Jag försöker. Gud jag försöker!

Jag har så många bra saker att tänka på

.   

Mina djur är just nu det som får mig att gå upp på morgonen. De är just nu mer värdefulla än något annat. För de bråkar inte, de skriker inte, de säger inte en massa dumma saker. Och de tycker alltid om mig.  Lyssnar alltid. Finns där för mig.  De är just nu det enda positiva jag känner att jag har runtom mig.  De tillför positiv energi. Men sedan är det svårt att tänka positivt.  

Imorse vaknade jag som vanligt. Då tog jag två stesolid och en ipren.  Det funkade.  Jag somnade om.  Somnade om utan att behöva lida av helvetesvärken. 

Så kommer kvällen. Ångesten.  Ångesten över att behöva somna och sedan vakna till en mardröm.  Läkaren  sa att jag gott och väl kunde ta stesolid även på kvällen.  Det har jag gjort.  Helvetessmärtan kom på besök också.  Extra medicinering.  Citodon och stesolid, det om något borde väl sonka ut mig.  Göra mig trött, obekymrad. 

Men nej....trots lugnande har jag gråtit.  Jag har försökt känna efter var det muskelavslappnande satt in, och spänningsvärken är borta.  Jag är avslappnad vid tinningarna, pannan.  Men  smärtan finns där likväl ändå.  Jag hade hoppats att jag inte skulle bry mig om smärtan.  Jag fick uppfattningen om stesolid var så starkt. 

Eller är det skillnad på den stesolid som injiceras och det man tar som tabletter.  För jag är inte lugnare.   Lite mer avslappnad kanske, men lika jävla ont. 

Men nu är det bara 3 dagar kvar tills jag skall till neurologen. Och jag är rädd att jag har byggt upp förväntningar som de inte kan uppfylla.  För jag förväntar mig att de ger mig ett svar, ger mig någon tablett  som gör mig fit for fight. 

Och finge jag prioritera, så vill jag kunna träna igen.  Jag vill kunna använda träningen som smärtlindring.  Jag vill använda träningen som avslappning.  Jag vill använda träningen för att ta mig tillbaka till livet.  Det jag lever nu...det är inget liv.  Eller inget kvalitativt liv.  

Nu tror jag stesoliden börjar sätta in så smått.  Då tror jag att jag går och lägger mig.  Och som vanligt försöker jag tänka positivt och utgå från att jag vaknar utan helvetessmärta.   Att jag är frisk.  Jag hoppas på det fortfarande. 

'  

 

Liselott

24 juni 2012 00:54

*kram*

http://lisse1978.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

ME/CFS     FIBROMYALGI      

Inatt eller igår kväll fick jag en insikt.  Jag sa adjö till mig själv.  Till den människan jag var.  Det är ingen idé att se tillbaks, att se den friska, aktiva Jag.  Den människan finns inte längre.    Jag lyssnade på Glenn Harrolds app på ...

Jag har ju som bekant gått upp många, många, många kilon i vikt, under en kort period.  Närmare 27 kg för att vara exakt.  I mars vägde jag 85 kg, efter 15 kilos viktminskning.   Jag kämpade för att sluta med mitt zolpidemmissbruk, med följden at...

Nu blir det bloggtorka ett tag för min  dator försvinner ner till Varbergstrakten där mina två äldsta barn ska vara i 1,5 vecka.     Jag känner mig väldigt stolt för igår och idag satt min man och mina barn och snaskade chips och ostbågar.  Det g...

Sedan sista inlägget har det skett en försämring i min ME      Orken är nära noll nu, och jag är sängliggandes närmare 20 timmar om dygnet.  Alla tankar på träning eller promenader mer än korta kisspromader med hunden är lönlösa.     Jag har ...