Varför är det så svårt att acceptera sig själv? 

Som den man är? 

Som man ser ut?

Accepterar ni er själva som ni är?

Jag arbetar mycket med mindfullness nu, för att hantera smärtan. För att hantera livet.

Jag har inga värktabletter som funkar, och jag har testat de flesta vanliga smärtstillande. Förutom morfinsprutor så är det just mindfulness som fungerar bäst.

Då försöker jag möta smärtan istället för att mota bort den.  Och någonstans i smärtan, eller i kroppen, så finns det något som känns bra. Eller något som jag kan hantera. 

Min huvudsmärta som vanligtvis uppträder på morgonen, eller någon gång på kvällen, känns som pistolskott i pannan ovanför ögonen. Först ett på höger sida, sedan ett på vänster sida, kulorna exploderar sedan i skallen som i ett fyverkeri för att sedan ebba ut. Sedan upprepas det, om och om igen.  I flera timmar.

Det fanns en period som jag på allvar funderade på att avsluta alltsammans.  På grund av smärtan.

Men så hittade jag denna boken:

Med dess hjälp hittade jag tillbaks, och fick verktyg att bemöta smärtan.  Och jag kom på att huvudsmärtan är som förlossningsmärta, den kommer i vågor.  Det är som ett värkarbete...fast inne i huvudet.  Och när explosionen kommer så föreställer jag mig, just ett färgglatt fyverkeri. 

Under pausen, när fyverkeriet ebbat ut, så finns tid att djupandas och förbereda för nästa pistolskott och fyverkeri.

Jag är glad att jag har hittat denna metoden. 

Men jag har svårt att acceptera att jag inte orkar, att jag inte kan. 

Jag vill så gärna göra så mycket.  Men med det mesta jag gör så måste jag vila emellan åt. 

Går jag ut med hunden måste jag lägga mig ner när jag kommer hem.

Efter att ha ätit måste jag lägga mig ner.

Efter att ha plockat ur disken måste jag lägga mig ner.

Jag hittade en bra beskrivning på Youtube, av vad jag många gånger upplever.

Rent förnuftsmässigt så förstår till och med jag att med den smärtan jag mer eller mindre alltid går omkring med och med den mentala trötthet, eller hjärndimma som jag säger, så är det inte konstigt att jag inte orkar, och inte kan allt jag vill och bör.  Men jag har jättesvårt att acceptera detta. 

Så fort jag orkar så försöker jag pressa mig själv, så att jag kan må bra i mig själv, och känna mig duktig.  Ofta med feber, halsont, och ännu mer smärta som resultat.

Nu pågår letandet efter träningsformer och aktiviteter som jag orkar göra, som inte gör mig sjuk, men som ändå gör att jag kan känna mig stolt över mig själv. Att jag gjort något. 

Idag har jag tränat efter denna videon på youtube.   Lätt, kort pilates som ändå kändes under tiden. 

Men att det ska vara så förbaskat svårt att känna stolthet över den man är och inte det man gör. 

Men arbetet går vidare, med mindfullness och acceptans.