Jag var hos läkaren igår. Igen.  Den här gången den bra manliga läkaren. Han är bekymrad för mig, till skillnad från den kvinnliga som jag träffade förra veckan som tyckte att jag kunde gå tillbaks till jobbet, och träna lugnt oavsett huvudvärk och svimningar.

Det tyckte inte min manliga läkare.  Att jag svimmar när jag blir lite anfådd och varm tyckte han inte var något bra tecken. 

Han pratade om  Hortons huvudvärk , men trodde ändå inte att det var korrekt eftersom man förvisso kan svimma av smärta, men man svimmar inte annars.  Och huvudvärken kommer redan när man sover, man vaknar alltså med den, medan min debuterar oftast när jag ställt mig upp och tagit några steg.  Och att den kommer tillbaks vid fysisk ansträngning, det gör inte Hortans.

Jag tar fortfarande värktabletter på morgonen, även om de inte hjälper nämnvärt, dock gör de mig lite mer groggy och jag somnar lättare om. För att vakna utan värk....eller utan helvetesmärtan, för vanlig spänningsvärk har jag ju. Jag är öm i hela skallen under resten av dagen. 

Nu är jag sjukskriven till midsommar. Troligtvis resten av sommaren också om det inte ger sig.

Men jag kan inte påstå att jag ser fram emot en sommar eller en semester när jag är invalidiserad halva dagen.

Nu håller jag på att läsa Migränyoga.  

Och ska bekanta mig med de övningarna, för att se om de på sikt kan hjälpa. 

Jag ställde mig på crosstrainern idag, trampade på väldigt låg intensitet.  Jag tänkte att om jag kör sakta, och långsamt så att jag inte blir varm, men även om det var långsamt och lätt, så efter fem minuter så började pulsen öka, och andningen blev LITE snabbare, även om det var i prattempo.  Men det räckte för att sätta igång dagens andra smärtattack.  Tack och lov håller det inte på lika länge, utan verkar ge sig efter en kvart , tjugo minuter.

Måste höra med er läsare om ni känner igen detta fenomenet. 

I perioder under en lång tid har jag haft/fått pirrningar...eller som små elektriska stötar, känns ungefär som när man har en tensapparat, det vibrerar liksom i läppar, fingrar, panna,  och på framsidan av vaden.

Det gör inte ont, inte alls, men det känns lite obehagligt.  Detta har varat sedan jag vaknade idag. Känns lite mer när jag går och rör på mig.  Det känns väldigt mysko.  Är detta något som ni andra känner igen, eller är det en konstig åkomma bara jag dras med?

Något jag saknar, och alltså verkligen saknar, är träningen. Jag trodde aldrig att jag skulle komma till en sådan punkt att jag längtar efter att få träna och köra slut på kroppen. Jag som alltid avskytt att träna.

Jag vill kunna powerwalka igen, och jogga. Jag vill kunna gå till gymmet och köra slut på kroppen, och överrösta fibrosmärtan med riktig träningsvärk. 

Just nu är känslan så stark att jag funderar på att gå ner och köra ett pass även om jag svimmar av det. Det är helt sjukt, att min kropp blir sämre av det som gör mitt psyke starkare.  

Jag känner mig som en treåring, vill bara lägga mig ner på golvet och sparka med benen och skrika "JAG VILL!!!!".

Alltså jag bryr mig inte om jag förlorar jobbet, jag bryr mig inte om om jag inte kan sköta hushållet, bara jag får TRÄNA!  Känns som jag har hakat upp mig på något här.   Samtidigt räcker det med att jag ligger i sängen och spänner mage och core området, för att känna mig yr och svartnig i ögonen.  Vad? Varför? 

Varför nu? Varför jag? 

Suck.......

Sitter här. Klockan är närmare midnatt.  Och det låter kanske lite lustigt med tanke på mitt tillstånd, men jag upplevde en stund av lycka.  Och varför skulle jag inte göra det?   Jag tänker på de som är kroniskt sjuka, döende. Man tycker så synd om dem, men många gånger är det just dessa personer som verkligen tar vara på lyckan i livet.

Jag satt och tittade på 50/50 och blev bara så lycklig.  Det var en sorglig scen och tårarna rann.  Hunden låg ute i hallen och...jag vet inte om han kände det på sig, men han kom studsandes in och kramade mig.  Kramade mig på hundars vis.  Han lade sig sig på ryggen och sprattlade fram och tillbaks.  Jag kunde inte låta bli att skratta.  Han muntrade verkligen upp mig och jag kände mig så lyckligt lottad.  Okej att jag mår skit större delen av dygnet, men en del av dygnet mår jag bra och mina djur....de är ren lycka.

När jag har som smärtsammast på morgon och förmiddag, så ligger Arcona hos mig.

Arcona han ligger hos mig på morgonen när smärtan är som värst.  Ibland ligger han bredvid mig, ibland på mig. Som för att hålla mig lugn.  För jag ska tala om att det jag upplever kan framkalla dödsångest hos vem som helst. 

Han spinner, han slickar mig på handen, armen eller benen beroende på var han ligger någonstans.  Han håller mig lugn, tills jag svimmar eller somnar. 

I början kände jag dåligt samvete för hunden när han inte fick komma ut förrän närmare 12-13 på dagen.  De erfarenheter jag tidigare haft av hundar och de hundar jag vuxit upp med har alltid gått ut första gången runt 7-tiden.  Jag trodde liksom det var någon praxis, att hundar behövde ut då.  Men Akrio, min älskade, livräddare till hund, han ligger och sover.  Han har inte alls det motionsbehovet mina tidigare hundar har haft.  Han är så glad bara han får uppmärksamhet. Sällskap.  Och jag känner mig bara så lycklig.  Att jag får ha just dessa djur.

Akiro, som inte tillåter mig att ligga avsvimmad, eller ligga på golvet överhuvudetaget.  "Upp och sitt, matte, prata med mig"!  Jag har tappat räkningen på hur många gånger han har väckt mig när jag tuppat av.  Vad skulle jag ha gjort utan dessa djur?  De håller mig uppe, tröstar mig, gör mig glad. 

Jag är lyckligt lottad, även om jag inte mår bra.  Förstår ni?  Det finns de som har det mycket, mycket värre. 

De som inte har en hund att krama när de behöver,

de som inte har en katt som lägger sig hos dem när de har ont,

de som inte har en man som kan hålla om en på natten när ångesten tränger sig på

de som inte har barn som kan distrahera och göra en tokig så man glömmer av hur dåligt man egentligen mår

Ja...jag är lyckligt lottad.

Ikväll är jag halvt gräsänka. Äldsta sonen är hemma men resten av familjen har åkt till svärmor.

När helvetesmärtan avtagit så traskade jag iväg till centrum för att hyra film, sådana filmer jag inte får se när mannen också ska se.  I den kategorin är alla svenska filmer, drama, kärlek tja..allt utom action och Sci-fi.

Så jag passade på att hyra följande filmer:

Jag har köpt frukt att mysa med. Chips och snacks är härmed bannlysta.  Det är väldigt mycket dyrarare att köpa vindruvor, päron och äpplen istället för 300 gram chips. Så det är tur att jag inte är fattig, för då hade det blivit dyrt att gå ner i vikt.  Det är det förvisso nu också, men nu är jag värd det.

Hursom...när jag kom hem efter att ha handlat och hyrt filmer så svartnade det för ögonen, och i nästa sekund slickar hunden mig i ansiktet, när jag ligger på hallgolvet. Han buffar på mig med tassen, och ger sig inte förrän jag svarar honom.  Man är ju lite desorienterad när man vaknar upp efter att ha svimmat.  De första gångerna höll jag på att få panik efter men nu är jag mest rädd för att göra illa mig.  

Jag har märkt att jag blivit ganska härdad.  Det som får Svensson att ringa 112  bryr jag mig föga om.  Jag får akuthuvudvärk,  jag får så ont att jag svimmar,  jag svimmar utan att ha ont.  

Hade läkarna varit bekymrade så hade nog jag varit det också.  Men de bryr sig föga...och varför ska jag hetsa upp mig då?  

Ikväll ser jag fram emot Hamilton och 50/50. En mysfredag!