Vårkänslor är inte något man ska ha när man har ME och Fibrokropp.  

Igår fick jag för mig att cykla.  Först cyklade jag med dottern en liten sväng. Bara 3 km, och sedan cyklade jag med hunden 1,5 km.  Det räckte för att jag skulle känna mig varm och vinglig på kvällen. 

Idag tycker jag inte att jag gjort något alls,  men jag har plockat och dammsugit i köket, och sovrummet.  Jag gick även HELA 1,5 km med hunden.  

Det räcker tydligen för att jag ska bli sjuk.  Febern har kommit och gått under eftermiddagen. Ont i huvudet, och ont i ögonen. Och då tycker jag faktiskt ändå inte att jag har gjort något.  Pulsen har gått över den rekommenderade lågintensititen.  Pulsklockan tycker tydligen att jag tränar på medelhög nivå alltsom oftast.

Neurologen ansåg att pulsklockan var ett bra hjälpmedel och att jag skulle försöka hålla mig på så låg  puls som möjligt.   Eh...hur går det till?  Ut och gå med hunden då peakar klockan på medelhög puls på en gång.  Ut och cykla...samma visa.....hänga upp tvätt...ja då är jag uppe på nivå 3 på pulsklockan.  

Anledningen till att jag ska försöka hålla så låg puls som möjligt är för att inte provocera fram en krasch....vilket jag lyckats göra helt omedvetet nu.  

Jag ska bokföra det jag gör, och konsekvenserna det får.   Psykologen menade att om det är något som ger mig stort nöje och tillfredställelse så kan jag göra det även om jag vet att jag kraschar.  Men då måste kraschen vara värd det. 

Jag har inte yogat eller tränat pilates på en vecka till förmån för uteverksamhet som att cykla med hunden eller promenera med hunden.  Men jag får nog prioritera om, och göra min yoga åtminstone 3 ggr i veckan, för det känns i ryggen att jag inte gjort några övningar.  Hela tiden är det dessa jäkla prioriteringar!!

Ska jag yoga 15-30 minuter, då får jag prioritera bort en hundpromenad.

Vill jag cykla, då får jag får jag prioritera bort en promenad.

Behövs det handlas eller städas (och det behövs ju ganska ofta) då går träning bort till förmån för städ eller handling.  Jag avskyr att göra dessa prioriteringar hela tiden.  Jag vill inte.  Jag vill kunna städa, träna och gå ut med hunden, utan att behöva kraschlanda.  Inte välja ena eller andra. 

Hela tiden måste jag vila emellan.  Inte sitta, eftersom om jag sitter upp så tränar jag lågintensivt.

Jag måste ligga ner.  Så jag dammsuger tills jag tycker pulsen går upp för mycket, vilar, fortsätter städa, vilar och så håller jag på.  Det som tidigare tog en timme, tar nu flera timmar eftersom jag måste vila emellan.

Feber.  Ibland får jag frågan vad som är feber för mig.  Eller att jag inte har feber, eftersom jag inte har så mycket feber. 

Finns det någon anledning att ta tempen?  Ja..jo, det finns det.  Ligger jag på 37,5 eller över, så är det en tydlig signal på att då måste jag ta det lugnt.  Då  är det en krasch på gång.  Då ska jag inte försöka tvinga mig till något för då kan jag bli liggandes i flera dagar.  Och det är inte roligt.

Mitt normala mående är att det känns som om jag håller på att bli sjuk.  Som när man går och lägger sig och tror att man vaknar upp med influensan imorgon.  

De dagar jag känner mig pigg och frisk ligger min temp på 36.6-36.7 och det är min normala temp.  Eller normal, och normal...efter fysisk aktivitet hur liten den  än må vara får upp tempen till 37,2 vilket är gränsen. Då börjar jag känna mig lite sjuk.

Enligt neurologen skall jag alltså undvika sådant som gör att jag kraschar...vilket verkar vara det mesta.

Nä, jag är inte bitter....

 

Sara

6 maj 2013 09:14

Ja hur håller man pulsen nere, det kämpar jag också med! Jag har slutat dammsuga, för det går inte.(Får genast mjölksyra i armarna och svetten rinner) Bara om jag typ har tappat ett glas så att det måste dammsugas bums gör jag det. Hänger tvätt gör jag sittande (vi har en flyttbar tvättställning och om jag sitter på matbordet blir det lagom höjd).Lakan och sånt får nån annan hänga. Byter lakan gör jag inte heller, möjligen örngott. Går jag så stannar jag när det piper och väntar tills pulsen sänker sig. (Eller så går jag "fort" så det ska bli en kort ansträngning, tex uppför trappan, jag kan ju inte sätta mig och vila på vartannat trappteg!)Och om man yogaandas så sänker man också pulsen lite, så jag går ofta låååångsamt och djupandas.
Men sen har man den där viljan att göra saker, vara som vanligt.
Igår ville jag gräva lite gödsel till våra pallkragar, men det gick inte heller, utan jag fick snällt sitta i solstolen och titta på. Det är så himla surt!
Klok neurolog du har! Jag vll också ha en läkare som hjälper till så jag inte måste komma på allt själv och sen sitta och bli ifrågasatt av knäppskallar som skulle kunna läsa på istället för att säga att jag borde röra mig mera så skulle det inte pipa så mycket. :-(

Kram S

http://medanlivetpagar.blogspot.se

 

Maritha

7 maj 2013 17:14

Känner igen mig alltför väl..:(
Fick en liten tankeställare i förra veckan, när min hjärtläkare konstaterade att min vilopuls motsvarar en mycket rask promenad för en tjej i min ålder! -Inte så konstigt att jag blir andfådd och blå om läpparna vid minsta ansträngning då..:/
Vi får väl kämpa med att hitta vår aktivitetsnivå, och däremellan njuta av de små glädjeämnena i tillvaron!

http://maritha.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...