Varför är det så svårt att acceptera sig själv? 

Som den man är? 

Som man ser ut?

Accepterar ni er själva som ni är?

Jag arbetar mycket med mindfullness nu, för att hantera smärtan. För att hantera livet.

Jag har inga värktabletter som funkar, och jag har testat de flesta vanliga smärtstillande. Förutom morfinsprutor så är det just mindfulness som fungerar bäst.

Då försöker jag möta smärtan istället för att mota bort den.  Och någonstans i smärtan, eller i kroppen, så finns det något som känns bra. Eller något som jag kan hantera. 

Min huvudsmärta som vanligtvis uppträder på morgonen, eller någon gång på kvällen, känns som pistolskott i pannan ovanför ögonen. Först ett på höger sida, sedan ett på vänster sida, kulorna exploderar sedan i skallen som i ett fyverkeri för att sedan ebba ut. Sedan upprepas det, om och om igen.  I flera timmar.

Det fanns en period som jag på allvar funderade på att avsluta alltsammans.  På grund av smärtan.

Men så hittade jag denna boken:

Med dess hjälp hittade jag tillbaks, och fick verktyg att bemöta smärtan.  Och jag kom på att huvudsmärtan är som förlossningsmärta, den kommer i vågor.  Det är som ett värkarbete...fast inne i huvudet.  Och när explosionen kommer så föreställer jag mig, just ett färgglatt fyverkeri. 

Under pausen, när fyverkeriet ebbat ut, så finns tid att djupandas och förbereda för nästa pistolskott och fyverkeri.

Jag är glad att jag har hittat denna metoden. 

Men jag har svårt att acceptera att jag inte orkar, att jag inte kan. 

Jag vill så gärna göra så mycket.  Men med det mesta jag gör så måste jag vila emellan åt. 

Går jag ut med hunden måste jag lägga mig ner när jag kommer hem.

Efter att ha ätit måste jag lägga mig ner.

Efter att ha plockat ur disken måste jag lägga mig ner.

Jag hittade en bra beskrivning på Youtube, av vad jag många gånger upplever.

Rent förnuftsmässigt så förstår till och med jag att med den smärtan jag mer eller mindre alltid går omkring med och med den mentala trötthet, eller hjärndimma som jag säger, så är det inte konstigt att jag inte orkar, och inte kan allt jag vill och bör.  Men jag har jättesvårt att acceptera detta. 

Så fort jag orkar så försöker jag pressa mig själv, så att jag kan må bra i mig själv, och känna mig duktig.  Ofta med feber, halsont, och ännu mer smärta som resultat.

Nu pågår letandet efter träningsformer och aktiviteter som jag orkar göra, som inte gör mig sjuk, men som ändå gör att jag kan känna mig stolt över mig själv. Att jag gjort något. 

Idag har jag tränat efter denna videon på youtube.   Lätt, kort pilates som ändå kändes under tiden. 

Men att det ska vara så förbaskat svårt att känna stolthet över den man är och inte det man gör. 

Men arbetet går vidare, med mindfullness och acceptans.

 

Sara

18 april 2013 13:47

Jag tycker du är grym! Du ifrågasätter och kämpar och försöker hitta en väg i den här omöjliga situationen!

Har du sett de här filmerna om hur man lägger upp träningspass och använder pulsklockan?
http://vimeo.com/26783830
Det är samma video som jag har skrivit ner o översatt här:http://medanlivetpagar.blogspot.se/2013/03/pacing-by-numbers.html

Kram

http://medanlivetpagar.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...