Det händer att jag läser litteratur och texter som handlar om att välja livet.  Att man med sitt tänkande väljer det liv man vill leva, positivt eller negativt.  Det har tagit mig 35 år att vända mitt tänkade från negativt till positivt.  Jag tänker varje dag på något jag är tacksam över, jag har skrivit om det i något inlägg nedanför.  Och jag försöker verkligen tänka positivt också. 

Idag är jag till exempel väldigt glad över min hund.  Så som jag har mått de två sista dagarna, när min smärtsamma huvudvärk har ökat i tidsomfattning, så skulle jag utan hunden, troligtvis legat i sängen dessa två dygn. Inte gått upp för annat än att gå på toaletten och till teven.  Tack vare hunden har jag gått upp, gått ut.  Jag har haft små lydnadsessioner med honom när jag inte orkat gå så långt.  Och hunden tycker om nu när jag är hemma och sjuk.  Och jag tycker om att kunna gona in ansiktet i hans päls. Det är livskvalité.

Men jag tänker att det är inte alltid lätt att välja att må bra, om man mår dåligt, för ofta väljer samhället åt en.  Det är lätt för mig att nu, som sjukskriven, de perioder jag mår bra, att se guldkornen.  Men låt säga att det visar sig att jag inte har någon godtagbar diagnos, att fk säger som de gär till så många andra kronisk sjuka " det är inget fel på dig, gå och jobba!" . 

När samhället motarbetar dem som faktiskt är sjuka och mår dåligt, som inte kan eller orkar jobba, då är det inte så lätt att "välja" att må bra.   Många med kronisk smärta lever utförsäkrade i ekonomisk fattigdom, för att de inte klarar av att arbeta, medan FK anser att de visst kan arbeta.  Då är det inte så lätt, då känns det nästan självklart att man hamnar i en depression. 

Min värsta rädsla är att den här smärtan är en nervsmärta som liksom mina fibrosmärtor, inte går över. Att det inte finns något att göra.  Att jag får leva med den.  Och måhända att jag kan göra det, men inte om man även har oket att man måste komma ut i arbetslivet igen.  

Nu har jag en anställning som jag är sjukskriven ifrån, och i bästa fall så är denna smärtan något man kan gör något åt. I värsta fall får jag leva med det. Men det säger sig självt att det går inte att arbeta med en smärta som gör att man måste fokusera på sin egen andning, och som man många gånger faktiskt svimmar av. 

Finns ingen arbetsgivare som vill anställa en på de villkoren.   Ändå är det detta FK begär av många av mina ytliga bekanta som är i denna situationen.   "Kan du torka dig i röven, så kan du jobba heltid". 

Jag blir skrämd av det jag hör många av mina utförsäkrade bekanta berätta.  De utkämpar ett krig mot myndigheter, och vissa väljer till och med att avsluta sina liv i förtid för att de inte orkar kämpa. 

Jag väljer livet....men väljer livet mig?