Så kom då dagen som jag väntat på.  Dagen då jag fyller 25 år.......   Jag menar 37 år.

Dagen började som vanligt med 2 citodon och 1 ipren.  Jag fick vara kvar i sängen till 9. 

Och nej, jag får inga födelsedagspresenter på morgonen.  Det är det värsta när man flyttat hemifrån, att det där roliga med att fylla år liksom försvinner.

Mannen hade tagit ledigt för att köra mig till Uppsala, och alla tre vilddjuren skulle följa med, för under tiden jag skulle vara på neurologen så skulle de vara på Fyrishovsbadet.  Jag sa till barnen att jag i födelsedagspresent ville ha lugna, tysta och snälla barn som inte bråkar.   Det fick jag ju inte naturligtvis. Under bilturen satt jag med hörselskydd och blundade nästan hela vägen. Vid Ackis släppte mannen av mig och åkte vidare till badet. 

Och på ett sätt var det bra att jag var hos läkaren under min dåliga period.  Han gjorde en hel del neurologiska tester och kom fram till att jag har mindre känsel på vänster sida av kroppen, och är även svagare på vänster sida.  Jag har ganska dålig balans, och jag höll på att tuppa av ett antal gånger därinne.

Så vad kom han fram till då?  Ingenting.  Det han oroar sig mest för är svimningarna.  Helvetessmärtan är jobbig, och obehaglig, men ofarlig.  Yrseln och svimningarna är därmot farliga, både för mig och omgivningen.  Och han tyckte inte om att det blir värre när jag anstränger mig.

Så jag ska få en kallelse till en hjärtspecialist för att se om det är hjärtat som spökar.  Jag ska även sluta med 2 av mina mediciner som kan påverka blodflöde och hjärtrytm, för att se om svimningarna lättar.

Jag ska även få göra ett ryggmärgsprov.  Fördelen är att det kan ge läkaren bra med information, nackdelen är att jag kan få ännu värre huvudvärk.  Yippie!

Minst en månad till kommer jag vara sjukskriven, och i augusti trodde han att vi skulle veta vad det här beror på. Och förhoppningsvis att det är något som går att behandla.   Men prioritet 1 är alltså att få bort svimningarna eftersom det försämrar min övriga hälsa.  Det känns bra att något görs nu. Konkreta saker.

Han bekräftade också att många av hans patienter som kommer med smärta har fått depression eller andra psykiska diagnoser innan.  Och hade jag inte haft tur med min manliga husläkare så hade jag nog fortfarande haft den kvinnliga läkaren som bara höjt mina antidepressiva doser.

Jag fyllde ju år också!  Det glömde jag av.  När jag kom hem så  kom ett blombud, och jag fick en fin bukett av mina svärföräldrar.  Sedan kom en kompis över med en söt blomma också, och sa grattis. 

Pengar fick jag av mina föräldrar, och nu skiter jag i att jag inte lyckats gå under 90 kg än, jag kommer nog klippa mig ändå.  

Bjuder på en filmsnutt på en mycket lycklig hund under midsommarafton. 

Tack och hej från mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...