Igår var jag hos neurologen. Tanken var först att han skulle remittera mig till ME-enheten i Danderyd. Men de har tydligen intagningstopp, och chansen att de skulle ta emot mig som utomsocknes är tydligen väldigt liten. Obefintlig, som han sa. Därmot berättade han att jag uppfyllde alla kriterier för ME. Det var några prov han ville jag skulle göra igen, för säkerhets skull, men om dessa visar sig vara normala, så har vi uteslutit allt, och då kommer han ställa diagnosen ME.

Han berättade att ME-diagnosen är kontroversiell, och att den delat läkarna i två läger, en del som tror på att det är en riktig diagnos och ett riktigt medicinskt problem, och en del som menar att det beror på lathet och kanske psykiska problem. 

Nu har ju jag fördelen att psykiatrin har talat om för mig att det inte finns någon psykisk diagnos som de symptomen jag har. 

Och nu då?  Det finns ju ingen riktig bra behandling, utan det gäller att lyssna på kroppen. Neurologen menade att jag ska undvika göra sådant som gör mig sämre, och lyssna på kroppen. Och ha tålamod.

Tålamod!!!  Jag har adhd (också) och det existerar intet tålamod hos mig.  Jag tycker jag varit tålmodig nog under ett år.   Utredningen är väl inte helt avslutad än, men tja.....vad ska jag säga.

Svimningarna går inte att göra något åt. Det är bara att undvika sådant jag vet förvärrar yrseln.  Och det är ju också stress, tidspress och om jag gjort för mycket.  Sedan kan jag ju svimma ändå...utan att se någon anledning till det.  Jag behöver inte ens vara yr.

Så vad händer då?  Hur länge accepterar FK att jag är sjukskriven? 

Imorgon skall jag på anställningsintervju.  Jag ombokade den jag hade i måndags.  Jag vill ju jobba. Jag vill ju...ja vara frisk.   Jag är inte 38 år än, och jag är mindre pigg än pensionärerna. 

Sjukersättning?  Jag vet inte.  Jag vet liksom ingenting. 

Jag vet bara att ME;n är kronisk. Liksom Fibron.   Smärtan har jag i någon mån lärt mig hantera, även om det kommer perioder då smärtan är så illa att jag nästan gråter.  Ohanterbart.

Men brist på ork, den är värre.  Att ha motorstopp när man är på väg någonstans.  Det är liksom så det känns i kroppen, som om man får motorstopp.  

Någonstans hade jag väl hoppats att de skulle hitta något fel på sköldkörteln, eller att psykiatrin hade sagt att....ja du har en svår depression.   Något som gått att behandla, som gjort mig piggare och friskare.

Nu....neurologen beklagade över att det var så här.  De vill ju också hitta något, något som går att behandla. 

Jag får smälta det här, och är glad för att jag har tid hos psykologen imorgon.  Hur går jag härifrån?  Jag vet inte.