Jag var hos läkaren i dag igen.  Den manliga läkaren jag träffat tidigare var ledig så jag fick träffa en kvinnlig läkare som jag inte har så mycket förtroende för.  Idag lyckades hon trycka ner mig i skorna rejält. 

Hon  menade att min huvudvärk berodde på att jag var spänd, och det vet jag att jag är.  Jag har spänningsvärk, och det har jag haft kroniskt sedan 12 års ålder.  Men vansinnesmärtan är inte spänningsvärk. Faktum är att det är missvisande att kalla det huvudvärk. Det är ungefär som att jämföra ett blygt barn med ett autistiskt barn.  Som att säga att det autistiska barnet bara är blygt. 

Jag berättade att jag för en månad sen var i gång med träningen, joggade...och där avbröt hon mig, och talade om för mig att jag inte kan jogga med knät.   Jag fortsatte med att berätta att jag mådde mycket bättre när jag har tränat.  Hon talade om för mig att jag ska fortsätta träna, men inte jogga. 

Hon viftade bort smärtan, svimningarna, och kräkningarna med att jag var spänd.  "Du måste slappna av".

"Du ska nog kunna vara tillbaks till jobbet snart".  " Lev som vanligt och bry dig inte om huvudvärken".

Då brast det för mig och jag började gråta. 

"Jag har ju så ont att jag inte kan koncentrera på något annat än att ta mig igenom det. Jag svimmar ju av smärtan!" 

"Det blir bra det här", säger hon och skriver ut mer Citodon, men jag fick absolut inte ta den kombinationen av de tabletterna som hjälpte och som den manliga läkaren sa var okej. 

Jag kände mig ordentligt nertryckt i skorna när jag gick därifrån.  Som om jag låtsas. Inbillar mig.  Som om jag borde skärpa mig.  

Och så blir jag så barnslig, och tänker att jag ska minsann visa...är det så de vill ha det så jobbar jag väl nästa vecka kosta vad det kosta vill.  Och träna kunde jag ju göra. Jag ska ju inte bry mig om att jag har en smärta som går att jämföra med värsta förlossningsmärta.  Med start i morgon, jag har längtat efter träningen.  Säger läkaren att det är ok, så är det väl sant.  Eller hur?