Direktlänk till inlägg 21 augusti 2012
Nu när livet är upp och ner, ibland med smärta så stark att döden känns som en befrielse, och ibland när inget vill sig så har jag ett hemligt verktyg. Jag började med det för 1-2 år sedan, jag minns faktiskt inte. Livet kändes inte värt och leva och jag hade ont ständigt. Jag klagade hela tiden. Det fanns inget jag kände mig glad eller tacksam över. Jag hade läst en bok av Mia Törnblom och hon hade skrivit om en tacksamhetsdagbok.
Varje kväll skulle man skriva tre saker som man var tacksam över. Och det var svårt att skriva. I början blev det "Jag andas" "jag åt" "jag lever".
Och jag kunde väl inte säga att jag var så tacksam över just de påståendena. Men så småningom blev det "solen sken" " jag var ute på promenad" "mysstund med katten".
Det blev lättare och lättare att se saker att vara tacksam och glad över i vardagen, även om det var pest.
Och det är pest nu. Det känns som om min kropp har börjat införliva min helvetessmärta, till en kronisk regelbunden återkommande åkomma som inte har någon tanke på att lämna mig.
Men idag är jag tacksam för att jag faktiskt tränade om än lite.
Just idag är jag tacksam för min dotter.
Jag är tacksam för min hund som är lika lat som jag en lat dag. Jag behöver inte känna dåligt samvete för att han inte kommer ut tillräckligt ofta.
Jag är tacksam för att min kropp blir mindre.
Det är viktigt att hitta saker, händelser i vardagen som man kan känna sig tacksam över, annars tar de negativa känslorna över. Framför allt är jag tacksam över den här latmasken till hund.
Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet. Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa. Jag har ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
5 | |||||
6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 |
12 | |||
13 |
14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
|||
20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 |
26 |
|||
27 | 28 |
29 |
30 | 31 |
|||||
|