Man ska inte läsa om sjukdomar, då man oftast har symptom som passar allt. 

Men jag har nu beslutat mig att jag gör ett besök på akuten imorgon.

Citat från Netdoktor.se;

"En hjärntumör ger olika symptom beroende på var den sitter. Symptombilden kan skilja sig mycket från fall till fall men det finns dock några symptom som är vanligt förekommande. Huvudvärk är ett sådan. Man beräknar att runt 70 procent av alla med hjärntumör får huvudvärk någon gång under sin sjukdomstid. Nydebuterad huvudvärk som tilltar och som är värre på morgonen och efter ansträngning är viktiga varningstecken.

Ett annat vanligt förekommande symptom är epileptiska anfall. Det kan vara pirrningar, domningar eller ordenliga kramper i någon muskelgrupp eller hela kroppen. Vid nydebuterad epilepsi bör man utesluta hjärntumör som orsak.

Andra symptom som man bör utreda är synbortfall, förlamning i en eller båda kroppshalvor samt svårigheter att tala eller förstå talat eller skrivet språk."

Sedan feburari har jag två olika sorters nytillkommen huvudvärk.  Huvudvärken är alltid värre på morgonen.  Dock inte efter träning...mer än i går. 

Pirrningar, domningar och kramper har jag haft i två år om inte mer.

Citat från Ganima.info.se

"En av de vanligaste tidiga symtom på en hjärntumör är huvudvärk . Huvudvärken kommer vanligtvis vara den starkaste när personen vaknar upp på morgonen , och i början kommer det att komma och gå under dagen . Eftersom tumören växer huvudvärken kommer att bli vanligare och mer smärtsam . En annan tidigt symtom som är starkare på morgonen är illamående . Personen kan vakna på morgonen kände sig så äcklig att hon måste kräkas . Precis som med huvudvärk , kommer illamående bli mer intensiv som tumören växer . "

Illamående är jag.  Och nu känner jag mig helt säker på att jag har en hjärntumör.  Så imorgon så vill jag ha hjärntumör utesluten.  En gång för alla.

Jag känner mig frustrerad och nästan lite rädd. 

I fredags vaknade jag, kände mig bubblig i magen och illamående.  Springer in till toaletten och kräks, och kräks, och kräks.  Kändes som om det aldrig tog slut.  Sjukanmälde mig och gick tillbaks till sängen och somnade om.  Var illamående fram till eftermiddagen, men inget mer.  På kvällen åt jag som vanligt och kände mig bra igen. Lördagen kände jag mig frisk så när som på att jag inte orkade träna. 

Söndagen kände jag mig ännu friskare och försökte träna.   Först sprang jag 1 km, tappade andan, fick ont i halsen och det kändes inte alls bra.  Fortsatte gå, och jogga om vartannat. Mäktade med ytterligare 2 km, innan jag gav upp.  Kom hem, duschade och det kändes fortfarande inte bra.

Efter några timmar kände jag mig febrig och hade en konstig huvudvärk.

Föreställ er att ni drar in luft och sedan håller andan. Håll andan, fortsätt.  Precis den känslan ni har innan ni måste andas för att inte tuppa av där har ni min känsla.  Fast jag höll inte andan.  Det kändes inte som migrän. Men jag tog en migräntablett ändå på kvällen.  Under natten hade jag feber till och från.  Åtminstone kändes det som feber. 

Och i morse var jag förvisso feberfri men hade den mysko huvudvärken igen.  Som ett starkt tryck, vars enda sätt jag kan beskriva det som är att hålla andan länge.  Tog ytterligare en migräntablett och det kändes faktiskt som om jag svimmade av när jag låg i sängen.  Vaknade närmare 12 igen.  Feberfri och huvudvärksfri. 

Gick ut med hunden, men det kändes inte bra det heller. 

Jag har varit på väg att ringa akuten 2 gånger sedan igår.  Men sedan när det väl försvinner och när jag är feberfri så känner jag mig nästan frisk.  Då undrar jag om jag överdriver.  Kanske inbillar mig.  Det är inte vanlig spänningsvärk, inte vanlig migrän, inte den här blixthuvudvärken jag kan få.   Från och till mår jag rejält illa också.  Som om jag vill kräkas, men gör det inte.   Men jag har inte ont i magen. Inte som vid magsjuka.  Snarare sådant illamående som kan uppträda vid stark yrsel, men jag känner mig inte direkt yr heller....eller jo..ibland när trycket i huvudet blir för högt. 

Ni vet när man bara vill öppna munnen och andas in när man hållit andan för länge. 

Samtidigt som jag känner mig lite rädd och inbillar mig alla saker som hjärntumörer och att jag kommer dö, så är jag rädd för att kontakta läkare.  De har sällan tagit mig på allvar tidigare.  Varför skulle de göra det nu?  

Och varför blir det så här nu?  När jag precis börjat jobba igen. Skuldkänslorna bara väller över mig, jag sviker barnen på förskolan, kollegorna och chefen.  Och jag sviker mig själv och min familj.