Andra natten utan eller med väldigt lite sömn.

Jag har mått riktigt dåligt sedan i söndags, både psykiskt och fysiskt. 

Jag får flera perioder om dagarna nu där jag kallsvettas, darrar, får hjärtklappning, och blir riktigt, riktigt svag i benen.  Det gör sticker och gör ont i armarna, och så lite känningar i bröstet. 
Jag känner mig svimfärdig, men hinner oftast sätta mig eller ta tag  i någonting.  Det kan vara någon ny form av panikattacker jag får, som jag bara inte kan kontrollera.  Jag har haft panikattacker då och då sedan jag var tonåring, och brukar oftast kunna känna av och kontrollera det.  Men det här kan jag inte kontrollera. 

Nästa vecka skall jag till till kardiologen och det känns skönt. Förhoppningsvis kommer jag en gång för alla få reda på om det är något med hjärtat.  Förhoppningsvis.  Jag har också fått ont i vaden och foten. Troligtvis någon sträckning eller inflammation. Vet inte.

Jag har inte haft någon feber idag, men känner inte att jag vågar gå på spinning imorgon.  Sist jag spann eller spinnde ( hur säger man egentligen? ) så blev jag blå om hela rumpan    Och idag blev jag kapitalt slut bara jag sprang/lekte med hunden under ca 50 meter.  Därmot kommer jag köra ett pilatespass, som jag känner att jag behöver.

Hela den här sommaren har gått till spillo, och jag känner oro inför framtiden. Ena delen vill blunda för hela situationen, gå till bara till jobbet 1/9 när min sjukskrivning tar slut, andra delen...ja...jag kan ju knappt ta hand om mig själv.  Och nu känner jag bara en stor lust att sluta kämpa. Jag orkar inte. Jag orkar inte motarbeta min kropp hela tiden.  

I kombination med sömnbrist, smärta, och ja..panikattacker eller vad det är, så kände jag imorse att jag inte ville leva längre.  Jag vill inte dö heller.  Jag vill bara inte ha ont.  Jag vill bara inte behöva oroa mig för framtiden. 

Jag vill vara smärtfri, eller åtminstone så jag kan jobba. Men jag vill inte ens jobba. Jag orkar inte engagera mig i något.  Hela sommaren har gått ut på att överleva.  Jag har slösat bort en hel sommar!   Men jag vet inte vad jag vill heller. Om jag inte skulle jobba med mitt yrke....ja,ja...skit samma. 

Jag vet inte vad som händer i min kropp, men jag mäktar snart inte med längre. 

Bli inte för oroliga nu, jag har för mycket att leva för, för att göra nånting dumt.  Om en dag eller två, så kommer det kännas bättre igen.  Sömnbristen gör att jag har svårt att se saker klart.  Bara jag kommer igång med träningen så kommer allt bli bra.  Eller åtminstone bättre.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...