Jag är inne på min fjärde sjukskrivna vecka. Fortfarande inte ett dugg närmare en förklaring en tidigare, inte heller hur jag undviker attackerna.

Jag vaknar på nätterna och får en attack.  Lägger jag mig tidigt hinner jag med två attacker, en på natten och tidigt på morgonen/förmiddagen.

Jag kände mig så uttråkad förut, tänkte att jag skulle testa en träningsdvd.  Men fick inte ens huvudvärk utan svimmade ganska omgående. 

Nu känner jag att jag håller på att tappa greppet.  Det som fick mig att bli frisk, pigg och nästan smärtfri är det som gör mig sämre nu.   Jag känner att nedstämdheten är och knacka på och att den positiva synen är svårare och svårare att behålla.  När ska det här ge sig?  När är jag i form att jobba igen?  När kan jag börja träna?

Idag känns det ännu svårare för det var idag jag skulle springa vårruset.  Jag vill känna det där välbefinnandet som kommer efter ett bra träningspass.  Jag längtar efter att kunna gå ut och jogga.  Nu kommer jag ju få börja om från början igen. 

Jag svimmar eller håller på att svimma mer eller mindre varje dag. Men jag kräks inte så mycket längre, och det får jag väl ta som en bra tecken.  Smärtattackerna kommer 2-4 gånger per dygn och varar 2-4 timmar varje gång.

Det kanske inte är så konstigt att man blir nedstämd.  Och när jag blir nedstämd finns det tre saker jag vill göra, 1) träning, vilket känns uteslutet 2) Shopping,  kortsiktigt är shopping den bästa medicinen som finns, fast det är dyrt 3)  Tröstätning, och det känns inte heller som ett bra alternativ.

Det är tufft nu.  Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, och som inte skiten med huvudet vore nog, så dras jag med fibroskiten också.  Jag har inte bara helvetesont utan jag har ont också. Men jag ger inte upp.  Jag tänker att jag kanske kan gå VÄLDIGT sakta på CT;n.  Fast jag kommer upp i puls väldigt fort.  Knepig ekvation, men utmaningar är till för att lösas!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...