Igår var jag på gymmet i hela 1,5 timme.  Jag körde styrketräning hela kroppen.  Det kändes bra.  Och idag har jag haft träningsvärk utan like.  Trodde mig inte kunna gå.  Vädret har motarbetat mig en hel del också, då det idag varit -11 grader här.  Näsan har klistrats igen när man andats, och det biter rejält i kinderna.  Så utöver träningsvärken så har kylan gjort värken ännu värre. 

Jag beslutade mig för att testa ett spinningpass imorgon.   Men nu är jag lite osäker eftersom jag, efter att ha gjort ett ärende, kom hem och frös kopiöst.

Jag satt med strumpbyxor, jeans, tröja och tjocktröja, två par tjocka ullsockar, och en varm filt. Frös ändå.  När jag fryser värker muskler och leder ännu mer. Det är som att lederna är fastfrusna. Jag lade mig i sängen, under täcket, fullt påklädd. Somnade, vaknade och hade nästan 39 graders feber, somnade om.  När jag vaknade igen mådde jag bättre och har inte haft mer feber.  Jag har inte mer än normalt ont i halsen heller. 

Troligtvis får jag väl ta beslutet om spinning eller gym imorgon, och utgå från morgondagens allmäntillstånd.  Samtidigt är jag medveten om att det kommer krävas blod svett och tårar att komma igång.  Hos "normala" människor så brukar man tala om just allmäntillstånd och att lita på kroppen.  Har man ont i halsen skall man inte träna, har man ont i kroppen skall man inte träna.  

Jag har dock ont i halsen 10 av 12 månader. Kroniskt med andra ord. Inte jätteont, men skrovlig, harklig, känns när man sväljer.  Enligt läkaren beror detta på att mina halsmuskler är kroniskt spända,  det har något samband med fibron.  Så jag ska inte bry mig om de allmänna råden om att inte anstränga mig med ont i halsen.  Jag är inte sjuk.   Finns tydligen  något som kallas fibrofeber också.  Det är när man känner sig sjuk, det känns alltså som om man har influensa eller är på väg att få.  Det är allt mer sällan jag känner influensasymptomen tack och lov, men det händer då och då.  Tar tempen, och så har jag förhöjd temp, men inte tillräckligt för att läkare och arbetsgivare ska anse en som sjuk.   Men tro mig, man känner sig sjuk!  

Men det är inte på riktigt.  Det är fibron som spökar.  Och enligt läkaren så ska jag mycket väl kunna träna lätt vid dessa tillfällen.   Lätt träning enligt läkaren är; stavgång, powerwalks, styrketräning utan för höga vikter, pilates, yoga etc.  Tänk dig när du ligger sjuk i influensa, 39 graders feber, matt, yr, ont i halsen och så ska du iväg och träna. Röra på dig.  Det är inte lätt kan jag tala om. 

Sedan finns det dessa tillfällen då man är sjuk på riktigt.  När det inte är fibrokroppen som spelar en spratt utan denna gången är det faktiskt feber på riktigt.  Du är sjuk på riktigt.  Känslan är samma.  Symptomen är nästan likadana, med skillnaden att tempen visar på någon grad mer.  Muskelvärken finns alltid.  Hur vet man vad som är på riktigt och när kroppen spelar en spratt? 

Allt som oftast känner jag mig faktiskt som råttan ovanför.  Vill bara dra täcket över mig.  Får jag frågan om jag mår bra så har jag lärt mig att bortse från kroppen.  För kroppsligt så mår jag aldrig bra.  Jag har alltid ont. Någonstans.  Alltid trött.   Jag vill må bra.  Det är min strävan.  Det är därför jag sliter på min crosstrainer nere i källaren.  Det är därför jag går till gymmet.  Det är därför jag tar powerwalks med hunden. 

Någonstans inbillar jag mig att om jag gör detta, till priset att må ännu sämre och få ännu mer ont, under en förhoppningsvis begränsad period, medan jag går ner i vikt och blir hälsosam, att då.....när lederna får mindre belastning, och när kroppen blir van vid att röra sig.  Att jag då kommer  bli mer smärtfri, bli piggare och må bättre även kroppsligt. 

Jag vill orka.  Jag vill vara stark. Jag vill vara pigg. Jag vill kunna vakna upp och inte ha ont någonstans. 

Jag vill välkomna varje dag och hoppa ur sängen ( ja, ja..det kommer väl aldrig att hända)  men istället för att vara råttan i sängen vill jag vara tjejen som välkomnar livet.