De två sista dygnen kommer inte gå till historien som några av de bättre.  Natten till måndagen, runt midnatt, så fick jag helvetessmärtan innan jag somnade.  Satt vid datorn, och pang, så var den där och attackerade mig.  Det blev inte mycket sömn den natten.  På måndag morgon satte det igång igen.  Vid 11.30 stod jag på benen igen.

Sambon tyckte att jag skulle pröva att lägga mig tidigt så jag har värken på natten istället för på morgonen förmiddagen.  Så igår somnade jag väl runt 22.30.  Vaknade strax efter 01, och det var kört igen. Jag lyckades inte somna ifrån det inatt, utan slumrade bara lätt från och till med gnäll och stön. Det gick inte över på morgonen som sambon hade hoppats på utan jag hade närmare 11 timmar av helvetessmärta.  Periodvis funderade jag faktiskt på att ta livet av mig.  Hade jag vetat att man fått hjälp om jag åkt in till akuten så hade jag gjort det.  Men mina tidigare erfarenheter har visat att man inte får någon hjälp eller riktig smärtlindring, det enda man får göra är att vänta, vänta och åter vänta.  Sedan får man träffa en läkare som berättar att alla provsvar ser bra ut, att det inte är något farligt, och att jag får fortsätta utredningen hos husläkaren. 

När helvetessmärtan släppte så var jag öm i  hela huvudet och hela nacken. 

Jag borde ringa min husläkare igen, för jag känner att jag har tappat drivet.  Det finns inget jag ser fram emot. Varje kväll är jättejobbig, för det kommer en morgon efter natten.  Sunda förnuftet säger att jag har mycket att vara glad för, och mycket att leva för.  Sunda förnuftet kan rada upp en mängd bra saker som händer under dagen.  Saken är den att det inte når känslorna. Det känns inte bra. 

Jag var och handlade 12 kg hundmat förut.  De knappa 200 metrarna från kassan till bilen så fick jag stanna 4 ggr för att inte tuppa av.  Musklerna värkte ordentligt, som om jag bar på 50 kg istället för 12 kg , med båda händerna.   Idag har det varit extra yrsligt, och illa.  Jag har varit helt slut efter den närmast sömnlösa smärtnatten.

All den här osäkerheten, att inte veta vad det här beror på, att inte veta på när eller om jag kommer kunna gå tillbaks till jobbet.  Att inte kunna planera något är fruktansvärt.  Vi kommer inte kunna resa någonstans i sommar. Jag har liksom inget att se fram till.  Det finns inget som driver mig framåt.  Allt jag gör är en ansträngning nu.  Att plocka ur diskmaskinen, alla vardagsbestyr som tidigare gått mer eller mindre på automatik kräver en rejäl ansträning nu.  Att behöva be om hjälp hela tiden för att man inte orkar eller för att jag blir svimfärdig.   En sådan enkel sak att ringa till läkaren känns nästan  omöjlig, eftersom man måste ringa kl 08 på morgonen, och sedan vänta på att de ringer upp.  Sedan koncentrera sig på vad de säger och att få fram till man själv vill säga under tiden då man har som ondast, det känns som en omöjlighet. 

Jag känner att tröttheten har överfallit mig.  Jag är trött på att vara.  Vill bara bli frisk. Smärtfri.
Jag har kommit förbi den gränsen där positivt tänkande är möjligt.  Det som gäller är att hålla näsan ovanför vattenytan. Inte drukna.  Överleva.

 

Jessica

19 juni 2012 18:31

Jag tycker faktiskt du ska be din sambo ringa på morgonen Linda och att han berättar EXAKT vad du skriver här.
Att du har så ont att du inte ens kan ringa själv.
Det är INTE några problem alls för honom att göra det, du har ju ont varje dag och varje morgon ser i stort sett likadan ut.
Det får vara nog nu Linda, du kan inte ha det så här mer.
Det är inte drägligt!
Du måste be om hjälp och det NU.
Hans jobb är inte viktigare än att du mår bra, be honom stanna hemma imorgon och hjälpa dig.
Får ni inte hjälp hos läkaren så ring 112, då får du smärtlindring direkt och får komma rakt in på akuten.
Ta din sambo med dig och kämpa om hjälp tillsammans.
Både för framförallt DIN skull Linda, men även för dina barns skull, de måste vara livrädda när du mår så dåligt!
Det finns liksom inga ursäkter längre, nu måste ni kämpa!

(förlåt för att jag låter hård, men någonstans så måste du oxå förstå att du MÅSTE få hjälp!)

Massor av kramar, och jag lider enormt med dig!
/Jessica

http://jezza.se

 

Monica

20 juni 2012 02:04

Jag håller med i det Jessica skriver.

Om du har svårt att ringa själv, låt mannen göra det.
Världen går inte under om mannen är hemma från jobbet en dag och ser till att DU får hjälp.

När det har gått så långt att du vill ta livet av dig pga smärta då har det gått för långt.

Snälla se till att få hjälp nu!

http://barbamamma.bloggagratis.se

 

Margareta

20 juni 2012 16:12

Håller helt med vad Jessica skriver så där ont ska ingen behöva ha får du ingen med dig ställer jag gärna upp !!
Någon måste ta dig på allvar nu vet hur hopplöst det är när man har smärta och man blir bollad hit och dit men det du har är ju en helvetessmärta och tuppar av !!
Håller med ring 112 när det är som jävligast
Bamsekram !

http://minigrisensmamma-liteblandat.blogspot.com

 

carola

20 juni 2012 21:22

Hej gumman...

Hoppas allt ordnar sig för dig.
Jag har telefontid med läkaren på måndag, men vad ska jag säga.
Att livet inte är roligt, att jag håller mig flytande men helst vill jag bara sjunka...vet varken ut eller in längre.
Biter ihop men till slut tar orken slut.

Stora kramen till dig

http://mammacarola.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...