Vårkänslor är inte något man ska ha när man har ME och Fibrokropp.  

Igår fick jag för mig att cykla.  Först cyklade jag med dottern en liten sväng. Bara 3 km, och sedan cyklade jag med hunden 1,5 km.  Det räckte för att jag skulle känna mig varm och vinglig på kvällen. 

Idag tycker jag inte att jag gjort något alls,  men jag har plockat och dammsugit i köket, och sovrummet.  Jag gick även HELA 1,5 km med hunden.  

Det räcker tydligen för att jag ska bli sjuk.  Febern har kommit och gått under eftermiddagen. Ont i huvudet, och ont i ögonen. Och då tycker jag faktiskt ändå inte att jag har gjort något.  Pulsen har gått över den rekommenderade lågintensititen.  Pulsklockan tycker tydligen att jag tränar på medelhög nivå alltsom oftast.

Neurologen ansåg att pulsklockan var ett bra hjälpmedel och att jag skulle försöka hålla mig på så låg  puls som möjligt.   Eh...hur går det till?  Ut och gå med hunden då peakar klockan på medelhög puls på en gång.  Ut och cykla...samma visa.....hänga upp tvätt...ja då är jag uppe på nivå 3 på pulsklockan.  

Anledningen till att jag ska försöka hålla så låg puls som möjligt är för att inte provocera fram en krasch....vilket jag lyckats göra helt omedvetet nu.  

Jag ska bokföra det jag gör, och konsekvenserna det får.   Psykologen menade att om det är något som ger mig stort nöje och tillfredställelse så kan jag göra det även om jag vet att jag kraschar.  Men då måste kraschen vara värd det. 

Jag har inte yogat eller tränat pilates på en vecka till förmån för uteverksamhet som att cykla med hunden eller promenera med hunden.  Men jag får nog prioritera om, och göra min yoga åtminstone 3 ggr i veckan, för det känns i ryggen att jag inte gjort några övningar.  Hela tiden är det dessa jäkla prioriteringar!!

Ska jag yoga 15-30 minuter, då får jag prioritera bort en hundpromenad.

Vill jag cykla, då får jag får jag prioritera bort en promenad.

Behövs det handlas eller städas (och det behövs ju ganska ofta) då går träning bort till förmån för städ eller handling.  Jag avskyr att göra dessa prioriteringar hela tiden.  Jag vill inte.  Jag vill kunna städa, träna och gå ut med hunden, utan att behöva kraschlanda.  Inte välja ena eller andra. 

Hela tiden måste jag vila emellan.  Inte sitta, eftersom om jag sitter upp så tränar jag lågintensivt.

Jag måste ligga ner.  Så jag dammsuger tills jag tycker pulsen går upp för mycket, vilar, fortsätter städa, vilar och så håller jag på.  Det som tidigare tog en timme, tar nu flera timmar eftersom jag måste vila emellan.

Feber.  Ibland får jag frågan vad som är feber för mig.  Eller att jag inte har feber, eftersom jag inte har så mycket feber. 

Finns det någon anledning att ta tempen?  Ja..jo, det finns det.  Ligger jag på 37,5 eller över, så är det en tydlig signal på att då måste jag ta det lugnt.  Då  är det en krasch på gång.  Då ska jag inte försöka tvinga mig till något för då kan jag bli liggandes i flera dagar.  Och det är inte roligt.

Mitt normala mående är att det känns som om jag håller på att bli sjuk.  Som när man går och lägger sig och tror att man vaknar upp med influensan imorgon.  

De dagar jag känner mig pigg och frisk ligger min temp på 36.6-36.7 och det är min normala temp.  Eller normal, och normal...efter fysisk aktivitet hur liten den  än må vara får upp tempen till 37,2 vilket är gränsen. Då börjar jag känna mig lite sjuk.

Enligt neurologen skall jag alltså undvika sådant som gör att jag kraschar...vilket verkar vara det mesta.

Nä, jag är inte bitter....