En nackdel när man ofta (läs alltid) har ont, värk eller smärta någonstans är att man blir dålig på att bry sig om när det gör ont.  Alltså det gör ju alltid ont, någonstans, och skulle man alltid bry sig om det så skulle jag lika gärna kunna be veterinären om en avlivningsspruta.  Sedan är det lite grann så att man blir härdad. 

För två-tre dagar sedan började det dra i höger vad. Det gjorde inte ont, utan den kändes mer sträckt. 

Igår så körde jag 30 minuters på Crosstrainern, och det kändes lite i början, men blev bättre ju mer pulsen steg.  Idag känns vartenda steg jag tar.  Det drar inuti vaden, men det gör ju inte ont.  Åtminstone i mina mått mätt, därmot går jag inte per automatik. 

Jag kan inte avgöra om det är muskeln som är spänd, eller om det är skenbensinflammation på G.

Nu sitter jag med TENS-aparaten och har elektroden på vaden.  Och det lindrar och känns skönt.  Jag hoppas att vaden slappnar av, för imorgon skall jag på spinning. 

Men jag tycker det är så svårt att veta var som är ofarlig och farlig smärta, bra eller dålig smärta.  

Värk och smärta  är ju egentligen kroppens sätt att tala om att något är fel. Ett varningstecken. Sluta med det du gör!   Men när smärtan är ofarlig likväl smärta alt extrem smärta, så gör annan smärta, kanske en smärta man upplever som mycket lindrigare, och ofarligare, vara tecken på en reell skada.  Något som bör uppmärksammas. 

Men hur ska man veta?  Hur skall man veta om smärtan blir bättre om man fortsätter,  eller om den blir värre....förrän det är försent.  För att man ignorerat smärtan, för att man upplevt värre, som visat sig vara ofarlig.  Detta tycker jag är jobbigt.  För hur vet man?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...