Den här veckan har varit jobbig på flera sätt. 

Jag har upplevt blodbadet från...ja...mig själv då.  Mensen drar alltid fram det värsta ur mig, och kramperna är inte att leka med.  När det kommer samtidigt som feber och h-e smärtan så....då är man liten vill jag lova.

Jag har kommit till insikt att jag har drabbats av en depression.  Kanske inte så konstigt med tanke på det jag varit med om i sommar, men jag har tappat drivet. viljan och engagemanget. 

Jag kan ha ont, jag kan vara trött, men jag vill ändå saker.  Saker som jag kanske inte orkar, men som ändå är något jag vill.  Det drivet är borta. 

Jag vill inget. Det känns konstigt,   Om jag blev fysiskt frisk idag och inte behövde bekymra mig för smärta, värk eller svimning.....vad vill jag då?

Jag har alltid velat...jag har velat för mycket....men nu vill jag inget.  Jag blir trött av ingenting.  Jag tycker till och med det är jobbigt att vara med barnen.

Så på måndagen så vänder jag mig till psykiatrin igen.  Jag har inte haft kontakt med dem på flera år, men nu känner jag att jag behöver hjälp att komma vidare.  Träffa en psykolog,  få bearbeta mina känslor. 

Det finns bara en sak som jag känner att jag vill.  Ett enda driv....och det är det här med träningen.  Jag vill träna. Och jag vill tro att träningen får mig att må bättre än jag gör. 

På måndag åker min man iväg till Indien, och denna gången liksom de föregående gångerna har jag ambitionen att genomgå transformationen från tjockis till smalis.    De föregående gångerna har jag lyckats bli sjuk, men den här gången har jag bestämt mig för att inte bli sjuk.   

När han kommer tillbaka , när vi träffas igen i 2 september så ska jag vara ännu mer tonad och smalare.  Och med lite tur starkare.

Men jag måste få tillbaks mitt driv, för utan mitt driv har jag ingenting. 

God natt!

Idag är jag feberfri igen.  Inte jättepigg, men tvingade ut mig på en 3,5 km promenad med hunden.  För en gångs skull ville han gå och jag hade inte hjärta att gå hem bara för att jag var trött.  Så jag satte på min runtastic-app och tvingade mig själv att gå minst 3 km.  Vilket jag gjorde. 

Måste påminna mig själv hur skönt det är att gå ut och gå, speciellt när man känner sig lite deppad.

Nu när jag har den här kroppen som jag har så har jag fört lite dagbok, när jag tränar, vad jag tränar, hur jag mår, när jag har h-esmärtan, när jag sover dåligt och när jag är sjuk (alltså feber, kräks osv)

Och ett mönster jag har sett är att när jag har tränat styrka, och främst ben, alltså muskelträning, då får jag feber dagen efter.  I onsdags tränade jag ganska hårt, och fick vänta ett bra tag innan jag kunde gå uppför trappan, och jag fick vänta ännu längre innan jag kunde gå och duscha. 

Och igår hade jag feber, muskelvärk, huvudvärk, matt och dann.  Samma sak veckan dessförinnan, då hade jag också tränat styrka, och feber dagen efter under två dagar.

När jag tränade på gymmet fick jag också feber efteråt.  Varför? 

Jag vill verkligen träna, och jag tycker om känslan när " jag orkar inte, bara 10 till", och det kommer så mystiska ljud för varje gång jag går upp från knäböj, eller när jag gör utfallet...ja..ni förstår.  

Men det är inte kul att få feber dagen efter!

Dels så får man ju inte träna under de dagar man har feber, vilket jag i och för sig, inte orkar heller,  men dagen efter....som idag, när jag känner att jag skulle kunna tvinga mig, pressa mig....så får jag råden att inte träna.

Men jag har bestämt mig för att ge styrketräningen minst 2 månader. Är kroppen lika osamarbetsvillig även i oktober så får jag väl överväga en annan träningsform än just muskelträning.  För kroppen reagerar inte alls på samma sätt om jag kör 30-60 min cardio....av någon anledning.  Då kan jag få ont, träningsvärk, men ingen feber. Inte samma sjukdomskänsla.  

Från det ena till det andra.  Nu har jag varit hos hjärtspecialisten, cardiomottagningen, och även om de inte tyckte att mina svimningsymtpom, hjärtklappning, yrsel, lät symptomatiskt för just cardio, bestämde de sig för att ta det säkra före det osäkra, och jag ska få genomgå en 48-timmars EKG , och då ska jag träna, och gärna försöka provocera fram en svimning....eh...hur nu det ska gå till.  Jag ska även få göra ett TILT-test.

Och så ska man göra ett ultraljud på hjärtat,  efter det så ska man kunna konstantera en gång för alla att det inte är hjärtat....eller att det är pga hjärtat.

Det händer ju ganska ofta att jag får stickningar kring hjärt/bröstområdet, och det vore skönt att utesluta hjärtat och faktiskt kunna träna hårdare än vad jag gör pga att jag är lite orolig för att det kan vara hjärtat som bråkar. 

 Feber är namnet på boken jag läser och feber är namnet på tillståndet jag har.

Jag vaknade imorse med att kräkas,  och ha ett mellanting mellan migrän och helvetesmärtan, och tro mig, ingen av dem är trevliga att ha.  Som grädde på moset fick jag mensen denna vecka också .  Jippe! Säger man då. 

Att ha träningsvärk i magen, samtidigt som man har mensvärk av helvetet i magen och det sipprar liksom....Blä:(

Inte roligt att vara jag idag.  Huvudvärk, och ont i magen, och dessutom som om vi inte har skoj  nog. Feber! 

Feber som gör att jag inte får träna, feber som gör att jag har mer ont än jag vill.  Vän av ordning, kunde ju tycka att jag fått mitt de 3-4 dagarna jag hade feber förra veckan?  Men så blir det inte. 

Jag faller, men reser mig igen, hela tiden.  Om och om igen.  Tills ni tröttnar på mig. 

Jag har börjat den här veckan.  I måndags tränade jag motvilligt rumpa och lår, enligt ett program på min mobil. Kändes men inte tillräckligt.  Idag när jag började känna huvudvärken komma dragandes så hade ett av två val, ett var att ta en tablett och gå och lägga sig.  Två var att gå ner och träna trots värken.  Jag valde nr två.

Jag gick ner till källaren,  körde crosstrainer i 10 minuter.  Jag hade först tänkt köra i 30 minuter men valde om och körde istället 4 set knäböj, splitsquat,  Jag körde hipraise

Hur som haver så vad denna stryrkan jag gjorde ju nogot av det blästa jag gjort hittisl. 

Jag gillar att träna rumpan  och ben,  Och den här gången så kunde jag knappt stå på benen

I morgon så har jag ett a) kettlebellspass eller så  tränar jag över kropp. Vi vår se hur det blir imorgon för mina ben gör ont och bränner.    Men det blir bra.  Snart! 

Men jag har tränat i lördags, och idag......det är bra. Mer än bra.

Alltsom sommaren håller på att gå mot sitt slut, och jag en av mina värsta somrar någonsin, så försöker jag utarbeta någon form av plan så jag kan gå vidare.  Smärtmässigt kan det inte bli så mycket värre, och efter att ha läst två böcker så har jag insett att troligtvis bara finns ett enda botemedel eller hjälp för mig att komma vidare i min smärthantering.

Det är rörelse. Träning.

Så jag tänker den tid jag har kvar av min sjukskrivning, 3 veckor, ägna tiden åt att träna.  Så länge jag inte har feber eller ont i halsen, så tänker jag träna. 

Målet med träningen är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt. Fast det är en välkommen bonus, därmot att minska midjeomfånget med 10 cm. 

Öka min styrka. 

Två dagar i veckan träna överkropp och två dagar i veckan träna ben.  Och två dagar i veckan jogga/springa.

Inom en månad lär jag veta om det är är något som är bra för min kropp eller om det är dåligt.  Det är troligt att min värk blir värre med styrketräning, men  förhoppningsvis blir bättre i slutändan.  

I lördags tränade jag för första gången på en vecka.  Väldigt lätt styrketräning.

Jag använde min bodybar och justerade tyngden med att vira på banden.

Jag körde 3 set med 10 repetioner, men är osäker på om det var rätt nivå.  Vissa övningar bliv jag jätteslut av, som att träna armarna, biceps,triceps, medan jag hade kunnat göra 2 ytterligare set benböj till.

Jag har börjat studera övningar mycket nogrannare nu och ska försöka lägga upp ett program som jag även kan köra hemma, så jag inte är beroende av gymmets grejer. 

Jag har även tagit formkort på hur jag ser ut nu, och i början av september ska det bli intressant att se om det är någon skillnad alls.

Tyvärr är det bara träningen jag känner att jag fått en nytändning i.  Med lite tur kanske resten löser sig när jag kommer igång med träningen.  Än så länge har vi ingen svar på min h-e smärta eller hur den kan behandlas.  Något har den ändrat karaktär också....eller om det är jag som har gjort det. 

Men jag upplever inte att den kommer så pang på längre.  Det är nästan att jag kan känna av att det är på gång, och mentalt förbereda mig på smärtan. 

Jag är inte heller helt utslagen längre.  Jag kan gå på toaletten utan att tuppa av.  Jag kan gå upp och dricka. Jag kan till och med svara när någon frågar mig något. 

Det kommer inte heller varje dag.  Den här veckan bara 3 av 7 dagar.  Å andra sidan har den vara halva nätter och förmiddagar. 

Men träningen hoppas jag att både min generella värkproblematik och h-e smärtan kommer bli bättre,  och att sömnen kommer bli bättre. 

Min ambition nu inför hösten är att jag kommer in i en bra rutin med träningen, så att jag inte blir sjuk hösten/vintern igenom som jag brukar bli.  När det blir kallt brukar smärtan bli ännu värre, och  det är inte ovanligt att jag inte kommer upp ur sängen kalla vinterdagar.  Men än är det inte vinter. 

Nu börjar nedräkningen.

Jag kan inte minnas att jag någon gång vaknat pigg. Utsövd.

Kanske när jag var liten.  Jag minns inte.  Men i det liv jag kan minnas tillbaka så har jag aldrig vaknat utsövd.

Jag har aldrig vaknat  och känt "åh vilken härlig dag" och svingat mig upp ur sängen.  Snarare är jag ett monster, och förblir det fram tills runt 10-tiden. 

Jag har inte heller minnen av att lätt kunna somna.  Att gå och lägga sig har, vad jag kan minnas, inneburit väntan. Vänt och vritt sig. Blundat, och väntat på sömnen.  När alla andra i familjen sover sött, och man är den enda som är vaken.  Man vet att man måste upp tidigt på morgonen, till skolan eller jobb. 

Därmot, när jag väl somnat, så har jag sovit.

Så kom barnen. Tripp trapp trull.  Ingen av våra barn tyckte sömn var speciellt nödvändigt.  4 år med 3 timmars upphuggen sömn, och ytterligare 2 år med 4 timmars sömn.  Då kunde döda för att få sova.

Sedan när yngsta barnet var 4 år, så började han sova.  Men kunde jag somna?  Nä...

Somnade jag så vaknade jag av minsta lilla, något barn som gnällde,  snarkningar, eller bara att man behövde kissa.  Att det ska behöva ta 4-5 timmar innan man somnar....det är inte SÅ många timmar på en natt.

Jag kan inte sova.  Jag vill sova.  Jag är trött.  Jag behöver sova. 

Men min kropp kan inte vara still. Benen hoppar och far. Och skulle jag slappna av så mycket att jag nästan somnar så vaknar jag vid de muskelryckningar som sker när kroppen slappnar av.

Den här veckan har jag sovit 9 timmar.  6 timmar igår natt. 

Och ytterligare 3 timmar fördelat på de två föregående dygnen.  

9 timmar upphuggen sömn under 5 dygn.  

Att jag inte kan sova motarbetar min övriga hälsa. Sömnbristen gör att det är svårare att gå ner i vikt, svårare att hitta energin att träna, man mår illa.  Jag lovar att jag är en bättre bilförare efter ett par glas vin än jag skulle vara imorgon.  Fast det är inte förbjudet att köra bil med sömnbrist i kroppen,  bara att köra bil med alkohol i kroppen.

Nu ska jag försöka gå och lägga mig.  Den här sommaren har det varit så varmt.....och på vintrarna för kallt.

Det är inte de perfekta förutsättningarna jag har till en bra sömn.

För varmt eller för kallt.

För ont.

Det är mig barnen väcker på natten om de vill något.  Och väcker de mig inte vaknar jag ändå om de går på toaletten, eller dricker vatten.  Eller om mannen dricker vatten. Eller snarkar.

Men nu är det bara 3 dagar kvar utan sömn.  Sedan får jag sova ungefär tre dagar, en vecka. Alltid något.

God natt!

Fortfarande sjukt här. Ingen direkt feber men matt och svag.  Och början till halsont:(

Jag har ett envetet chipssug idag.  Kan vara för att jag inte orkat äta så mycket.  För att inte falla för suget så tänker jag på vad jag åstadkommit.  Våren 2011 gick jag upp 15 kg på 3 månader.  Sedan gick jag upp ännu mer.  I oktober-november 2011 vägde 99,9 kg.  Jag blundade för vikten, men att nästan ligga på 100 kg. Det var för mycket även för mig. 

Mitt midjemått låg på 110 cm.  Då.

Jag vägrade köpa nått skärp, utan drog in magen för att kunna knäppa skärpet på yttersta hålet.
Det behöver jag inte göra nu.

Jag har minskat 20 cm runt midjan.  Jag märker det inte själv. Tycker fortfarande jag är tjock.  Det är jag ju, men jag kommer aldrig mer bli tjockare än jag är nu.  Och aldrig mer som jag var då.  Hur sjuk och oaktiv jag än blir.  

Min ambition är att så fort jag blir frisk (från febern alltså)  och jag kan börja träna igen, så ska styrketräning bli en större del av träningen.  Så jag kan forma om kroppen.  Men först behöver jag alla piggelin och friskbaciller jag kan få.  

Jag mår mycket bättre idag!  Inte fysiskt men psykiskt.  Dels så fick jag en positiv överaskning imorse när jag vägde mig. 

Jag ställde mig på vågen som visade 87,8 kg.  Lite irriterad blev jag för att jag gått upp ett hekto. Sedan ställde jag mig på vågen igen, och såg att det stod 87,8 och inte 88,7 kg som det stod förra veckan.  Så trots absolut noll aktivitet så fortsätter jag gå ner i vikt.

Jag fick en step up-bräda idag, men har inte kunnat inviga den.  Jag har haft feber idag också....och nu på kvällen kom jag på att jag har snaskat smärtstillande både igår och idag, och de är febernedsättande.  Så troligtvis är jag sjukare än jag trodde jag var. Inte så konstigt att jag mått dåligt, utan de smärtstillande skulle jag troligtvis ligga på 38-38,5, vilket är närmare nära döden för mig. 

Den indviduellt temperaturen i kroppen är ju olika på olika människor. Jag vet inte hur många gånger jag fick hem min yngsta son när han gick på dagis för att han hade feber.  Men det visade sig att han hade 37,7 i mormaltemperatur,  lite aktivitet så blev det lätt över 38 grader utan att han hade feber. 

Jag å andra sidan ligger på 36,7 i normaltemp.  Vilket innebär att jag känner mig lätt febrig redan vid 37,2,  jag känner mig sjuk och rejält påverkad vid 37,5, och nästintill död om jag hamnar på runt 38. 

Så kan det vara!  Mitt dåliga mående har fått sig förklaring, jag har fått någon form av virus eller infektion, känner det i ögonen.  Brukar alltid få ont i ögonen när jag är på väg eller är sjuk.  Det känns jobbigt att blunda, känns jobbigt att titta och röra på ögonen. 

Nu har jag ju iofs inte sovit mer  än 4-5 timmar på nästan 3 dygn heller, så.....

Inatt hopppas jag få sova. Och jag vill ha piggelinbaciller så jag blir frisk och kan komma igång med träningen igen.

Nya tag!