Nu när livet är upp och ner, ibland med smärta så stark att döden känns som en befrielse, och ibland när inget vill sig så har jag ett hemligt verktyg.  Jag började med det för 1-2 år sedan, jag minns faktiskt inte.  Livet kändes inte värt och leva och jag hade ont ständigt.  Jag klagade hela tiden.  Det fanns inget jag kände mig glad eller tacksam över.   Jag hade läst en bok av Mia Törnblom och hon hade skrivit om en tacksamhetsdagbok.

Varje kväll skulle man skriva tre saker som man var tacksam över.   Och det var svårt att skriva.  I början blev det "Jag andas"  "jag åt"  "jag lever". 

Och jag kunde väl inte säga att jag var så tacksam över just de påståendena.  Men så småningom blev det "solen sken"  " jag var ute på promenad"  "mysstund med katten". 

Det blev lättare och lättare att se saker att vara tacksam och glad över i vardagen, även om det var pest.

Och det är pest nu.  Det känns som om min kropp har börjat införliva min helvetessmärta, till en kronisk regelbunden återkommande åkomma som inte har någon tanke på att lämna mig. 

Men idag är jag tacksam för att jag faktiskt tränade om än lite.

Just idag är jag tacksam för min dotter.

Jag är tacksam för min hund som är lika lat som jag en lat dag.  Jag behöver inte känna dåligt samvete för att han inte kommer ut tillräckligt ofta.

Jag är tacksam för att min kropp blir mindre.

Det är viktigt att hitta saker, händelser i vardagen som man kan känna sig tacksam över,  annars tar de negativa känslorna över.   Framför allt är jag tacksam över den här latmasken till hund.

Kortfattat;

Jag har haft kronisk huvudvärk sedan jag var 14 år.  Började få huvudvärk vid 11-årsåldern (när jag fick mens), och när jag var 14 år fanns den där ständigt.  Ibland bättre och ibland värre, men ständigt närvarande följeslagare. 

Vid 16 år, började jag käka panodil.  Apoteket fanns på vägen till skolan.

Jag har gjort utredningar på huvudvärken, jag har gått hos sjukgymnast, avslappning. akapunktur, dunkat skallen i väggen ( kortsiktigt det som hjälpt bäst 

Värktabletter blev mina vänner.  Ibland receptbelagda.

Inget hjälper, berättade jag för läkaren, redan vid 20-årsåldern, vilket var då migränen började bli mer frekvent förekommande. 

Självklart visste jag och vet fortfarande att man inte ska ta värktabletter. Och jag har gjort uppehåll, slutat med värktabletter, med sömnbrist, smärta som följd.  Men så har jag fått feber eller muskelinflammation, och då fått febernedsättande=värktabletter...och om igen.

Jag har inte haft någon riktig motivation att INTE ta värktabletter, för lindringen i smärtan har varit viktigast. Och när jag arbetade var det helt nödvändigt för att kunna arbeta alls. 

Nu har jag kommit igång med träningen. 

Men imorse kräktes jag.  Osäker på om det är magsjuka eller annan skit.  Först i eftermiddags åt jag, och jag har haft en satans huvudvärk.  En vanlig dag hade jag tagit en bamyl eller ipren, och så hade det varit bättre.

Men i helgen läste jag följande artikel:

Värktabletter ökar risken för muskelskador   

Och sedan hittade jag detta inlägget.

Främst är det detta som motiverat mig att faktiskt ta steget till att INTE ta fler värktabletter;

"Normalt sätt stimuleras proteinsyntesen kraftigt av träning där proteinsyntesen kan ligga flera hundra procent över basnivåer vid korta tidpunkter, denna effekt blir dock kraftigt förminskad vid använding av NSAID läkemedel vilket kan leda till försämrade resultat av träningen."

Jag tränade igår, och har ganska bra känningar i rumpan och låren. Och jag vill naturligtivs inte att den tiden jag tränar ska bli ineffektiv. 

Så förut när jag stod i valet och kvalet...antingen tar jag en Bamyl....eller så tränar jag. 

Jag tränade.  Inte högintensivt, och inte länge.

10 min ganska lågintensivt på Crosstrainern, men tillräckligt för att bli varm och svettig, sedan

10*3  hantelcurl (biceps)  3 kg på hantlarna.

10*3 hammercurl

10*3 enarms tricepspress bakom huvudet.  3 kg på hanteln, men det räckte och blev över.

Slutligen 10 reps stående  rodd med 8 kg kettlebell.

Jag gjorde allt i ett sträck, utan större vila.  Det tog ca 15 min totalt, svetten lackade...och när jag gick upp för källaren hade jag inte längre huvudvärk.  Detta är andra dagen helt utan värktabletter. 

Men min motivation är inte att sluta med värktabletter "för att det är dåligt" eller för att de "ger bivärkningar" eller för att de i förlängningen gör värken värre. 

Utan för att jag vill att den träning jag utför ska ge resultat, och jag har ätit värktabletter länge. 

Nu har huvudvärken kommit tillbaks, men inte i samma omfattning som tidigare.

Testar att blogga från mobilen. Får se hur det blir.