De två sista dygnen kommer inte gå till historien som några av de bättre.  Natten till måndagen, runt midnatt, så fick jag helvetessmärtan innan jag somnade.  Satt vid datorn, och pang, så var den där och attackerade mig.  Det blev inte mycket sömn den natten.  På måndag morgon satte det igång igen.  Vid 11.30 stod jag på benen igen.

Sambon tyckte att jag skulle pröva att lägga mig tidigt så jag har värken på natten istället för på morgonen förmiddagen.  Så igår somnade jag väl runt 22.30.  Vaknade strax efter 01, och det var kört igen. Jag lyckades inte somna ifrån det inatt, utan slumrade bara lätt från och till med gnäll och stön. Det gick inte över på morgonen som sambon hade hoppats på utan jag hade närmare 11 timmar av helvetessmärta.  Periodvis funderade jag faktiskt på att ta livet av mig.  Hade jag vetat att man fått hjälp om jag åkt in till akuten så hade jag gjort det.  Men mina tidigare erfarenheter har visat att man inte får någon hjälp eller riktig smärtlindring, det enda man får göra är att vänta, vänta och åter vänta.  Sedan får man träffa en läkare som berättar att alla provsvar ser bra ut, att det inte är något farligt, och att jag får fortsätta utredningen hos husläkaren. 

När helvetessmärtan släppte så var jag öm i  hela huvudet och hela nacken. 

Jag borde ringa min husläkare igen, för jag känner att jag har tappat drivet.  Det finns inget jag ser fram emot. Varje kväll är jättejobbig, för det kommer en morgon efter natten.  Sunda förnuftet säger att jag har mycket att vara glad för, och mycket att leva för.  Sunda förnuftet kan rada upp en mängd bra saker som händer under dagen.  Saken är den att det inte når känslorna. Det känns inte bra. 

Jag var och handlade 12 kg hundmat förut.  De knappa 200 metrarna från kassan till bilen så fick jag stanna 4 ggr för att inte tuppa av.  Musklerna värkte ordentligt, som om jag bar på 50 kg istället för 12 kg , med båda händerna.   Idag har det varit extra yrsligt, och illa.  Jag har varit helt slut efter den närmast sömnlösa smärtnatten.

All den här osäkerheten, att inte veta vad det här beror på, att inte veta på när eller om jag kommer kunna gå tillbaks till jobbet.  Att inte kunna planera något är fruktansvärt.  Vi kommer inte kunna resa någonstans i sommar. Jag har liksom inget att se fram till.  Det finns inget som driver mig framåt.  Allt jag gör är en ansträngning nu.  Att plocka ur diskmaskinen, alla vardagsbestyr som tidigare gått mer eller mindre på automatik kräver en rejäl ansträning nu.  Att behöva be om hjälp hela tiden för att man inte orkar eller för att jag blir svimfärdig.   En sådan enkel sak att ringa till läkaren känns nästan  omöjlig, eftersom man måste ringa kl 08 på morgonen, och sedan vänta på att de ringer upp.  Sedan koncentrera sig på vad de säger och att få fram till man själv vill säga under tiden då man har som ondast, det känns som en omöjlighet. 

Jag känner att tröttheten har överfallit mig.  Jag är trött på att vara.  Vill bara bli frisk. Smärtfri.
Jag har kommit förbi den gränsen där positivt tänkande är möjligt.  Det som gäller är att hålla näsan ovanför vattenytan. Inte drukna.  Överleva.