Den här veckan har varit jobbig på flera sätt. 

Jag har upplevt blodbadet från...ja...mig själv då.  Mensen drar alltid fram det värsta ur mig, och kramperna är inte att leka med.  När det kommer samtidigt som feber och h-e smärtan så....då är man liten vill jag lova.

Jag har kommit till insikt att jag har drabbats av en depression.  Kanske inte så konstigt med tanke på det jag varit med om i sommar, men jag har tappat drivet. viljan och engagemanget. 

Jag kan ha ont, jag kan vara trött, men jag vill ändå saker.  Saker som jag kanske inte orkar, men som ändå är något jag vill.  Det drivet är borta. 

Jag vill inget. Det känns konstigt,   Om jag blev fysiskt frisk idag och inte behövde bekymra mig för smärta, värk eller svimning.....vad vill jag då?

Jag har alltid velat...jag har velat för mycket....men nu vill jag inget.  Jag blir trött av ingenting.  Jag tycker till och med det är jobbigt att vara med barnen.

Så på måndagen så vänder jag mig till psykiatrin igen.  Jag har inte haft kontakt med dem på flera år, men nu känner jag att jag behöver hjälp att komma vidare.  Träffa en psykolog,  få bearbeta mina känslor. 

Det finns bara en sak som jag känner att jag vill.  Ett enda driv....och det är det här med träningen.  Jag vill träna. Och jag vill tro att träningen får mig att må bättre än jag gör. 

På måndag åker min man iväg till Indien, och denna gången liksom de föregående gångerna har jag ambitionen att genomgå transformationen från tjockis till smalis.    De föregående gångerna har jag lyckats bli sjuk, men den här gången har jag bestämt mig för att inte bli sjuk.   

När han kommer tillbaka , när vi träffas igen i 2 september så ska jag vara ännu mer tonad och smalare.  Och med lite tur starkare.

Men jag måste få tillbaks mitt driv, för utan mitt driv har jag ingenting. 

God natt!