Hej, hur mår du? 

Det var en mening som jag tidigt förstod att det inte var en fråga som innebär att någon faktiskt var intresserad.  För när någon frågade "hur mår du?" "Hur är det?" så användes den frasen som meningsöppnare. 

När jag svarade att "nej, jag är ledsen och mår inte så bra".   Vilsna blickar som virrade fram och tillbaks. Någon enstaka gång kunde man få följdfrågan " Vad tråkigt att höra! Vill du berätta om det? "

De flesta  bytte dock ämne direkt " Det var väldigt vad det regnar nu förtiden".

Det tog en stund innan jag förstod att människorna som frågade hur jag mådde inte var ett dugg intresserade av hur jag mådde.  Jag var nog över 20-årsåldern innan jag lärde mig att säga ett kort " Bra, är allt väl hos dig?"  Inte för att jag är intressad utan för att det är så man förväntas göra. 

Hur mår man bra då?  Jag har kommit till en situation där jag måste dela upp mitt mående i två delar.

En fysisk.  Ett kroppsligt mående.  När jag är ute och går kan och gör högra skuldran, axel och arm så ont att jag kan gråta.  Det är en sådan svidande känsla som du får när du tar en köttkniv och skär sakta genom huden. När det går genom huden.Fast innefrån, mellan skuldra och bröst.  Smärtan/skärandet sprider sig innefrån skelettet ut mot arm och handflata. Det är en 7-8 på smärtskalan.   Du kan bita hur hårt som helst på armen, så blodet rinner, det kommer ändå inte i närheten av smärtan.   När jag märker av början på denna känsla, så tar jag hunden och går hem.  Jag håller honom i vänstra handen.   Om någon då frågar hur jag mår skull jag säga att jag mår bra.

Och det är sant.  Jag har jävligt ont, men jag mår bra.  Jag mår bra för att jag kan vara ute med hunden.  Jag mår bra för att jag kommer ut i friska luften, något jag inte skulle gjort annars.  Kanske har jag pratat med någon bekant.  Kanske har hunden fått springa fritt.  Men jag mår bra.

Jag försöker komma på saker som jag mår bra av. Sådant jag kan göra för att må bra.  Och sanningen är den att jag har ägnat så mycket åt mina barn att jag själv har stigit åtsidan.  Till och med mitt yrkesval kan jag tacka barnen för. Djur har alltid fått mig att må bra.  Under en lång tid levde jag utan djur och det var inget roligt.  Nu har vi berikats med två katter och en Leonberger.  Det var läkaren som rekommenderade mig att skaffa hund.

"Då kommer du ut vare sig du vill eller inte, oavsett hur ont du har måste du ut med hunden". Hon hade rätt.  I mina absolut värsta stunder går jag ändå 1,5 km om dagen pga hunden.   Katterna ger mig så mycket glädje.  Jag känner hur jag ömmar för alla dessa "hemlösa" katter.  Och några kaniner som grannar har, de är ute i ur och skur. Har ingen riktig utomhus bur.  Jag känner att jag skulle vilja ta kaninerna och ge dem ett hem.  Vägen till att må bra är att ha något man fokuserar på.  Det kan vara träning, som är min mans drog,  eller djur eller något annat.

Jag hade velat vara en sådan där människa som blir lycklig av träning. Det hade varit mycket lättare att gå ner i vikt då.  En försvårande faktor är ju feber och influensakänslorna som kommer efter träning eller en mer intensivare promenad. Börjar jag flåsa och svettas,  då är jag sjuk i ca två dagar.  Så har det varit under två år. Kanske mer.  Och det gynnar inte motivationen att komma igång.  Hur kul jag än tycker det är att svänga min flodhästrumpa på Zumban, så vill man inte behöva sjukskriva sig dagen därpå.

Så när mår jag bra då?  Jag har kommit på att det är i nuet jag mår bra, och det är i nuet jag mår dåligt.  Jag är sällan smärtfri, men jag just här och nu är jag stark.  Just nu mår jag bra.