vare sig jag vill eller inte. 

Efter läkarbesöket gick jag till gymmet. 

Nu har dock fibron slagit till genom att sparka mig på benen, brösten och ryggen.  En alvedon forte och en ipren så hoppas jag att jag somnar inatt. Jag har blivit så trött sedan jag började jobba, men jag har inte lättare att somna för det.

Dagen bådade inte gott när jag vaknade. En huvudvärk som hette duga fick mig att ligga utslagen hela förmiddagen.

Men dagen slutade bra, då jag gick ut och joggade på kvällen.  Jag förvånade mig själv för jag joggade först 2 km som var mitt mål för dagen.  Att orka jogga 2 km i sträck. Då stannade jag och reggade det i runkeeper. Sedan började jag om för att mäta hur lång tid det tar för mig att göra resterande sträcka.  Jag hade fortfarande ork kvar så jag fortsatte jogga, och helt plötsligt talade rösten i örat om för mig att jag joggat ytterligare en km.

Jag har alltså idag slagit persoligt världsrekord och joggat 3 km i sträck.  Aldrig i hela mitt liv har jag lyckats jogga mer än 2 km i sträck.   Idag känner jag mig som en vinnare!

Sträckan är totalt 4,6 km lång, och efter de 3 kilometrarna så powerwalkade jag resten.

I morgon börjar ett nytt liv för mig som yrkesarbetande igen.   Jag har försökt förbereda mig mentalt genom att se mig själv gå ut med hunden kl 06 på morgonen och gå en halvmil. Det är enda sättet att inte behöva ha så dåligt samvete för att lämna honom, att han får ordentligt med motion på morgonen.

Jag är inne på dag 27 på Hundra grymma dagar, och än så länge så har jag gjort stora framsteg.  Från 200 meter till 3 km!  Det är jag nöjd med.

För de allra flesta fungerar det väldigt bra att jobba heltid och träna. Många tycker till och med att det är en förutsättning att träna för att orka jobba.  

Jag har en tid varit arbetslös, vilket gjort det lätt att träna och ha ont samtidigt. Tränar och sedan kan jag vila.  Jag känner mig osäker på huruvida jag skulle orka jobba efter träning.  På jobbet måste man vara skärpt och fokuserad, inte ha ont och knapra värktabletter.  Nu har jag kunnat gå ut och träna och sedan knapra värktabletter i den mån det behövts.  Men jag försöker tänka positivt.  

Jobbet ger mig förutsättning att köpa det jag vill ha.  Jobbet ger mig även förutsättningar att ha råd med behandlingar som jag inte har råd med nu. 

Jag vet inte vilka arbetstider jag kommer ha, men jag inser att jag kommer få göra som alla andra. Träna på kvällarna.  Eller innan jobbet.
Jag försöker intala mig själv hur underbart det kommer vara att gå halvmilen med hunden kl 05 på morgonen. Gulp! Morgonmänniska är det sista jag är.

Jag har en idol när det gäller fitness. Eller jag har många, men speciellt en. Jag lyssnar på hennes podcasts, och nu har jag faktiskt beställt en träningsdvd med henne.   När jag inte har tid med gymmet kan jag ta en halvtimme med henne.  Hon kommer köra slut på mig.

Jag fullkomligt älskar Jillian Michaels!   Det finns ingen som kan peppa som henne! Move your ass!!

Idag har jag haft en påtvingad vilodag. Jag vaknade med ont i halsen, och var snörvlig.  Men det känns inte så farligt nu.  Och så har jag haft så ont i smalbenen och knäna.  Men imorgon är det bra igen,  det har jag bestämt.

Som pedagog är jag proffs på att jämföra barn med sig själva.  Att lära dem se sina egna framsteg.  Att medvetandegöra för den som till synes ha sämst kunskaper, ligger sämst till hela tiden gör framsteg. 

Detta gör man genom dokumentation. Dokumentation som visar att barnets progression och lärande process. 

Dock är jag inte så duktig att använda dessa verktyg på mig själv.  Jag jämför mig hela tiden med andra.  Det skapar en prestiationsångest. En press att bli bättre än de som redan är bättre. 

Mitt sunda förnuft säger att jag inte kan förvänta mig att orka springa 5 km i sträck, och att jag inte kan springa lika fort som de bekanta som sprungit i flera år.

Mitt sunda förnuft säger att det är ganska självklart att jag inte lyckas gå ner i vikt lika snabbt som någon som äter rätt, och inte har mediciner som motarbetar viktminskning. 

Ändå jämför jag mig med dem.  Det är helt sjukt, jag vet.

Jämför jag med mig själv så klarade jag av att gå en kilometer på 20 minuter i julas.  Idag går jag samma kilometer på 10 minuter.  

När jag började springa så orkade jag 200 meter innan jag fick blodsmak i munnen och håll. 

Idag så kan jag springa 1,5 km.  Idag tror jag till och med att jag hade orkat hela 2 km om inte knät hoppat ur led efter 1,5 km.   Så visst gör jag framsteg! 

Jag har inte alls lika ont längre, jag mår bättre. 

Och här kommer vi till min svaga sida. Tålamod. När jag har bestämt mig för något så ska det helst ha hänt igår redan.  Jag tycker det känns oerhört frustrerande att inte jag redan kan jogga 5 km i sträck.  Jag tycker det är oerhört frustrerande att jag håller på att dö efter några knappa kilometrar.

Och när jag sköter kosten så vill jag se resultat omgående.  Att hålla ut för något som kanske/kanske inte blir.....åh...jag vet inte hur man gör.   Nu har jag bestämt mig för att lära mig jogga 5 km i sträck.  Punkt.   Då vill jag naturligtvis inte behöva vänta en massa tid innan jag lyckas.  Jag vill ju lyckas redan i morgon.

Men när det gäller kondisen så märker jag åtminstone skillnad, även om det inte går så fort som önskvärt.

Viktmässigt har det inte hänt ett dugg.  Vilket innebär att oavsett jag vill eller inte så måste jag ta tag i kosten.

Vilket jag inte vill. För det innebär att jag måste offra en massa saker jag tycker om.  Framför allt krävs det en sjujävla disciplin att avhålla mig från snacks och godis när familjen äter.  Jag får försöka göra någon form av åtgärdsprogram för mig. Hur jag ska bete mig och vad jag ska äta när det är "myskvällar".  Får fundera.  Tyvärr är det allt eller inget för mig.  Jag kan inte ta EN chokladruta, jag kan inte ta EN näve chips eller ostbågar. 

It´s all or nothing! 

Så nu skall jag göra något jag aldrig gjort förut.  Jag skall blottlägga mig själv.  När jag påbörjade 100 grymma dagar så skulle man ta förebilder på sig.  Det var inget man behövde publicera om man inte ville, utan man skulle maila in dessa tillsammans med efterbilderna till tävlingsledarna.  Men eftersom det inte händer något med vikten, och för att pressa mig själv att faktiskt forma om kroppen så kommer jag lägga ut bilder på mig själv.  Det känns jätteläskigt. Helst hade jag redan velat ha bilder på min omformade kropp att lägga in som jämförelse. Det har jag dock inte.

På dessa bilder vägde jag 95 kg mot nuvarande 92, men det syns ingen skillnad.  Om en månad den 15 /5 så kommer jag lägga in nya bilder på mig. Förhoppningsvis är jag inte lika tjock då.

Om jag lyckas minska 5 kg och se lite fastare ut tänkte jag belöna mig själv med en klippning.  Såg en snygg frisyr.

Undrar om den passar på mig. Färgen är också väldigt snygg.

Så från och med imorgon så kommer jag tänka på vad jag stoppar i mig, och varför jag stoppar i mig det. Jag hoppas jag kommer få stöd från familjen, annars får jag tillbringa en massa tid ute med hunden för att komma bort från onyttigheter.  Nu har jag blottat mig.  Nu har ni sett hur fet jag är och fetare än så kommer jag inte bli. Nu kan det bara bli bättre!

Jag slirade lite, höll på att köra av vägen, men slirade tillbaks.

Efter en 2 km promenad med hunden så satte jag på mig joggingkläderna och gick ut, utan hund.  Jag utmanade mig själv att testa hur långt jag kunde jogga utan att stanna innan jag dog. 

Jag dog (nästan) efter 1,5 km!   Vilket innebär att jag ökat min nivå från 200 meter till 1,5 km på några veckor bara.  Med blodsmak i munnen och brännande ben fortsatte jag ( var ju tvungen att ta mig hem också)

Och det kändes så bra!  Kände mig så nöjd över att presterat. Nu är det bara 4,5 km kvar jag ska lära mig att springa.