Jag tänkte ägna ett inlägg åt den eller dem som får mig att må som bäst. Både fysiskt och psykiskt.

När jag fick min fibro-diagnos så sa läkaren, på min fråga, om behandling, då sa hon halvt på skämt och halvt på allvar; - Skaffa en hund, då måste du ut med hunden hur ont du än har. Det farligaste för dig är att hamna i stillhet. Och flytta till någon varmt land, avslutade hon med.

Hemma hade vi redan två underbara katter.  

Den vita katten är den stora personligheten här i familjen och den roligaste katt jag någonsin ägt.  Den gråare katten, Kirre, är en Cornish Rex, som vi köpte 5 år gammal. Uppfödaren hade då La Perm  kattungar. En vit katt unge som jag förälskade mig i. Ett år senare blev han vår och kompis med Kirre.  Mentalt så steg må-bra känslan med katterna. Finns inget som är så mysigt som en spinnande katt. 

Ont hade jag ändå. Och ute var jag inte.  Mannen fick ett hjärnsläpp och sa att vi skaffar hund. Då är jag inte den som säger nej. 

Denna hund. Denna varelse har varit en livräddare på mer sätt än ett.  Dels på ett fysiskt sätt. 

Det är så att jag måste gå ut med honom oavsett hur ont jag har, hur trött jag än är, hur kallt eller regnigt det än är.  Han måste ut och kissa.  De riktigt dåliga dagarna, när jag har migrän, eller väldigt ont.  Då får han nöja sig med ca 0.5-1 km promenad 4 ggr. Det är dagar som jag normalt sett, utan hund inte skulle rört mig ur sängen. Med hund får jag ändå, en dålig dag 2-4 km promenad.

Och normala dagar, eller de dagar jag förutsätter kommer bli normala, är dagar som idag.  När jag är ute 2,5 km 3-4 gånger. Motion jag annars inte skulle ta mig.  Jag märker att min kropp mår bättre av rörelse, även om det gör ont.  Så hunden är en bättre medicin än något annat.  Fast ibland måste jag ju kombinera värktabletter med promenaderna.

Så är det det psykiska. Någon som alltid är glad att se en. Någon som alltid finns där för en kram.  Någon som sover i de mest konstiga, otroliga ställningar så man undrar "hur gör han?" 

Han kan trösta mig bättre än någon annan människa. Han kommer inte med lösningar, han kommer inte med råd. Han bara finns där. Alltid när han behövs.  Och han behöver mig.

Djuren ger en sådan positiv energi att jag känner att jag vill gråta. Kärleken jag känner till dem är lika stor som den jag känner till mina närmaste medmänniskor.  Djur ger så mycket, och jag kan mycket väl förstå de där katt-tanterna som hamnar där de har typ 18 katter. Djur är det bästa som finns. Och för hälsan betyder de så mycket.

Imorgon vet jag att jag kommer komma ut. Jag vet att jag som absolut sämst kommer gå minst 3 km under dagen. Men jag hoppas kunna gå mycket mer med min lilla bjässe. Min stora kärlek!