I närmare en vecka har vi haft svärmor på besök.

Det har varit omväxlande kul, skönt och jobbigt. 

Jag har haft väldigt tur, för jag älskar min svärmor.

På många sätt har jag bättre kontakt med henne än min egen mamma. 

Men hur mycket jag än tycker om min svärmor så är det en anspänning, och jag vet inte om det är den som släpper nu.  Svärmor har hjälpt till att städa, och laga mat, så på det sättet har hon avlastat. 

Men jag har inte kunnat, eller känt att jag kunnat, vila mig i den mån jag kanske borde gjort.  Jag har ju hållit svärmor sällskap mycket, och bara hållit mig undan när jag absolut inte orkat. 

Jag har ändå haft mer ont än normalt, och då tänker jag inte på huvudsmärtan, utan snarare kroppen.

Igår så lade jag mig tidigt och somnade. Sov stenhårt i 14 timmar, och hade kunnat sova ännu längre om jag inte behövt gå upp för att gå ut med hunden.  Trots blå himmel och fint väder orkade jag inte gå längre än  1 km.

Efter att ha vilat i flera timmar behövde hunden ut igen.  Jag laddade med peppande musik, vädret var helt fantastiskt.  Men 1 km i sköldpaddsfart var vad jag mäktade med.
Och det kändes som om kroppen gick på tomgång.  

Jag skulle planterat om några blommor, men inte ens det har jag mäktat med.  Har jag inte varit ute med hunden, så har jag legat i sängen och läst, surfat eller blundat. 

Det känns som om jag skulle kunna somna tidigt idag igen.  Jag är helt slut, vare sig jag vill eller inte.

Men förhoppningsvis är jag tillbaks imorgon eller på måndag igen och gasar...och får motorstopp.  Någongång lär jag mig väl hur man saktar in och stannar försiktigt.  Men där är jag inte än.   Imorgon är en annan dag.