Idag har jag varit på ett kettlebell-pass.

Det var...en intressant upplevelse. Jag insåg att min form är nog värre än jag trodde den var.

Jag hade nog kunnat tycka det var roligt om jag inte blivit så yr och svimfärdig hela tiden.

Uppvärmningen gick bra, så när som på att jag stod på huvudet när ena fotleden vek sig.

Det såg nog värre än vad det var, och jag är ju ganska van vid att snubbla numer.  

Och det var bra att jag trillade också, för det hände när vi sprang/hoppade sidledes.  

Varför var det bra?

Jo, för att förra veckan kände jag mig väldigt sugen på att ta upp judon igen. Jag lade av med det i tonåren, men känt mig sugen när barnen tränat judo (vilket de inte gör längre).  

Så jag tänkte att jag kan iallfall testa och se om kroppen fixar det.  Och nu fick jag svaret; nej mina fotleder fixar inte snabbare sidledes rörelser, vilket är mycket som judon innebär.   Så judo kan jag sluta fundera på.

Efter att ha fallit omkull, och intygat att jag mådde bra, fortsatte passet. 

Men efter att gjort grundsvingen några gånger, så fick jag den där berömde känslan att det svartnar för ögonen, och marken blir ostadig.  Paus. Testar igen.  Marken blir ostadig.

Troligtvis var det den här framåtlutningen som var boven, kände samma sak i måndags när jag skulle köra marklyft.  Av någon anledning verkar jag inte fixa snabbare framåtlutningar.  Tack och lov så hade instruktören andra övningar som inte innebar framåtlutningar.  

Jag kan dock inte minnas när jag var så slut sist.  Det kändes faktiskt periodvis som om...att nu dör jag.  Bröstet sprängde och det gjorde ont! Så jag orkade inte hela passet, det kändes som om jag satt större delar av passet.

En sak är säker, att när jag har min 48-timmar EKG så ska den vara min följeslagare på Kettlebell passet. För nog är det väl musklerna som ska värka, och inte hjärtat/bröstområdet?

Hur som haver, såvida jag inte skrämde instruktören tillika en vän till mig ( hade det inte varit för henne hade jag aldrig vågat gå på passet alls) så kommer jag fortsätta. 

Och med hunden som vittne, så lovar jag att i oktober ska jag klara ett helt pass med 4-kilos kettlebell.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...