Igår tillbringade jag hela dagen på akuten.  Jag fick göra en akutröntgen av hjärnan.  Och allt var bra. Ingen tumör, bra blodtryck, bra värden.   Likväl har jag denna förlamande handikappande huvudvärken.

I postlådan låg idag denna;

Som en påminnelse av att jag inte har kunnat träna.  Men jag ska göra det. Om jag så ska dö på kuppen. Jag får väl promenera i värsta fall och satsa på en tidsförbättring nästa år. 

Vad händer nu då när jag fått veta att jag inte kommer dö i cancer? 

Läkaren skickar en remiss till neurologen, jag ska träffa en sjukgymnast, sjukskrivningen förlängs med troligtvis ytterligare två veckor, och jag får mer smärtstillande. Yeah!   Under tiden tills att denna konstiga huvudvärk försvinner så försvinner mina dagar.  Halva dagarna kan jag inte fungera alls.  Och som grädde på moset, som följd över att jag inte tränar så har fibrosmärtorna blivit värre, jag har fått ondare rent generellt i kroppen.  Jag tål min vanliga huvudvärk sämre (dvs den känns värre) och jag har blivit mer ljudkänslig.   Det krävs inte mycket för att det ska bli outhärdligt, och det är inte alltid helt lätt när man har barn som är högljudda av naturen. 

Nu ska jag fundera på hur jag själv ska kunna påverka mitt mående så jag inte faller ner i någon depression vilket är lätt när man har sådan smärta att man är villig att ta livet av sig varje förmiddag.