Jag känner att jag skulle behöva så många åsikter och funderingar av er som möjligt.  Så känn er välkomna att kommentera!

De två sista dagarna har jag varit ute och joggat på förmiddagarna.  Jag vet egentligen inte hur och varför jag började.   I tisdags satte jag på mig träningskläder med avsikten att jag skulle yoga efter att jag varit ute och kissat hunden.  Men av någon anledning började jag jogga.  Och konstigt nog orkade jag jogga längre än vad jag vanligtvis orkar gå.  Imorse likadant.  På två dagar har jag joggat nästan 5 km. 

När jag kommer hem har jag duschat, sedan har jag somnat.  Vaknar 1-2 timmar senare och har då lätt feber, ont i halsen, frossa varvat med svettningar. 

Om jag vaknar och kommer känna mig frisk imorgon har jag ingen aning om, men OM jag känner mig frisk imorgon....så finns chansen att jag gör likadant.

Jag vet inte om det är åt helvete dumt av mig att motionera när jag blir sjuk av det.   Men jag blir lika dålig av att åka och storhandla, eller åka till läkaren, eller bara promenera till affären. 

Jag känner mig väldigt kluven.

Jag mår bra när jag springer....eller springer och springer.  Jag ser väl ut som en trebent elefant, men jag är inte yr när jag springer...eller joggar...eller vad man nu vill kalla det.   Jag bara är.  Jag bara är tills jag sätter nyckeln i låset hemma.  
Jag har inte rört mig på ett halvår och det kändes väldigt förvånande att jag kunde. Och orkade.  

Och nu sitter jag och fryser...låggradig feber, dovt ont i hals och bröst.  Men klarare i huvudet. 

Jag kan inte fråga läkarna om det här.  Jag kan inte heller lyssna på min kropp.  Jag kan inte heller lyssna på mitt sinne.

Smärtorna:  Smärtan jag får efter att ha sprungit är mycket snällare, vänligare och uthärdligare än den jag normalt har.  Smärtan man får av förslappade muskler.  

Innan allt det här började så vann jag över fibromyalgin genom träning.   När yrseln, svimningarna och framför allt influensakänslorna efter träning började så kom fibrosmärtorna tillbaks flera gånger om.

Jag är inte utredd för ME, men ME/CFS är en av teorierna om mitt tillstånd.  Alla andra sjukdomar, funktionshinder etc blir bättre med motion.  Men just ME/cfs så kan man alltså bli sämre.  Mycket sämre.

Ni kan läsa mer om ME/CFS här: http://rme.nu/om-me-cfs

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.  Jag lägger mycket hellre min energi (och hundens ) på en 30 minuters joggingrunda, och sedan sover halva dagen. 
Det enda läkarna säger är : träna inte med ont i halsen och inte med feber.   Infektionsläkaren sa att det inte är farligt för mig att träna, men jag måste prioritera vad jag vill orka och vad det är värt.

Hjälp mig bena ut vad som är farligt och vad som är bra för mig.  För hela min själv säger att detta är bra!  
Jag vill leva i nuet. 

Jag vill må bra i detta nu! 

Vad tycker ni jag ska göra?  Leva i nuet och göra det som känns bra NU.  Eller bör jag tänka på konsekvenserna, oavsett vad de månde vara?   Jag behöver era kommentarer!  Input, feedback, please!

 

Catrin

10 april 2013 22:22

Gå på magkänslan!

 

Nilla

11 april 2013 10:24

Tycker du ska försöka lyssna på kroppen och känna efter hur du mår efter dina joggingturer. För min del betyder halsont, feber och frossa att jag tagit ut mig för mycket men vi är alla olika.
Jag har i flera år pushat mig själv för hårt och bara blivit sämre i min ME, det ångrar jag nu men gjort är gjort.
Var rädd om dig <3

http://mittlivmedme.blogg.se

 

mariellejohnsson

13 april 2013 20:09

Åh herregud vad svårt! Går det att göra nån mix av det hela? Att du springer men inte fullt så mycket att du tar ut dig så? Även om du inte känner att du måste sluta när du springer såå kanske du ska göra det i alla fall? Larm på telefonen när det är dags att vända?
Kramar om!

http://mariellejohnsson.wordpress.com

 

Sara

14 april 2013 15:27

Ja, vad svårt! För mig kom kraschen när jag hållit på några månader och försökt hålla igång trots halvfeber och allt, ja du vet, du har ju läst ... Då blev jag ju mer eller mindre liggande i ett par månader, och nu, närmare ett år senare, kan jag ju fortfarande inte göra en sån sak som att gå på bio, gå och klippa mig eller hämta barnen efter dagis/skola.
Å andra sidan finns det inget som bevisar att det var just mina powerwalks som gjorde det, det kan lika gärna ha varit att jag försökte plugga heltid med hjärndimma. Eller nåt annat.

När det handlar om pacing brukar man ju först försöka hitta en baseline vilket är "så här mycket klarar jag UTAN att få symtom efteråt". Sen kan man försöka öka 5% i två veckor, sen ytterligare 5% i två veckor. Om du utgår från den modellen, vad klarar du av på en dag då?
Gå upp, skicka familjen till skola etc, vila, gå 200 meter med hunden med puls under 100, vila, äta lunch, vila, gå 200 meter med hunden, vila, etc. ?
Om du sätter upp ett schema som du tror är rimligt och sen följer det i en vecka eller två (ifall du kraschar ska du förstås lyssna på det och sänka nivån) och sen när du hittat balans så kan du höja. Men att göra som nu och köra på, sen krascha, sen köra på igen, det låter läskigt om det verkligen är ME du har -vilket ju är troligt. Då kan det vara bättre att du kör ultraförsiktigt tills du fått en
ME-utredning. Och på det här sättet så får du ju svart på vitt vad du tål under just den här perioden, det kan ju vara bra att visa upp för läkarna.
Funkar det för dig att vara så diciplinerad? JAg har själv svårt för det, men alla är vi ju olika ...
Kram S

http://medanlivetpagar.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...