Av mina hundra grymma dagar så blev hälften av dagarna verkligen grymma. I bokstavlig bemärkelse.

Mina hundra dagar avslutades ganska abrupt veckan efter valborg.

Mätbara resultat;

Vid 100 grymma dagars start så joggade 200 meter och fick blodsmak i munnen

Den 22 mars tog en powerwalk för mig på en distans av 3.30 km 41 minuter och 4,76 km/h

Den 14/4 joggade jag 2,80 km på 28,58 minuter på 5,8 km/h.

Den 21/4 gjorde jag mitt rekord. Sprang 4.3 km på 33 minuter 7,30 km/h.

Vikt vid början; 96 kg

Vikt nu: 91.6 kg

Midja vid början; 103cm

Midja nu; 98 cm

Sedan vet ni alla som följt denna bloggen att det gick käpprätt åt helvete, ena halvan av dagen är jag invalidiserad av en smärta som jag nog fått för alla mina synders skull    Och blir yr och svimmar av fysisk ansträninging.  Och då räcker det med ansträngningar som att rensa kattlådan, i förrgår så tuppade jag nämligen av samtidigt som jag satt och rensade kattlådan.   Alltså upplevelsen var ju inte rolig, men man kan ju inte annat än skratta åt det.  Jag tyckte det luktade kattskit och kattpiss i näsan under ett helt dygn efteråt.

I början av alla hundra dagar tog jag kort på mig.  Syftet var ju att jag utan problem idag skulle kunna springa 5 km på 30 minuter.   Och jag tror faktiskt att om jag bara fått vara frisk och kry så hade jag sprungit runt milen nu. Jag hade tänkt springa tjejmilen i september.  Nu blev det ju inte ens vårruset som jag anmält mig till. 

Hur som haver....Eftersom jag blottar mig själv så mycket så tog jag ju bilder idag också.  Otränad.  Några kilon mindre men inte så det syns.  Inte i mina ögon.

    Min hud har förändrats väldigt mycket under tiden.  Jag har tex blåmärken överallt nu. Och jag kan själv inte se någon större skillnad.  Något som dock har förändrats med dessa grymma dagarna är att jag som inte på närmare 5 år vågat visa mig i baddräkt nu inte har några större problem att faktiskt visa mig. Jag har ju visat mig för halva Sverige, eller åtminstone för den delen som läser min blogg. I smyg eller öppet.

Och jag kan säga så här; att den dagen läkarna friskförklarar mig, eller då jag åtminstone kan motionera utan att tuppa av, så sätter jag igång igen.  Jag kommer få börja på noll igen, men nu vet jag att jag klarar det. Och jag vet att träning är ett bättre smärtstillande än vilket annat piller som helst. 

I går var en bra dag för mig.  Jag hade några tjejkompisar på besök, och det är en sådan må-bra-faktor, även om man mår dåligt att ingå i en social gemenskap där man kan vara sig själv.  Men natten blev en mardröm, för runt midnatt satte helvetesattackerna igång.  Sömntabletter och smärtstillande gjorde att jag somnade tillslut, men hade fortfarande attacker på morgonen.  Jag har haft extra långvarig smärta idag, även om det är hanterbart nu, så mår jag inte på långa vägar bra.  Men även för att man känner sig fördjävlig, behöver man inte se fördjävlig ut. Är riktigt nöjd med min nya frisyr, färg och nya ögon.