Andra natten utan eller med väldigt lite sömn.

Jag har mått riktigt dåligt sedan i söndags, både psykiskt och fysiskt. 

Jag får flera perioder om dagarna nu där jag kallsvettas, darrar, får hjärtklappning, och blir riktigt, riktigt svag i benen.  Det gör sticker och gör ont i armarna, och så lite känningar i bröstet. 
Jag känner mig svimfärdig, men hinner oftast sätta mig eller ta tag  i någonting.  Det kan vara någon ny form av panikattacker jag får, som jag bara inte kan kontrollera.  Jag har haft panikattacker då och då sedan jag var tonåring, och brukar oftast kunna känna av och kontrollera det.  Men det här kan jag inte kontrollera. 

Nästa vecka skall jag till till kardiologen och det känns skönt. Förhoppningsvis kommer jag en gång för alla få reda på om det är något med hjärtat.  Förhoppningsvis.  Jag har också fått ont i vaden och foten. Troligtvis någon sträckning eller inflammation. Vet inte.

Jag har inte haft någon feber idag, men känner inte att jag vågar gå på spinning imorgon.  Sist jag spann eller spinnde ( hur säger man egentligen? ) så blev jag blå om hela rumpan    Och idag blev jag kapitalt slut bara jag sprang/lekte med hunden under ca 50 meter.  Därmot kommer jag köra ett pilatespass, som jag känner att jag behöver.

Hela den här sommaren har gått till spillo, och jag känner oro inför framtiden. Ena delen vill blunda för hela situationen, gå till bara till jobbet 1/9 när min sjukskrivning tar slut, andra delen...ja...jag kan ju knappt ta hand om mig själv.  Och nu känner jag bara en stor lust att sluta kämpa. Jag orkar inte. Jag orkar inte motarbeta min kropp hela tiden.  

I kombination med sömnbrist, smärta, och ja..panikattacker eller vad det är, så kände jag imorse att jag inte ville leva längre.  Jag vill inte dö heller.  Jag vill bara inte ha ont.  Jag vill bara inte behöva oroa mig för framtiden. 

Jag vill vara smärtfri, eller åtminstone så jag kan jobba. Men jag vill inte ens jobba. Jag orkar inte engagera mig i något.  Hela sommaren har gått ut på att överleva.  Jag har slösat bort en hel sommar!   Men jag vet inte vad jag vill heller. Om jag inte skulle jobba med mitt yrke....ja,ja...skit samma. 

Jag vet inte vad som händer i min kropp, men jag mäktar snart inte med längre. 

Bli inte för oroliga nu, jag har för mycket att leva för, för att göra nånting dumt.  Om en dag eller två, så kommer det kännas bättre igen.  Sömnbristen gör att jag har svårt att se saker klart.  Bara jag kommer igång med träningen så kommer allt bli bra.  Eller åtminstone bättre.  

Få se om jag kan förklara detta på ett bra sätt.  

Lördag var en bra dag, enligt min mobil åtminstone.  Jag har en lite app på min Iphone "Way of life".

I den har jag små kategorier som träning, helvetessmärta, sovit bra,  haft en bra dag.  Så för varje kategori klickar var varje dag i, och kan hålla koll på när jag haft h-e smärta, eller sovit dåligt.  Och haft en bra dag.  Överaskande ofta har jag klickat i att jag sovit dåligt, och att jag haft h-e smärta, men ändå haft en bra dag. 

Hur som haver, i lördags tränade jag, som jag redan skrivit om. 

Igår pirrade, och domnade det i kroppen på mig.  Jag misstänkte att det var biverkning av en av medicinerna jag äter.  Det är Propavan jag talar om.  Det gör inte att jag somnar, men att jag inte vaknar femtioelva gånger under natten.  Det är bland annat när jag får h-esmärtan på kvällen så tar jag isomningstabletter och dessa, för då somnar jag och vaknar inte. 

Men jag har inte varit eller känt mig helt ok sedan min konstiga svimningsepisod i fredags.  Det pirrar och vibrerar i armar, fingrar och läppar.  Det började cirkus en halvtimme innan min konstiga svimningsepisod.

Igår ringde dottern, som är på besök hos farmor,  jag såg att det var hon på displayen.  Klickade på svara, och det vart helt tomt i hjärnan.  Jag var helt tyst, innan jag lyckades få fram ett öhh....Dottern undrade om hon kommit rätt, och det hade hon ju.  Jag talade om för henne att jag glömde av vad jag skulle säga, och hon kontrade med "kunde du inte bara sagt hallå?" .    Sedan bad hon mig hälsa till pappa, och jag sa eller skulle ha sagt " jag skall hälsa till pappa".  Men jag fick inte fram orden rätt, försökte på olika håll " pappa ska hälsa till dig",  "du skall hälsa till pappa", "nej, hur säger man?! " 

Jag började gapskratta, och kunde knappt sluta.  Fick ge telefonen till pappan så fick hon prata själv. 

Och sådant kan ju hända.  På kvällen ökade pirringarna och domningarna, och jag tog ingen propavan.  Hade h-e smärta både igår kväll och imorse.  Såg framemot att spinna idag.

Men hade ovanligt ont i lederna och kändes obehagligt i kroppen, kallsvettades, och kände mig varm samtidigt.  Tog tempen och den visade på feber. 

Vid flera tillfällen har jag tappat ord idag,  dvs jag vet vad det är jag vill säga men det kommer liksom fel ur munnen.  Inga jätte grammatiska eller betydande fel, utan det låter väl mest ogenomtänkt eller slarvigt.  

Jag kan även känna mig så skakig och matt i benen att jag knappt kan stå på dem.  Det gör inte ont eller så....mer som att när man gett allt på löpbandet eller ett spinningspass, och snubblar ur salen. 

En del av mig känner sig lite orolig.  En annan del antar att det är biverkningar eller annan skit. Skit som skit liksom.  En del av mig vill ringa till neuro imorgon, samtidigt känner den andra delen att jag bara sjåpar mig.  Hur många gånger jag inte varit hos läkaren, hur många prover har jag inte tagit, som visat att jag är fullt frisk.  

Just nu läser jag boken "hjärnkoll på värk och smärta" som jag berättade om nedan.  Väldigt intressant, hoppas den kommer med matnyttiga råd också.

En nackdel när man ofta (läs alltid) har ont, värk eller smärta någonstans är att man blir dålig på att bry sig om när det gör ont.  Alltså det gör ju alltid ont, någonstans, och skulle man alltid bry sig om det så skulle jag lika gärna kunna be veterinären om en avlivningsspruta.  Sedan är det lite grann så att man blir härdad. 

För två-tre dagar sedan började det dra i höger vad. Det gjorde inte ont, utan den kändes mer sträckt. 

Igår så körde jag 30 minuters på Crosstrainern, och det kändes lite i början, men blev bättre ju mer pulsen steg.  Idag känns vartenda steg jag tar.  Det drar inuti vaden, men det gör ju inte ont.  Åtminstone i mina mått mätt, därmot går jag inte per automatik. 

Jag kan inte avgöra om det är muskeln som är spänd, eller om det är skenbensinflammation på G.

Nu sitter jag med TENS-aparaten och har elektroden på vaden.  Och det lindrar och känns skönt.  Jag hoppas att vaden slappnar av, för imorgon skall jag på spinning. 

Men jag tycker det är så svårt att veta var som är ofarlig och farlig smärta, bra eller dålig smärta.  

Värk och smärta  är ju egentligen kroppens sätt att tala om att något är fel. Ett varningstecken. Sluta med det du gör!   Men när smärtan är ofarlig likväl smärta alt extrem smärta, så gör annan smärta, kanske en smärta man upplever som mycket lindrigare, och ofarligare, vara tecken på en reell skada.  Något som bör uppmärksammas. 

Men hur ska man veta?  Hur skall man veta om smärtan blir bättre om man fortsätter,  eller om den blir värre....förrän det är försent.  För att man ignorerat smärtan, för att man upplevt värre, som visat sig vara ofarlig.  Detta tycker jag är jobbigt.  För hur vet man?

Igår fick jag hem två böcker i min brevlåda.

Ska bli intressant att läsa åtminstone den ena boken.  Den andra boken är mer till för inspiration när det gäller träning med balansbollen.

I eftermiddags bestämde jag mig att jag vill träna mer konsekvent nästa vecka. 

Nästa vecka och de tre följande veckorna ska jag gå  på följande pass;

Måndag; Spinning

Onsdag; Spinning

Torsdag; Kettlebell

Just kettlebell passet ser jag fram emot så att jag kan träna med min kettlebell hemma.  Fast jag undrar om det finns kettlebells på 2 kg  

Så imorgon tänker jag ta formbilder på hur jag ser ut nu, och sedan formbilder en gång varje månad.

Jag hade en otrevlig svimningepisod idag.  Jag och Sambon satt och tittade på teven.  Jag kände att det börjad domna och pirra i armnarna.  Kändes obehagligt.  Kändes även som om huvudet kändes väldigt...tryckande....är väl det ända ordet jag kan komma på.  Jag kunde inte klassificera det som huvudvärk eller smärta, bara väldigt tryckande.  När jag satt i stolen kände jag mig plötsligt svimfärdig, men inget hände.  Jag började massera mina armar eftersom de kändes obehagliga.  När filmen var slut gick jag uppför trappan, men tallriken ( jag hade ätit hemmagjort proteinglass), ställde tallriken på diskbänken när jag plötligt började hyperventilera.  Jag tvingade mig själv att dra långsamma andetag, samtidigt försvann benen under mig, och jag lyckades ganska kontrollerat sätta mig på golvet bredvid Akiro.   Han slickade mig, och försökte få igång mig, men jag lade mig ner på golvet ,  jag var inte vid omedveteande på något sätt, så därför var det inte en regelrätt svimnin.   Jag låg på golvet och hyperventilerade, samtidigt som jag försökte vara med långsam kontrollerad andning.  Mannen satt i källaren, och skulle inte höra mig.  

Jag låg  på golvet,  hjärtat slog som den övade för någon lopp, och jag hade förlorat all styrka.   Efter en stund lyckades jag ropa på dottern som kom, och inte hade väntat sin mamma liggandes på golvet.   Hon ropade på sambon som hjälpe mig upp på benen.   Forfarande känns min kopp inte helt okej alltså.  Armarna domnar, och händerna har jag inte mycket styrka i alls. 

Hände detta bara för att jag hade tänkt att träna nästa vecka?  Det behövs nog mer än så för att hålla mig borta.  Men jag har fått ett nytt mål med hunden.  Jag ska lära honom skall. 

När jag låg på golvet, oförmögen att roga eller resa mig upp så försökte jag få hunden att begripa att nu är det dags att skälla.   Men icke.  

Så mitt mål är att köra Kettlebell och spinning 3 ggr i 3 veckor.

Hundens mål är att lära sig skall under lika lång tid.  Undrar vem av oss som lyckas bäst.

Nu är det godnatt för mig och jag hoppas mina osammarbetsvilla armar ändrar sig under natten. 

Nu när jag går och lägger mig, så gör jag det med ilska, och äckel inför mig själv och min kropp. 

Den 27 juni började jag äta LCHF kost.  Det har inte varit jobbigt på något sätt.  Idag så var vi på ett köpcentrum, och jag hade redan innan bestämt mig för att äta sushi, som inte är LCHF.   Hur mycket skada kan det göra liksom?

Sushin var god,  efteråt ville mannen ha kulglass.  Jag hade kunnat säga nej, men jag har inte ätit glass under sommaren så jag tog en tre kulors glass med rån.  Jättegott det också. 

På kvällen blev det popcorn till en film.  Sedan hade det kunnat vara stopp, men det var som en dörr öppnats, och jag har frossat.  Jag har varit sugen hela kvällen.  Jag har inte haft något sug på en månad, men just idag när jag tillåtit mig själv att äta kolhydrater så öppnades ett sug som var så stort att jag inte kunde ignorera det.

Jag har gott i skafferiet, jag har öppnat kylskåpet, och frysen.   Till slut tog jag några skivor ost och lite proscutto skinka. 

Imorgon blir det strikt LCHF igen.  Magen är som en ballong, det ser ut som jag lagt på mig 10 kg på en dag.  Pruttar gör jag också.  Nästa gång jag äter sushi får det bli enbart fisken, för det här känns inte roligt.  

Jag tänker inte  ångra den här dagen,  men jag var oförberedd över att min kropp skulle reagera såhär. 

Nåja, en gång  är ingen gång, så det blir nya tag imorgon.  Egentligen är det inte gasigheten och ballongmagen som är det värsta utan suget som satt igång.  Jag vill bara stoppa i munnen, bryr mig inte så mycket om VAD det är. 

Tänk att kolhydrater kan skapa sådan osämja i kroppen. 

I morgon är en annan dag!