Jag kom på sent i gårkväll att dottern skulle till tandläkaren tidigt idag. Det kunde bli spännande att kombinera ihop helvetesvärken med tandläkarbesök.  Jag vaknade kl 07 av en händelse, fast jag ställt klockan på 06.30 Alla barnen sov. Vi hade 15 minuter på oss.  Jag fick eld i baken, störtade upp ur sängen, samtidigt som stöten gick genom huvudet. Jag vrålade till och gick in och väckte barnen.  Jag tog värktabletter. Starka värktabletter. Delade dem så att de inte skulle ta så lång tid på sig innan de började verka. 

Jag fokuserade enbart på mig, andningen och det jag gjorde.  Att köra bil med helvetesvärken var en utmaning, men gick bättre än förväntat.  Hos tandläkaren satt jag ner och fokuserade enbart på mig själv. Jag vet inte vilket intryck jag gav, men jag kände ändå att jag ville testa att ta iväg henne till tandläkaren.  Någongång ska jag ju börja jobba och fixar jag inte det här så fixar jag absolut inte att jobba.  När tandläkarbesöket var färdigt så lämnade jag av dottern på skolan och åkte hem. 

Ni vet under en förlossning när man har värkar, då har man fullt upp med att ta sig igenom värkarna, man är så inne i sig själv, och blir man störd så blir man nästan ett monster " men föd själv då!!!" .  Detta är det närmaste beskrivning jag kan ge om vad jag går igenom. När jag kom hem så kändes det som om syret var på väg att ta slut, och det var en ren befrielse att lägga sig i sängen, blunda och lägga en kudde över huvudet.

När jag vaknar igen så smattrar det på taket.  Helvetesvärken har gett sig men jag hade en konstig känsla i huvudet.  Tinningarna hade ingen känsel, och huvudet kändes som en hjälm av blåmärken, ömt och svullet. 

Jag blir mer och mer trött, trots att jag inte borde det. Spänningsvärken är värre än normalt.  Jag försöker att inte ta värktabletter när jag "bara" har huvudvärk men jag ska ju fixa att vara mamma också.  Inte nog med att den här skiten gör att jag inte kan träna eller jobba, men jag har ytterst lite tålamod med barnen.  Jag har blivit ljudkänslig, och är det hela tiden, inte bara när det är som värst.  Men nu har jag klagat nog för idag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...